lördag 21 mars 2009

VAB-dagar

Här sitter jag och surfar lite och ignorerar ännu en säsong av Robinson, och det är ju svårt att göra framför TVn eftersom alternativen att titta på är skrämmande dåliga...

Men det är tur att SVD gör allt för att tävla lite med Robinson för alldeles nyss publicerades den här artikeln, som handlar om att det är färre pappor som tar ut VAB-dagar. Sen står det även om de "vanliga föräldradagarna" och att vi i den här takten kommer att ta ut lika många dagar om 50 år.

–Papporna är hemma längre perioder när barnen är små. Nästan var fjärde tvåring har i dag en pappa som är hemma mer än tre månader. Det är dubbelt så många som år 2000. Och vi ser att fler hushåll delar mer jämställt på dagarna i intervallet 40-60.

Fortfarande tar dock männen generellt bara ut en dryg femtedel – 21, 5 procent – av samtliga föräldradagar. Och mer än var tionde pappa har inte tagit ut en enda föräldradag när barnet fyller åtta år och möjligheten upphör.

–Jag tror det kommer att minska med tiden för vi ser hur de två månaderna som är reserverade för papporna styr. Det vanligaste i dag är att ta ut exakt 60 dagar, säger Niklas Löfgren.

Jag är ju inte riktigt för ett tvång att dela helt lika på föräldradagarna, tredjedelsvarianten kan jag nog tycka är bra, men på något vis så stör det mig betydligt mer att pappornas uttag av VAB-dagar har minskat 2 år i följd.

35,6 procent av alla vab-dagar med tillfällig föräldrapenning togs ut av männen förra året, en minskning med nära en procentenhet.

Hos oss är det nästan alltid jag som får ta första dagen, eller åtminstone hemkörning från dagis eftersom jag har bilen. Det känns lite elakt att hämta ett sjukt barn med cykel. Men sen delar vi jämt, troligtvis är det nog så att min man tar ut lite fler dagar eftersom jag ofta har många möten inbokade.

Vad beror det på att så få pappor vabbar? Är det så att mammorna inte litar på sina män när det gäller att ta hand om sjuklingar, eller har papporna så oflexibla arbeten att de inte kan lämna jobben?

Hur ser det ut hos er och varför?

fredag 20 mars 2009

När är det dags att slänga in handduken?

Här i NetWorking är vi oftast väldigt entusiastiska och positiva när det kommer till våra jobb.
Men någon gång under sin karriär hamnar nog de flesta tyvärr i ett jobb eller en situation när man känner att “Nej, det här är verkligen inte för mig“.

Oftast kommer den känslan sig smygande på.
Från att ha sett fram emot att gå till jobbet sa drar man sig inför det på
morgonen. En olustig känsla infinner sig på söndagseftermiddagen och kanske får man ont i magen eller spänningshuvudvärk.
Anledningarna kan vara många. Allt ifrån en chef man inte kommer överens med till arbetsuppgifter man inte trivs med eller kanske för mycket tid iväg från familjen.

Sa när är det då dags att se sig om efter nytt jobb eller t.o.m. säga upp sig utan jobb?
En väninna till mig bröt ihop storgråtande för några veckor sedan när vi frågade hur nya drömjobbet gick. När en annars så positiv tjej är en skugga av sitt forna jag inom loppet av två månader… då är det nog dags att se sig om efter nytt jobb.
Likadant kan jag tycka att om man regelbundet ligger vaken på nätterna och oroar sig, eller man håller på att gå in i väggen, då är det nog dags att se över sin situation.

Tyvärr ser man inte saker och ting realistiskt ibland. Det blir väldigt negativt och man ser inte att man kanske har andra möjligheter.
Jag förstår inte än idag att jag inte bad om förflyttning eller lämnade ett av mina jobb tidigare än jag gjorde. Vi behövde egentligen inte min lön och p.g.a. mitt resande så sågs vi nästan aldrig. Jag satt mot slutet, helt slutkörd av långa dagar utan chans att komma hem på flera veckor, gråtandes på mina hotellrum och längtade hem.
Så… varför sa jag inte upp mig och levde på min fästman i ett par månader tills jag hittat något nytt som passade vår situation mycket bättre?
Tjurskallighet och stolthet kanske? Vad tillför jag utan mitt jobb? Skaffade man sig 300'000:- i studieskulder for att sitta hemma och göra ingenting?

Men det är stor skillnad på att inte tycka om sitt jobb emellanåt och att må dåligt över att gå dit.

Min fråga ar därför till er… Var drar ni gränsen och slänger in handduken?

MVH


Egoism?

Vi skulle arbeta med dilemman, fördomar och självkännedom på en ledarutvecklingskurs jag gick för en tid sedan. Det jag nu ska framlägga här var inte alls det som var dilemmat/uppgiften vid kurstillfället men för mig blev det en intressant frågeställning som jag gärna vill höra vad ni läsare tänker om!

Vi skulle göra en rollspelsliknande uppgift och låtsas vara en styrelse i en BR-förening som hade ett antal kandidater att välja mellan som skulle få/köpa bostad hos oss. Övningen bestod, förstås, i att pröva allas våra fördomar och de sökande var i varierande grad extrema med allt från kriminalitet till negativ inställning.
I gruppen hade vi inga problem att enas om de stora dragen. Däremot tänkte jag och en kollega diametralt olika i en fråga och jag tror bara det var jag själv som märkte det och tänkte på det.

En av de tänkta sökande i rollspelet var en överläkare/direktör på ett universitetssjukhus. Han arbetade även ideellt för SIDA med att ge läkarvård samt stötta sjuka barn i tredje världen. Han var sällan hemma utan la det mesta av sin kraft på sina arbeten.
Jag hade honom som potential till att få köpa lägenhet hos oss i styrelsen men han fick inte det till slut, blev nedflyttad till förste reserv. Han skulle inte ha tid att vara aktiv i föreningsarbetet, slogs det fast i gruppen.

Sedan la en gruppdeltagare till:
-Och en så egoistisk människa vill man ju inte gärna ha som granne!
Jag blev förvånad och undrade vad hon menade med egoistisk, han la ju sin tid på sjukhuset OCH på mycket viktigt samhällsarbete i SIDA!
Gruppmedlemmen svarade med övertygelse:
-Han tänker bara på sig själv, vad han själv vill göra. Inte på sin familj.

Arbetsplats endast för egoistisk sjukvårdspersonal?
Bild med tacksamhet lånad här: http://www.fotosidan.se


Jag lät diskussionen stanna där, det var dags att gå ut för kaffe. Dock hoppas jag på att lyfta ämnet vid tillfälle med denna gruppmedlem eftersom jag tycker det är mäkta spännande att fundera kring! För mig var han motsatsen till egoistisk: han avsa sig tid från familjen för att arbeta med barn vars liv står på spel. För att rädda liv, på barn, istället för att cocoona hemma med sin egen familj endast. För mig är det det som är oegoistiskt. Inte att unna sig tid med familjen.
Allt handlar om vilket perspektiv man har. Det handlar också ånyo om idealism kontra..... ja, kontra vad?
Vilket perspektiv har du?

torsdag 19 mars 2009

Det är vår

Det känns som det spritter i hela kroppen just nu. Det är ljust redan när väckarklockan ringer halv sex och ljust till barnen går och lägger sig. Våren har kommit, även om jag vet att det kommer bakslag har jag bestämt att nu är det vår. Även barnen har insett detta och i går tyckte dottern att man borde kunde gå ut utan vinterjacka och byxa för det var vår. Sonen sa att nu är det vår och att nästa vecka blir det sommar.
Så gick vi ut allihop (med ytterkläder) och njöt av solen och åt mellis utomhus för första gången i år. Cyklarna kom fram och barnen cyklade nöjt fram och tillbaks på byavägen.

CV uppdatering

Jag skulle verkligen inte söka nytt jobb nu, men ett spännande jobb i helt rätt riktning kom upp. Och är det inte ofta så att när man minst anar det så kommer tillfället. Mitt CV var tyvärr i ett bedrövligt skick...inte alls uppdaterat och klart att skicka in. Efter några sena kvällar fick jag iallafall i väg ansökan, om än med onödigt mycket stress och ansträngning.

Mitt tips är således att se till att ditt CV är uppdaterat och klart att skicka även om du inte egentligen söker jobb just nu!

Ibland önskar jag att vi hade en hund

När vi har ätit ris här hemma lämnar vi det spillda riset kvar på golvet över natten. Det rasslar jättefint i dammsugaren efter 10-12 timmars torktid. Mycket bättre än att stå på alla fyra och kleta med varmt ris i en blöt disktrasa under köksbordet.

Fast det bästa vore förstås en hund med en stor blöt tunga.
Eller en lite större snuskfobi som omöjliggör ett dylikt upplägg.

Kultur mitt i veckan

I tisdags var jag iväg och såg Svansjön. En mycket vacker stund fick jag i Borås konsertlokal, Åhaga. Det var ren och skär njutning att sitta tyst och bara ta in den vackra musiken och de vackra gestalterna som rörde sig på scenen. Föreställningen fångade mig och jag var närvarande i stunden helt och hållet. För mig är konst också ett sätt att ladda om, ibland nästan som meditation.
Innan föreställningen åt vi en bit god mat tillsammans: svärmor, svägerskan och jag och hade ett skönt samtal.
Allt som allt ett ljuvligt avbrott i vardagen.

onsdag 18 mars 2009

OT (så det kan bli...)

I dag har jag varit aktiv: yttre tjänst i princip hela dagen på jobbet (utom den kaffe-kvart då jag meddelade anställd hans lön) följt av lång tågfärd mot skam...
Jojo, jag blev försenad pga stillastående tåg hem och fick springa så mycket jag förmådde uppför backarna till förskolan, lyfta färdig (praise the lord) pojke från förskolans gård, springa nedför grusiga backar med pojke i vagn och inkomma högröd och svettig till pojkens frisör.
Där skulle pojken klippa sig.
Trodde jag.
Pojken visste annat.
Pojken skrek panikslaget i högan sky och en kvinnlig kund tittade på mig som om jag vore barnmisshandlare av rang när jag - jo faktiskt - försökte tala tillrätta, insistera och resonera. Jeeeeee-eeeeeez, vad det inte fungerade.
Bild lånad: http://blogg.aftonbladet.se/534/perma/219941/


Sedan skrek pojken utanför frisören i gott och väl tjugo minuter för att han inte fick det han skulle fått OM han klippt sig... :-o
Dödstrött däckade till slut pojken, som också nått högröd ansiktsfärg om än av annan anledning.
Själv hade jag faktiskt inte långt till tårar heller, om det var av skam eller utmattning eller chockering låter jag vara osagt. Efter det väntade matshopping och matlagning, nu väntar bakning till 50-60 personer (maken har disputationsfest på fredag och jag bakar desserten).
Tur att natten är så lång.

Tur att maken har en så foglig och snäll fru som inte svär eller är iskallt kylig i tonen under mobilsamtal med gallskrikis i bakgrunden. Jo, jag menar det.
Tillbaka till spisen, där jag trivs så väl...

Stressen som barnkalas skapar

När man som jag har barn och speciellt barn som kommit upp en bit i åldern (mitt äldsta är sex år) är det här med barnkalas en ständigt aktuell fråga.

Barnen pratar om sitt eget kalas, kompisarnas kalas, vilka som ska få komma på femårskalaset, sexårskalaset, sjuårskalaset. Självklart vill man bjuda hela klassen, alla kompisar på gatan och alla kompisar i det egna sociala nätverket. På samma kalas, självklart.

Nu vet jag inte hur det är med dig, men själv får jag lite lätt stressmage bara vid tanken på att fler än två extra barn ska springa runt här i huset tillsammans med mina egna sockerstinna telningar.

Jag läste någonstans att det är lagom att bjuda så många barn som barnet är gammalt; tre barn på treårskalaset, fyra barn på fyraårskalaset och så vidare. Men om fyraåringen redan blivit bjuden på fem olika kompisar kalas, då får man ju redan där problem med samvetet. Man vill ju inte vara den där föräldern vars barn aldrig bjuder tillbaka.

En annan stressfaktor när det gäller barnkalas är andra barns kalas. Det går inte att komma ifrån, men det känns lite obehagligt i magen när barnen varit bjudna på temakalas i en hyrd lokal där både clown och trollkarl gjort entré. Då känner jag mig väldigt otillräcklig när mina barn bjuder på lite hemmagjord tårta här i köket.

För att inte tala om hur mycket pengar man lägger på presenter och sånt. Men det och andra stressfaktorer kan ni läsa om här istället, inne på Skriet från kärnfamiljen, som inspirerade till inlägget idag.

Byte av nattningsstrategi

Sedan tvåan kom har vi varit upptagna båda två runt nattning eftersom vi av praktiska skäl nattat varsitt barn. Nu är minstingen över året och det passar bra att lägga henne vid samma tid som storasyster. Eftersom tjejerna delar rum har vi nu övergått till strategin att vi nattar båda barnen samtidigt och nattar varannan kväll. Det är nästan lite komiskt hur stor skillnad denna till synes lilla förändring faktiskt gör, men plötsligt får man ganska mycket egentid varannan kväll och de kvällar man nattar blir det istället en mysig sagostund med båda tjejerna som båda två är lugnare vid nattningen nu när de går och lägger sig samtidigt.

Hur ser nattningsrutinen ut hemma hos dig?