lördag 28 mars 2009

För bra för att vinna?

Aftonbladet skriver om Laila Bagges insats i årets upplaga av Let's Dance.

"Laila dansar på en otroligt proffsig nivå" och "Bagge är ju överlägsen som dansare, hon stod för sig själv" är några av citaten. Man menar att anledningen till att hon inte vann var att hennes tidigare danserfarenhet gjorde att hon tävlade på andra villkor, något som var känt när hon tackade ja till att medverka.

Så vad skulle hon ha gjort då? Tackat nej? För hon kunde ju inte vinna hur bra hon än dansade. Kanske dansat lite sämre?
Är detta ytterligare ett inslag av jante-Sverige, att man helt enkelt inte får vara för bra? Och hade det varit annorlunda om hon hade varit man?


Tänker vi bara på oss själva.......?

Ett par (läs fåtal) gånger har vi här i Networking fått oss en rejäl känga under kommentarerna i inläggen för att vi bara tänker på oss själva.Vi är ju ett gäng kvinnor som verkligen tror att det går att kombinera jobb och familj. Det är inte helt lätt alltid och det var bl.a. därför vi startade denna blogg.

Jag har funderat en del kring detta och försökt förstå vad det är som gör att folk ser oss så. Vilka är alternativen? Många av oss jobbar ju redan deltid eller flexibelt.
Är tanken att båda föräldrarna ska sluta jobba när man skaffar barn?
Är vi mer egoistiska än pappor som jobbar?
Är det OK att jobba om man egentligen hellre vill vara hemma?

Vi älskar ju inte våra barn mindre för att vi trivs på våra jobb!

Säg, för sakens skull, att vi ville att en av föräldrarna skulle vara hemma på heltid. Min familj skulle kunna överleva på enbart makens lön genom ett följande av två scenarios:

1. Min man började konsulta igen.
Då kunde han ev. ha dubblat sin lön så vi skulle haft det bättre ekonomiskt än vi har det nu. Det innebär tyvärr också att han enbart fick träffa vår son på helgerna då han skulle vara på resande fot måndag morgon (ca 5am) till fredag kväll.Lillen och min man har just nu ett otroligt fint band till varandra. Jag vet inte om min man hade klarat att vara borta från honom så mycket och lillen hade saknat sin pappa oerhört.

2. Vi flyttar till ett hus i ett område vi har råd att bo i om vi lever på enbart hans nuvarande lön.
Det skulle vara ett mindre trevligt område i en av Storbritanniens största städer. Framtidsutsikterna för vår son hade då minskat drastiskt då de sociala problemen här är mycket större.

Inget av ovanstående tycker jag skulle vara en förbättring för vårt barn som just nu går på ett dagis han älskar 3,5 dagar i veckan och är hemma med mig 1,5 dagar. Han träffar också sin pappa varje dag. Området vi bor i är trevligt och den lokala skolan ar bra.

Så sist jag kände mig egoistisk och fick rannsaka mig själv var när jag funderade på om jag skulle sluta jobba och vara hemma och mysa med lillen. För den enda som i längden fått det bättre av den lösningen hade varit jag - men min familj hade fått betala priset för det.

Så min fråga är nu öppen och ärlig – Vad är det som gör att några av er tycker att vi ser enbart till oss själva?



fredag 27 mars 2009

Igår var jag en oduktig flicka...

För att citera Barbara Streisand och Donna Summer: Enough is enough!! Min arbets-situation är i dagsläget en rätt omöjlig ekvation. Timmarna räckte inte till från början, och nu är vi mitt uppe i en kraftig omorganisation/nedskärning. Folk mår förstås dåligt, får ett tightare arbetsschema och skyller på ledningen. Som HR-funktion är det förstås min uppgift att försöka "hålla saker på banan" Men jag är ganska ny i rollen, "bara" 30 år, vilket innebär att jag faktiskt har åldern emot mig.
Uppepå detta är jag mamma och fru. Igår kl 14:00 slängde jag in handduken. Utan förklaring så smällde jag ihop laptopen, låste dörren till mitt arbetsrum och gick hem. Ringer maken från bilen och förvarnar att han har en skör och bräcklig fru som är nära gråten, men på väg hem för att begrava sig under täcket. (Komptimmar har jag så det räcker och blir över).
En timme i hemmets lugna vrå innan barnen kom hem från dagis var vad jag behövde. Hamburgare från MAX till middag och sagostund i soffan blev min kvällsmelodi.

Idag är jag på kurs, på måndag är det arbete igen. Min fråga är nu: Hur går man vidare?

Jag vill inte sluta mitt jobb. Jag trivs verkligen bra när det inte är sådant här högtryck. Jag har en suverän chef som satsar på mig. Och jobbar aktivt med att jag ska utvecklas.
Prestationsprinsessa eller inte, nåt måste man ju hitta på. Hur har ni vänt skutan när det börjat barka åt fel håll?

To be continued...

Äntligen fredag

Det bästa med dagen i dag är inte att det är fredag, det är att brorsan och hans familj kommer och hälsar på. Vi har inte setts på länge så jag ser framemot att träffas. Brorsan har en blogg han också där han skriver om sina funderingar.
Här finns det ett blogginlägg om ledelse i krisstider. Tankvärd och personligt tycker jag.

Här finns ett inlägg jag skrev om Marit Breivik.

En intressant artikel

Jag hittade denna intressanta artikel om varför de unge mår dåligt.

torsdag 26 mars 2009

Hipp hipp!

I dag är det en stor dag: jag har tagit äldste sonen från nyfödd bedårande mörkhårig liten bebis-sötnos till 18-årig myndig snygg skärpt och idealistisk (!) ung man.
Hurra för mig, i dag är jag mor till en vuxen son :-)

Vi har levat genom en hel del tillsammans, blivit ett ganska tajt team samtidigt som vi hyser stor respekt för varandra och massor av kärlek.
Min store son vet att jag alltid kommer att och alltid har, släppt allt vad jag har för händer om han behöver något. Jag har alltid varit beredd att plocka ned månen åt honom om han skulle få för sig att önska den...!

Han har varit mitt allt sedan han föddes och på så många vis kommer han alltid att vara det. I dag blir han myndig. En stor son som är mogen och väldigt redo för vuxenheten. GRATTIS älskade son - vad jag älskar dig.



Vardagslycka

Jag har ett begrepp jag använder ofta och det är vardagslycka.
Ett exempel på detta är att grädda pannkakor åt mina barn.

Var är din vardagslycka ?

onsdag 25 mars 2009

En frispråklig kvinna - Elin Örjaseter

Jag hittade denna intervju med den här frispråkliga kvinnan med starka åsikter om näringsliv, chefskap och anställningstrygghet.

Jag vill jobba som chef

Många kvinnor väljer bort att jobba som chef, Johanna skrev om det här. Jag är kärringen mot strömmen och vill jobba som chef. En av mina drivkrafter är att utveckla mina medarbetare att nå nya mål och därmed utveckla mig själv inom ledarskap. En annan att jobba med strategier och se till att att vi når målen.

Ett argument att inte jobba som chef är ofta att det är svårt att kombinera chefsskap med familj. För mig är det viktigt att ha en bra balans mellan jobb och fritid och jag upplevera att det fungerar bra att kombinera. Jag tror att mina medarbetare uppskattar att jag har "ett liv". Det är accepterat att gå hem klockan 15.30 för att hämta på dagis, VAB är en del av livet och självklart missar jag inte vernissaget på dagis.

Uppoffringarna jag gör är att jag om jag vabbar kollar min mail hemifrån, är möjlig att nå på telefon (eller ringer upp) och jobbar ibland efter barnen gått och lagt sig på kvällen...men det har jag också gjort när jag inte haft chefsjobb.

Vikten av att inte ge upp sin karriär

Det finns flera anledningar till att båda föräldrarna måste få chansen att ta hand om barnen när de är små, och att båda får chansen att utveckla sin karriär.

Skriet från kärnfamiljen tipsar:
"Så här kan det gå om man inte jobbar på, flickor och pojkar."

Även Linda Skugge är ivrig förespråkare av vikten av att mamma jobbar. Just den här krönikan har några veckor på nacken men argumentet kvarstår.

Karin har även kommenterat detta i tidigare blogginlägg.