Sitter och läser en artikel i
Aftonbladet om en forskare (Caroline Gatrell) i England som har kommit på att kvinnor som gör karriär och inte har valt (kunnat?) att få barn ofta har det tufft att göra karriär
– Kvinnor som väljer karriären framför att skaffa barn baktalas ofta på jobbet och blir enormt orättvist behandlade.
Den kommentaren i kombination med den här under får mig att få lite dåliga vibrationer. Känns det inte lite som offermentalitet, som invandraren som skriker diskriminering så fort något går honom/henne emot.
– Kvinnor med barn skuldbeläggs för att de kombinerar moderskap med yrkesarbete – och kvinnor utan barn blir åsidosatta och borträknade för att de inte är mammorDet är väl för att jag är lagom dum som jag är säker på att jag kommer att göra karriär (så högt jag vill) och trots Anders farhågor är säker på att mina barn kommer att bli bra ungar som har fått tid med mamma och pappa anknytningsmässigt (jo Anders jag köpte boken). Men till skillnad från en del så tror jag inte att något kommer att bli särskilt lätt. Men om det var lätt att trotsa biologin och tävla med alfahannarna så hade ju inte det varit något kul. :-)
Min prioriteringar i min livsplan just nu ser ut såhär.
- jobba 80 % när vi båda börjar jobba igen (barnens pappa skall det också)
- förkovra mig inom mitt expertområde (förbereda för nästa karriärsteg)
- max en aktivitet per barn per vecka förutom karaten
- dra ner mer på krogen, resor mm för att tillbringa helger och eftermiddagar med familjen
- inte börja spela golf, rida, segla eller andra aktiviteter som kräver onödigt mycket tid
Sen när jag är 40 och barnen kommit in i skolan så göra jag en ny livsplan (som jag redan skissar på i huvudet) och den blir lite annorlunda.