tisdag 31 mars 2009

Åhh, konferenser!

Det finns få tilldragelser som är laddade med så mycket förväntningar och förhoppningar som konferenser, tycker jag. Känslan att man VET att man ska lära sig massor av nya saker och framför allt få nya frestande idéer är snudd på oslagbar! Det pirrar i magen och hjärnan spetsar sig till det yttersta: här ska samlas på sig…

Jag har två mycket intressanta konferenser framför mig under våren och jag ser fram emot dem båda enormt mycket.
Förutom allt man ska få höra och göra är det nätverkande på alla plan som gäller och också god mat, skön hotellnatt och njutbar hotellfrukost. Det finns inga downsides.

Konferensdans sent på kvällen på Biblioteksdagarna i Luleå 2008!

Alla dessa inspirerande och specialiserade människor jag ska träffa (och lägga till på Facebook och Twitter!) är en punkt i sig värd att nämna: underbart att träffa hundratals, tusentals kollegor man aldrig tidigare mött. Eftersom även allt runt omkring är så bra – förutom själva konferensen – så har jag till dags dato aldrig deltagit i en dålig faktiskt.
Vilken är den bästa konferens du varit på?

Anita Dunn - en framgångsfaktor

Missa inte artikeln om Barack Obamas väg till framgång, via digitala medier.
Klart en kompetent kvinna ligger bakom det arbetet ;-)

Mycket att vara tacksam över

Under helgen som var fyllde jag år och blev uppvaktad av mina nära och kära, och mina goa kompisar och kollegor. För mig som under hela skoltiden knappt blev gratulerad av skolkompisarna är det något jag är tacksam över och verkligen uppskattar.

I fredags på väg hem från jobbet satt jag med tårar i ögonen, rörd över att mina söta kollegor hade fixat en liten present åt mig. Jag njöt av denna helg som jag knappt njutit av en födelsedag förut. Tidigare har födelsedagar mest inneburit ångest som bottnar i den känsla man som tonåring hade när ingen av en sk kompisar ens grattade.

Har jag gjort bort mig nu igen

Apropå klavertramp. Det här inlägget kanske inte riktigt platsar just där, men lite prekärt är det som hände mig förra veckan på jobbet. Min chef och jag spenderar hela förmiddagen för att få ihop det sista på vår "nya" budget som skall presenteras för ledningen kl 12. (Det sistnämnda får jag för övrigt reda på runt elva-snåret). Strax innan 12 slänger vi i oss lite mat i matsalen, och jag som bara bälgat i mig X koppar kaffe på förmiddagen känner att det nog är bäst att kila in på damernas innan mötet.
Jag använder mig av handikapp-toaletten, en sådan där som man vinklar upp handtaget en 45 grader för att låsa. (Det jag inte är medveten om är att låset är trasigt. Tydligen måste man vänta på ett extra "klick" för att veta om dörren gått i lås eller inte). Jag sätter mig och riktigt pustar ut, ni vet så där som man bara gör när man borde gått för länge sedan.

Då till min ve och fasa...

Dörren far upp med en väldig fart, och in kommer chefen med kaffekopp i högsta hugg! Även han hade ju druckit sin beskärda koffein-halt och skulle antagligen under samma tidspress som undertecknad få sina behov tillgodosedda.

Den enda känsla jag har i kroppen är PANIK.
Det ända som trillar över mina läppar är: HJÄLP!
Men ärligt talat så blev nog han lika förskräckt som jag.

Snabbt som attan hoppar han ut igen, och när jag fnissat färdigt av genans, försöker jag lägga tillrätta min tilltufsade stolthet. Sedan hade vi budget presentation som om inget hade hänt.

måndag 30 mars 2009

Grrr...

Just nu är jag sådär skitarg som jag sällan blir. Det är få saker som retar upp mig. Något som hör till den lilla kategorin som får det att ryka ur öronen på mig, är dåligt ledarskap. Eller ska jag säga dåligt chefsskap. För det är inte Ledarskap när man dödar självförtroendet och entusiasmen hos duktiga, kompetenta och driftiga personer som råkar befinna sig inom ens maktsfär. När man konsekvent använder sitt veto, kontrollerar, detaljstyr, tar över och stoppar upp de initiativ som annars hade kunnat få blomma ut och ta både personen och organisationen vidare.

Just nu är jag sådär skitarg för att det återigen har inträffat och en person jag beundrar och tycker mycket om är drabbad. Jag råkade själv ut för en sådan chef på mitt andra praktikjobb under juristlinjen och det var dödsstöten i min "juristkarriär". Nu, sex-sju år senare, ser jag det hela ur ett annat perspektiv, men just då hade han lyckats med konststycket att komplett demontera min tro på mig själv, min kompetens och min framtid i arbetslivet.

Det tog mig flera år att bygga upp det självförtroendet igen men idag kan jag se tillbaka och konstatera att han inte visste något över huvud taget om ledarskap och att min insats inte alls var så dålig som han gav intryck av. Han hade bara kontrollbehov och dålig kommunikationsförmåga, kombinerat med urusel självinsikt och förståelse av hur han påverkade dem omkring sig.

Nu hoppas jag verkligen att den av mina vänner som just nu har hamnat i en liknande situation ser hos vem felet ligger. Att h*n inte ger upp sina mål utan återfår sin inspiration och sitt självförtroende. Jag avskyr verkligen att se det här hända.

Kvinnor "bättre" på nära vänskapsrelationer?

I den här artikeln känner jag igen det jag ser av världen. Jag har aldrig haft svårt med vänskapsrelationer och har alltid tyckt att nära vänner att viktigt att ha. Jag har lätt att knyta an, lätt att öppna mig, lätt att låta andra öppna sig för mig utan att föra något förtroende vidare.

Min man däremot funkar inte alls så.

Jag är inte så dum att jag tror att hela världen är som vi två men om jag känner min verklighet på pulsen så känns det inte helt galet. Samtidigt har jag en ung man till son och han knyter an på helt annat vis än vad jag tror de flesta i min makes generation gör.
Det är intressant och spännande!

Det är onekligen inte endast så att vi kvinnor är dåliga på att hjälpa fram varandra (men visst är vi också ofta det) - vi kan också vara fenor på att stötta, lyssna och finnas till hands. Vi är duktiga på det som är en stor och viktig del i nätverkande: vänskap.

Back in business...

Jahapp, så var det måndag igen. Ibland känns det som att veckan bara har måndagar och fredagar. Tycker ni inte?

Eftersom jag (som ni nu vet) var lite skakig i slutet av förra veckan så måste jag bara tipsa om det senaste numret av Passion for Business Jag fick i veckan hem den i lådan och snart snart finns den i affären. För att citera inlägg från läsare: När jag läst tidningen så känner jag mig som superwoman.

söndag 29 mars 2009

Det var länge sedan nu...

Ja det var ett tag sedan jag skrev något i vår blogg! Självklart har jag läst varje dag, men jag har stått i flytt hem från London, nytt jobb och däremellan den efterlängtade tvåveckorssemestern i Dubai, och så en vecka i till i London mitt i alltihop. Det har varit lite mycket, helt enkelt!



Men nu är jag tillbaka. Och jag filar på flera inlägg; bland annat en artikelserie ihop med Anna i ämnet Ledarskap. Det ska bli så skoj att bli mer aktiv igen!

Möte med min "wing woman"

Jag och min wing woman Lena.


Tänk som livet är! Den 31 januari skrev jag här om två kvinnor som gett mig vingar och härom dagen träffade jag en av dem.
Jag inte bara träffade henne, jag fick en halvdag tillsammans med henne där vi insöp kultur, besökte hennes arbetsplats, åt en njutbar och lyxig lunch tillsammans och talade om livets väsentligheter.

En unik dag och en dag jag aldrig ska glömma. Denna kvinna har betytt så outsägligt mycket för mig, hon var en livlina när jag verkligen behövde det och skillnaden mellan ingen livlina och en är vissa gånger total.
Som sagt, genom sitt yrke kan man betyda massor – är inte det häftigt? Mitt varmaste tack till dig Lena, hoppas vår fina dag följs av många flera!

Jämställda löner inom brandkåren: bra!

Läser här att brandmännen och -kvinnorna har jämställda (ingångs-)löner vilket är glädjande!
Läser även om pressen som ska sättas på kommuner och landsting som föregångare med jämställda löner - inte dag för tidigt.
Way to go!