Ett tankvärt blogginlägg

Hittade jag här om att ta sig tid att vara par och inte bara mamma och pappa. Något vi alla kan behöva bli påminda om ibland.
Jag känner i alla fall igen mig i det han skriver om att man vill vara något annat än mamma/pappa och prata om annat än om barnen.

Första skoldagen

Måste bara hoppa in hit en sväng och berätta att jag i går hade en stolt kille som började förskoleklass. Även om jag tror det var jag som mamma som var mest nervös och pirrig. Min lilla pojk har blivit stor, även om han såg väldigt liten ut bland de andra barnen i skolan.

Och i dag fyller han sex år. Vilket också innebär att jag varit mamma i sex år, sex väldigt utvecklande, jobbiga och roliga år.

Apropå föräldrasamvetet

Apropå diskussionerna om livspussel, föräldraskap och dåliga samveten vill jag tipsa om ett läsvärt inlägg hos Mymlan om krav och förväntningar på föräldrar, både uttalade och outtalade. Saxat ur inlägget:

"... Jag skulle snarare säga att så länge man gör sitt bästa och lyssnar till sig själv istället för omgivningens alla krav så gör man rätt.

Andras försök att förminska mig som förälder eller få mig att känna dåligt samvete har i nästan alla fall uteslutande lett till att jag mått dåligt på ett sätt som gått ut negativt över mina barn, som tagit ifrån mig den energi och självkänsla man så väl behöver som förälder.

För dåligt samvete har jag ändå. Det är ingenting som någon behöver försöka få mig att förstå att jag borde ha. Framförallt gör det mig inte till ett dugg bättre förälder."

Läs hela inlägget här.

Mia kommenterade livspusslet

Signaturen Mia kommenterade inlägget om livspusslet och pendling. För att inte kommentaren ska komma i skymundan lyfter jag upp den till ett inlägg istället.

"Mia sa...

Jag tycker ändå att en 8-timmarsdag är lång för ett litet barn. Och jag tror inte många 2-3-åringar sover 2 timmar om dagen, inte barnen på vår förskola i alla fall.

Nej, jag vet att det inte är så ovanligt, och vill man jobba heltid så är det svårt att få till så mycket kortare dagar, men jag känner ändå att det bör vara JAG som tar smällen av långa resvägar/långa arbetsdagar etc, genom att jag får jobba hemifrån på kvällen etc, det ska inte vara mitt barn som får betala genom att vara länge på dagis.

Jag säger inte att det något är rätt eller fel, men jag har i alla fall dåligt samvete, och det är ingen annan som ger mig det, bara mina egna tankar om hur jag egentligen vill att min sons liv ska vara."

Mia, det här du säger om dåligt samvete är intressant. Du säger att du känner dåligt samvete utan att någon annan har gett dig det. Men jag tror att det är just det som är grejen. Det är ingenting medvetet som någon uttalar, men det finns där ändå - i samhällsstrukturen. Det finns en outtalad och ibland uttalad bild av vad en "riktig mamma" är. Inte är det någon som vågar erkänna att hon gärna arbetar utanför hemmet och tjänar sina egna pengar. Istället är det myten om den självutplånande mamman som är idealet.

Men vad sänder vi för signaler till våra barn om vi inte själva tar ansvar för våra liv och vår lycka? Att prinsen till slut ska komma och rädda våra prinsessor från glasberget? Bara vi väntar länge nog och gör oss vackra så kommer vi att bli gifta? Är det verkligen detta vi vill förmedla till våra barn?

Mia, missförstå mig inte. Jag respekterar verkligen din åsikt att 8 timmar är för länge för en 2-3-åring. Kanske jag till och med delar den. Jag vill bara försöka få dig att förstå att ditt dåliga samvete kanske inte är konsekvensen av dina egna innersta värderingar. Eller så är det det, jag känner ju inte dig.

Men om man inte reflekterar över sina egna val och ifrågasätter valda sanningar kommer man aldrig till botten med vilka värderingar man egentligen har.

Har ditt barns pappa lika dåligt samvete som du?

Studentdagen redan i backspegeln!

Häromdagen skrev jag inför min sons studentexamen, som ägde rum i går. Jag skrev hur "jag inte önskar att jag arbetat mindre" som en av de saker jag inte ångrar under hans uppväxt.

I går fick jag ytterligare ett kvitto, så, på att jag och min son haft ett gemensamt liv som varit mer än lyckat: studentexamen!

Min son sprang ut ur skolan, stolt, stilig, glad och med goda betyg (trots att hans ansträngningar alltid legat på "minst möjliga motstånd..!) och han har nästa mål i sikte.

Han har under vårterminen fixat både jobb och bostad åt sig och flyttar nu hemifrån när jag och make och liten son drar till Skåne.

En success story, i min bok. Jag vågar låta mina egna vingar sjunka lite och låta honom ta det där nödvändiga klivet ut i vuxenheten och verkligheten. Jag vet att han kan. Han vet att han kan. Nu finns bara Kärlek kvar!

Jag älskar min son och ser fram emot hela vårt gemensamma liv som vi har framför oss, även om vi inte längre kommer att sova under samma tak.

"Parting is such sweet sorrow" och så är det.

Att ens son tar studenten var en upplevelse så mycket större än jag trodde och det som träder fram allra tydligast från dagen var min STOLTHET. Vad stolt jag är över den pojken/mannen!

Hur många av våra läsare här delar min erfarenhet att vara "Mother of the Graduate"?

/ANNA

Kan småbarnsföräldrar göra karriär?

Kan småbarnsföräldrar göra karriär?, det frågar sig tidningen Ingenjören och intervjuar en 4-barnspappa om hur hans familj löser livspusslet.

Mycket av det han säger känns väldigt bekant, och det bekräftar också min teori om att ingenjörer faktiskt är ganska jämställda.

"Men går det verkligen att göra karriär och vara småbarnsförälder på samma gång?
— Det beror på vad man menar med karriär. Om du menar att tillbringa mycket tid på jobbet så är det nog svårt men om du menar att ha ett jobb som man tycker är roligt och där man hela tiden utvecklas så ja, det har både jag och Ingrid, förklarar Petter.

Vad är det jobbigaste med att vara förälder?

— Det är att känna att jag inte ägnar tillräckligt med tid åt barnen. Jag skulle vilja göra mer saker tillsammans, inte bara laga mat, sätta på pyjamas och natta dem."

"Det är tufft ibland men tiden med småbarn är aldrig något som jag skulle vilja var utan. Jag kommer nog att tänka tillbaka på den här tiden och känna att jag är glad som fick chansen att vara med om det här."

Läs hela artikeln här!

Föräldraskap: från steget före till ad hoc

Lindas tänkvärda inlägg fick mig att börja fundera. När vi drog igång den här bloggen hade jag just fått mitt andra barn och var mitt uppe i föräldraledigheten. I tanken sliten mellan viljan att "vara med" på jobbet, och njutningen i att vara hemma med en ny liten person. Vips så har över två år gått och den där lilla har blivit en lite större, men fortfarande liten, tjej, och storasyster har hunnit upptäcka hela sitt känsloregister och även hunnit igenom en grubblande fas med mycket tankar och frågor om döden. När äldsta dottern var nyfödd höll vi oss väldigt uppdaterade: vi hade läst de rätta böckerna och hade koll på allt ifrån utvecklingssprång till tillväxtfaser. Men nånstans längs vägen blev böckerna omkörda av verkligheten, och numer händer det ofta att jag känner mig tagen på sängen som förälder: oförberedd på vad som väntar runt nästa hörn och vilka frågor och funderingar jag kommer att ställas inför. Om det fanns ett facit till just min fem- respektive 2½-åring skulle jag vara oändligt tacksam (förutsatt att det kom i komprimerad form, annars skulle jag inte hinna läsa det).

Några ganska vällästa böcker om barn

När jag tänker efter tycker jag att jag diskuterade föräldraskap mer med andra föräldrar när barnen var små. Nu när de börjar bli större händer det mer saker och barnen är också mycket mer olika varandra som individer. Jag känner mig på många sätt mer utlämnad och hänvisad till mitt eget omdöme nu, och värst är det såklart med äldsta barnet som är den som banar väg, den andra halkar ju bara med i kölvattnet.

Under första året har man kanske en föräldragrupp som man kan nyttja, men vart får man bäst utbyte när barnen kommer upp i förskole- och skolåldern? Jag utnyttjar vårt nätverk här, NetWorking, till många sådana frågor eftersom flera har barn i samma åldrar. Hur gör du? Har du någon särskild som du pratar med, som kanske känner både dig och dina barn? Eller använder du forum på internet?

Höga chefer kan inte vara föräldralediga

Den Förvånade Pappan skriver ett väldigt bra inlägg om chefsjobb och familjeliv

"Själv anser jag att det hela handlar om vilja. Höga chefer vill inte jobba deltid eller vara föräldralediga länge. Alternativt är de för fega för att kräva det. Det kanske blåser så hårt på toppen att man inte kan vara hård säger då någon. Nähä säger jag, byt jobb då. En sådan arbetsgivare vill man väl ändå inte ha...eller? "

Erfarenheten från min arbetsplats bevisar tydligt motsatsen. Jag är övertygad om att det går att kombinera höga chefstjänster och familjeliv, och blir föräldraskapet jämställt på riktigt så kommer det inte heller att gå att undvika föräldrar på de ledande posterna eftersom man som regel inte hunnit nå de högre tjänsterna innan man fått barn.

Att tävla i moderskap

Ketchupmamman skriver (som vanligt) ett mycket klokt inlägg om att tävla i moderskap:

"Och ja. Jag känner igen mig på många sätt. Klart jag sätter mina barns behov före mina egna. Klart jag prioriterar mina barn före jobbet.
Men inte alltid. Och inte varje dag. För om jag har ont i huvudet kanske jag inte orkar vara kalasmamman. Då får pappan vara kalaspappan och så är jag mamman som gömmer mig i källaren. Och ibland har jag inte alls ont i huvudet, men är mer sugen på att slösurfa än att spela “Vilda valpar”. Och hur bra mamma jag än vill vara så kan jag kanske inte komma för sent till jobbet varje dag bara för att låtsaskompisen är hungrig. För sen kanske jag inte har något jobb kvar, och då kanske vi alla får gå hungriga."

Läs hela inlägget här.

Arbeta mycket (och med god kvalitet)

Jag och medarbetare bedriver verksamhet in action!

Det här med att jobba mycket väcker alltid debatt (här också). Ofta kommer argument som att det är bättre att arbeta med kvalitet än kvantitet. Själv tycker jag att mycket och med högsta kvalitet smäller högre än lite med högsta kvalitet…

Jag sticker inte under stol med att jag arbetar mycket. Och gillar det. Jag gillar nämligen att se resultat och ser mitt arbete som en helhet, något som jag ska göra/genomföra och som tar den tid det tar för att åstadkomma det jag ser för mig. Jag betraktar även min lediga, privata tid på samma vis och gör där vad jag avser göra, oavsett vilken typ av tid det skulle ta.

Personligen tror jag att det är lättare att nå framgång och lättare att må bra medan man gör det, om man inte ”räknar kvartar”.

På det uppdrag jag nu sitter, och snart lämnar, har jag arbetat hårt, kvalitativt och mycket. Jag har nått goda resultat tillsammans med medarbetare och jag hade inte kommit lika långt om jag räknat kvartar.
Andra argument är att man istället borde vara med de barn man skaffat. Jag är med de barn jag skaffat. Jag umgås, leker, spelar, fikar, badar, promenerar och nattar precis som alla andra mammor och pappor i detta land. Men ibland har min son fått bli nattad av pappa tre-fyra kvällar per vecka, istället för de betydligt mer vanligt förekommande två kvällarna per vecka. Ibland har min son fått bli vabbad av pappa och inte heller det tror jag att han tagit skada av. Visst har jag missat roliga tillfällen som Luciafiranden på förskolan och ett antal föräldramöten men min man har varit med då jag inte kunnat. Min man har vid andra tillfällen varit den som missat och då har det varit jag som varit där.
Vår son är glad och munter, hans liv blev inte förstört på något vis av att mamma inte var med på Luciafirandet år 2009.

Barnen i det upptagningsområde jag är verksamhetsansvarig för (på bibliotekssidan) kan dock nu erbjudas en helt ny uppstartad satsning, mycket tack vare mina oräknade kvartar och missade firanden och föräldramöten. Jag är nu med, som sista stöt, på att kickstarta igång helt ny verksamhet och samverkan här i stadsdelen som finansiären och initiativtagaren uttryckligen sagt till stor del beror på att vi erbjudit så mycket god verksamhet under de här åren vi arbetat med uppdraget.
Så många barn har deltagit, så många barn har fått mervärde på sin fritid och så lyckade har satsningarna varit.
Tiden – jättemycket tid, energin – omätbar, har mynnat ut i något bestående. Barn ska få möjlighet att varje vecka sysselsättas gratis i sitt närområde.
Det är fantastiskt. Jag gläder mig oerhört å alla dessa fina barns vägnar.

Jag ångrar inte en sekund att jag valde – vid några tillfällen – att lägga min tid och min ork på andras barn än mina egna.
”It takes a village…”.

(och det tredje argument jag stött på när jag diskuterat sådant här är ”egoism” och jag tillåter mig än idag att fnysa åt det och väljer att kalla sådana argument för Jante, avund eller annat liknande)

Tillbaka på jobbet

Japp, nu har jag varit tillbaka på jobbet i drygt en månad men det känns som betydligt mer. Här händer det supermycket och jag vet fortfarande inte riktigt vilken tjänst jag har utan vi håller på och skall sätta den nya organisationen på den nya avdelningen på det nya företaget. Känns lite löjligt att allt är nytt utom människorna men så blir det väl när ett företag delas.

Nu har jag börjat komma in i detta med att vara jobbsmart istället för mammasmart. Jag har bytt kunskaper som att göra välling till två barn med en i famnen och en gråtandes på golvet samtidigt som man är så trött att man bara med möda kan öppna ögonen mot att alltid välja toaletten där de automatiska ljuset redan har släckts (minst risk för lukt) inte komma först till fikarummet (för att låta någon annan fixa kaffet om det är något fel) och andra "livsviktiga" kunskaper.

Vågar inte skriva något om taktiken vid skrivaren för då blir jag väl lynchad.... :-)

Förutom att det just är så kaosartat på jobbet (och att jag saknar mina små gullgrisar ibland) så måste jag säga att det är underbart att vara längtad efter och inte tagen för given. En jobbig dag försvinner när man möts innanför dörren av en stapplande 10-månaders sötunge som ler med hela ansiktet och ropar hejhejhej.

Krönika av Jenny Östergren

Första gången jag läste Jenny Östergren var i boken Uppdrag Mamma som kom precis innan jag fick mitt första barn. Jenny hade skrivit ett av de bästa inläggen i den boken, och jag tycker fortfarande att hennes krönikor är läsvärda och ger ett nytt perspektiv.
Nu har hon skrivit om huset och familjen där hon ger en träffsäker analys av 00-talets boligprojekt. Jag tror säkert vi känner igen oss allihop.
Skriet från kärnfamiljen har också skrivit om ämnet här.

Lucia

Jaha, då har vi avverkat sonens Luciatåg på dagis. Underbart gulligt och otroligt tidigt (samling innan sju), som vanligt alltså. :-)

I och med detta har vi även lämnat över den obligatoriska (?) julgåvan till personalen och detta satte som vanligt igång tankarna i mitt huvud.

Min första frågeställning är ju om det alltid är samma personer som är engagerade överallt i samhället? Jag är en av dagisgruppföräldrarna och det är klart att det hamnar på oss att fixa detta, men jag är även med i vår Egnahemsförenings styrelse och är tränare (och tränar själv) i karateklubben. Den andra tjejen är även hon engagerad på annat håll.

Sen väcks ju frågan varför vi ger en present till personalen för att de bara har gjort sitt jobb (om man ska hårddra det). Är det för att vi tycker att de gör ett superbra jobb eller är det för att vi tycker synd om dem på grund av löner? arbetstider? snoriga ungar (som vi glatt lämnar till dem)? eller något annat.
Det är ju inte riktigt som i USA att "alla" serviceyrken får dricks till jul. Lite till brevbäraren, sophämtaren osv....

Jaja, hur som helst, present är överlämnad, pengar insamlade, fröknarna glada och Lucia är avklarad vilket innebär att det snart är JUL. :-)

Rosa rockar

Jag vet att vi emellanåt fångar upp lite väl mycket om jämställdhetsartiklar men ibland blir jag bara så less. Jag läste rubriken Bojkotta rosa leksaker i Aftonbladet och var upprörd redan innan jag började läsa den, men sen när jag läste den lugnade jag mig. Visserligen är den engelska kampanjen som går ut på att bojkotta alla rosa leksaker (och som vanligt cementera att det tjejiga är det sämre) helt puckad enligt mig. Men artikeln visade en annan sida än rubriken pekade på.

I artikeln finns även tipset att våga att köpa saker som inte står på (de ofta väldigt könsindelade) önskelistorna som för tjejer kanske öppnar upp för mer aktiv lek och för killar för lite mer omvårdande lek.

Men om man som förälder vill bidra till vidgade vyer inom lekandet och inte bara öka på leksakshögarna i barnens rum så krävs det nog en investering av oss också. Vi får helt enkelt vara med och leka och visa olika sätt man tex kan leka med dockor på, för visst går det att leka aktivt med tjejleksakerna och att leka omvårdande med killeksakerna. Min son brukar tex bädda ner sina bilar i sin säng och låtsas att de är sjuka :-)

Själv älskar jag tjejfärger och har en supersnygg knallrosa regnjacka och har infört ceris som min sprayfärg på jobbet, ser supersnyggt ut mot asfalten ;-)

Tack Calle Schulman!

Calle Schulman skriver på dagens debatt i Expressen om sina barndomsminnen där pappa är en kul figur medan mamma är osynlig eftersom hon tillbringade uppväxten med att diska/städa/laga mat etc. Pappan idealiseras medan mamman sliter i bakgrunden och Calle Schulman menar att papporna har en mycket enklare roll i livet eftersom allt de gör med sina barn är en bonus.

"För varje pappa som inte deltar ordentligt i hushållsarbetet redan från början, finns minst ett barn som lär sig hur saker ska vara och hur könsrollerna ska vara fördelade", skriver Calle Schulman och pekar på att papporna fortfarande tar ut alldeles för få föräldrardagar som en bidragande orsak.

Jag tycker att det är skönt att se att det finns män som vågar ta i den här frågan. För gudarna ska veta att de saknas i den här debatten. Jag nästan hoppas att det beror på Anna Anka-effekten. Som man och pappa hade jag jag blivit fly förbannad över att fösas undan på det sättet som Anna Anka gör när hon menar att ingen riktig man vill ta hand om sina barn.

"Det är lätt att vara en stjärna om man bara gör korta inhopp i ett familjeliv, på samma sätt som att vilken svennebanan som helst skulle platsa i en fotbollslandskamp om en match bara var 30 sekunder lång. Men en match är 90 minuter, och det är bara mammorna som spelar hela matchen", skriver Calle Schulman.

Kanske kan vi äntligen få till en nyanserad debatt i den här frågan? Jag hoppas att den nya pappageneration inte är rädda för att dela och inser vikten av att ha en nära relation till sina barn och inte bara vara den där roliga figuren.

Här kan ni läsa hela debattartikeln.

Förskolefunderingar

Härom kvällen var det föräldramöte på barnens förskola. Tidigare år har föräldramötena varit ett forum där personalen informerat oss föräldrar om vad som kommer att ske under året, men i år var upplägget istället tänkt som en diskussion mellan föräldrar och personal. Frågan som diskuterades var ”vad behöver ditt barn i förskolan?”
Tankar om vad barnen behövde varierade med allt från näringsriktigt kost, till läsa böcker, sjunga, mer klättergrejer och till jämlikhet och genusperspektiv. Någon tyckte att det var viktigt barnen lärde sig saker medan någon annan tyckte att leken skulle vara i fokus.
Personalen lyssnade, kommenterade och kom med sin syn på saken. På några punkter finns det förbättringspotential men mycket av det som togs upp tycker jag redan fungerar väldigt bra. På det stora hela tyckte jag att det var en mycket bra diskussion och jag blir glad och lycklig över att jag har mina barn på en sådan fantastisk förskola.

Hur tänker ni kring förskolans funktion? Vad tycker ni är viktigt för era barn i den dagliga verksamheten?

Mammahetsen

Ninni Schulman har skrivit träffande om hur man kan uppleva mammasociala sammanhang som tävlingar i den här krönikan. Och visst kan man känna sig igen, i alle fall kan jag det som har fött barn med kejsarsnitt båda gångarna.

Fullfjädrad förhandlare?

Med en underbart verbal trotsig snart 3-åring hemma så har jag börjat undra om vi föds som fullfjädrade förhandlare och uppfostran och förväntningar från omgivningen gör att vi tonar ner oss.

Min son kan redan en massa trix tex.
- han struntar helt plötsligt i det senaste argumentet och fortsätter där diskussioner var nyss
- han kommer med påstående som inte går att slå hål på mitt i diskussionen.... "mamma bilen är röd"
- en vanlig kommentar "-ja mamma, snart ska jag göra det"
- han upprepar lugnt och sansat med en dåres envishet sitt budskap "mamma vi ska leka nu"
- sen verkar han aldrig se det som att han förlorar och då är han ju inte rädd för att mista något heller. Då är det ju lätt att sikta högt.

Jag kommer att komma tillbaka efter den här föräldraledigheten som en superförhandlare, om jag nu inte för ofta trumfar mitt, "jag är mamma-jag bestämmer"-kort men den risken är nog ganska liten för då skulle jag ju missa alla underbara argument :-)

Manliga pappabloggare

Idag på DN debatt så skriver Marcus Ridung om kvinnodominansen på föräldrasidor och i mamma-bloggar, och även om jag håller med honom om att det "bara" är kvinnor som skriver på Allt om barn och Vi föräldrar, så kan jag inte riktigt hålla med om att det enbart skulle vara kvinnornas problem...

I många familjer i min närhet så har papporna/männen generellt svårare att be om hjälp, råd och tips (vad det än gäller) och många av föräldrasidorna handlar just om råd och tips, frågor som dyker upp den första tiden som förälder (då oftast mamman är hemma).

Sen måste jag ju påpeka att det finns många stora pappabloggar och flera sidor riktade mot pappor, samt även mer okonventionella mammabloggar som vår egen där de flesta av oss är mammor som försöker få ihop ett livspussel med karriär, egna intressen och familj.

Kan det vara så att många kvinnor idag har familjen som hobby? Kan det vara så att det är därför vi bloggar om det? Många manliga bloggar handlar ju om deras intressen. Är det den delen som vi har svårast för, att fortsätta med egna intressen?

Det första tecknet på att kvinnor ger upp egna intressen brukar visa sig tidigt, helt plötsligt är det mest "hans" kompisar som gäller och vänninorna får hon träffa på tjejträff en gång om året, hon slutar lyssna på sin musik och köpa skivor och vänjer sig vid "hans", det är alltid "hans" filmer som gäller på filmkvällarna osv.

Jag känner att jag har två ärvda bilder som jag kämpar med, min mamma har aldrig kört bil med oss i, och hon har aldrig haft något intresse (förutom en keramikkurs som hon gick ett år). När jag fick mitt första barn så fick jag pressa mig till att fortsätta träna och i början även att inte "fastna i baksätet" när jag hade kommit över tröskeln så fungerade det bra. Att köra bil är numera självklart men nog känner jag att det krävs att jag tar mig i kragen för att fortsätta träna och inte vara hemma hela kvällarna....

Mammasemester hemma

Jag sitter och funderar på ett fenomen som jag har upptäckt bland vänner och bekanta (tack vare Facebook). Det verkar som om det är vanligt att papporna tar med sig barnen på en veckas egen semester, till hans släkt eller familj, och mamman får stanna hemma.

Ja, det är väl bra och trevligt kanske du tänker, men jag undrar varför de gör så och framförallt varför det lyfts till skyarna så på FB. Andra mammor skriver saker som, åhh, lyckliga du, nu kan du koppla av osv. och en pappakommentar var
- Ja, så kommer jag hem till en glad och utvilad fru...

Jag har däremot inte läst något om pappor som blir lämnade hemma (för att diska, städa, röja eller vad nu mammorna börjar sin lyxiga vecka med), nej papporna åker på skidsemester med grabbarna eller fiskar den där veckan i fjällen varje år...

Fast det kanske är mammornas högsta önskan att vara hemma ensamma, jag hoppas i såna fall bara att de går direkt på det de vill göra innerst inne och kan koppla bort allt som borde göras i hemmet. Det är väl därför som folk har sommarstugar, campar eller bor i tält för att komma ifrån alla måsten?

Jag själv skulle nog ha problem att ligga och läsa och pyssla kul saker samtidigt som jag inser hur mycket röjning jag egentligen skulle hinna med utan ungar och en man som plockar upp allt skräp igen (-för det kan vara bra att ha) :-)

Jag sitter redan i tankarna och planerar en veckas mammasemester när lilltjejen har blivit större, en vintersemester blir det nog...