fredag 22 maj 2009

Klädstil på jobbet

Jag ska på anställningsintervju och börjar stressa upp mig för vilka kläder jag ska ha på mig. Visst skulle jag kunna maxa med kostym och blus, men det är inte riktigt jag.

I min bransch gäller mest jeans och finare top, kanske jeans och skjorta om det ska vara riktigt fint. Men jag vill inte ha jeans på anställningsintervju, inte kan man väl ha jeans då?

Vad har ni själv för klädstil på jobbet? Vad tar ni på er när ni går på intervju? Jag behöver verkligen er hjälp här!



Hur är en bra chef?

Jag har nyligen gått och funderat i ledarbanor. Jag har inget aktuellt på gång men har ändå börjat fundera på hur jag tycker en bra chef ska vara. Jag är föräldraledig ett tag till men håller mentalt på att förbereda mig för att komma tillbaka och hälsade på mina kollegor i veckan. Jag kommer tillbaka till en ny chef och på en ny tjänst vilket känns spännande.

För mig är det viktigt med en chef som har gott självförtroende och som står bakom sina anställda gentemot sina högre chefer om det skulle behövas. Viktigt är också att som chef inte känna sig utkonkurrerad eller sämre än sina anställda utan kunna acceptera att flera av de anställda kan göra ett bättre jobb än man kanske gjort själv på samma tjänst. Ju mer jag tänker på det kan jag tänka mig att flera av de chefer jag haft som varit mindre bara eller dåliga nog inte varit speciellt bra på att uppskatta de anställdas kompetens och inte heller släppt fram nya idéer i tillräckligt hög grad. De har nog helt enkelt varit rädda för att inte framstå som tillräckligt kompetenta själva. Vilket är helt galet. Chefer som framhåller sina kompetenta medarbetare borde själva anses som kompetenta och duktiga chefer i en frisk organisation och belönas för detta.

Nu hoppas jag bara att min nya chef uppfyller mina kriterier.

Samtal med chefen

Det här blir lite av en fortsättning på mitt inlägg från i går. För i dag pratade jag med min chef om hur jag upplevde min arbetssituation just nu. Personlig är jag inte den som springer till chefen stup i kvarten i mitt arbete. Jag vill gärna lösa problem självständigt, kanske för självständigt ibland. Nu kände jag att det var dags för ett samtal för att bolla problemen över till henne. För mig går nog gränsen när jag känner att det börjar tära på min egen känsla inför jobbet, vilket det har börjat göra nu. Och jag känner att jag faktisk har gjort vad jag kan för att lösa konflikten utan att blanda in chefen.

Så efter att ha bollat problemet med chefen och börjat skissera på en lösning tog jag helg och åkte hem och bakade bullar till fikabesöket som kommer i eftermiddag. Det kändes genast bättre och väckte tanken i mig att jag i framtiden ska koppla in chefen tidigare i processen.

Ensam på kontoret

Idag är det lite ensamt. I vanliga fall sitter vi fyra stycken i det här rummet och jobbar men idag är jag själv, ja nästan själv på hela kontoret faktiskt. Jag har jobbat andra klämdagar och det finns två scenarion: Antingen får jag massor gjort och betar av gamla surdegar som legat alldeles för länge, eller så tappar jag motivationen av ensamheten och får för lite gjort. Jag hoppas på det första!


torsdag 21 maj 2009

Chefskap i kristid

Jag är som känt inte chef men jag kan inte låta bli att ha några funderingar kring chefskap/ledarskap i kristider. Det är inte alls svårt att vara chef i högkonjunktur när resurserna finns och blir över och när man kan anställa tillräcklig med personal. Desto svårare är det att vara chef i dessa finanskristider. Då upplever jag att många chefer verkligen får bekänna färg, för det är svårt att skulle leda när resurserna är får små och man tvingas skära ner på personalen, samtidigt som arbetsuppgifterna är kvar. Det är då man skiljer en medelmåtta från en bra chef som har självinsikt och modet att skära igenom och få sin arbetsgrupp att kavla upp ärmarna och jobba sig genom krisen, medan medelmåttan blir ett redskap för sin personal som tycker att sparbeting är båda jobbigt och hotfullt. En bra chef vågar vara chef också i dåliga tider och verkligen vågar ta ledningen över planering och ekonomi.

Jag har den sista tiden fått uppleva hur sparbeting och dålig ekonomi kan få chefer att tappa kontrollen över sin arbetsgrupp och socialisera sig med denna mot den stora fienden sparbetinget. Inget alls kul för mig som ska försöka jobba med chef och grupp i en beställare/utförareorganisation.

Vad har ni för erfarenheter av chefskap i dessa finanskristider ?

onsdag 20 maj 2009

Problemlösarpromenad

När klockan närmar sig arbetsdagens slut stänger jag ner mina datorer och packar ihop. Jag stänger dörren om mitt kontor, tar hissen ner och styr stegen mot pendelstationen. Jag har en promenad på knappt 20 minuter och så gott som varje eftermiddag promenerar jag.
Mina arbetsuppgifter går till största del ut på att sitta och klura ut lösningar på olika problem. Vissa dagar kan jag sitta och tänka och tänka, vända och vrida på saker utan att komma på nått riktigt bra sätt att göra det jag vill.
Men då, när jag går där på min dagliga promenad så är det som om hjärnan rensas ut och helt plötsligt ser jag bara lösningen! Det blir alldeles självklart hur jag ska göra. Så de där 20 minuterna jag promenerar är ibland min effektivaste arbetstid på hela dagen.

tisdag 19 maj 2009

Ny på jobbet

För 12 år sedan började jag på mitt första riktiga jobb, direkt efter avslutade gymnasiestudier med direkt påföljande högskolestudier, och utan någon längre sammanhängande anställning än 8 veckor. Jag fick en dator, en arbetsplats och 10 orangefärgade pärmar. Dessa pärmar innehöll manualer för den testutrustning som jag skulle använda för testprogrammen jag skrev.
Behöver jag nämna att jag snabbt blev uttråkad, frustrerad och undrade om jag verkligen valt rätt bana för mitt framtida yrkesliv?
Efter en tid fick jag viss genomgång av några kollegor, det gick mest ut på att jag satt brevid och tittade på när de jobbade, och efter ytterligare några månader kom de riktiga kurserna. Frustrationen i att inte komma vidare satt däremot kvar, eftersom det här jobbet krävde en hel del erfarenhet blev jag ofta sittande väntandes på en mer erfaren kollega som sällan påbörjade sin arbetsdag innan lunch. Det var också en hel del väntande på att testutrustningen skulle bli ledig, något som inte riktigt passar mig som gillar att ha många järn i elden.

Efter 1,5 år gav jag upp och sökte nytt jobb. Vis av tidigare erfarenheter gick det betydligt bättre att lära sig det nya jobbet.

Så här kommer mina tips och erfarenheter till dig som är ny på jobbet:
  • Se till att dina arbetsuppgifter är ordentligt specificerade, samt att du har en riktig utbildningsplan. Bli inte sittande med manualerna.
    Det behöver inte vara en kurs utan kanske räcker med en genomgång av en kollega, en lite lättare, mer avgränsad, arbetsuppgift till att börja med, eller en läsanvisning för det du ska läsa.

  • Ställ frågor! Du kanske känner dig dum för att du tvingas fråga så mycket men det kommer att kännas värre senare om du inte kan prestera.

  • Hoppa inte över fikarasten. Fikarasten är ett ovärderligt sätt att få inblick i verksamheten och lära känna dina nya kollegor.
    Hamnar du på en arbetsplats där man inte tar fikaraster, så kanske det kan vara bra att passa på att ändå byta några ord när man fyller på kaffekoppen.

  • Skaffa dig ett nätverk utanför arbetsplatsen. Ofta behöver man ösa ur sig saker eller ställa obekväma frågor till någon annan i samma sits, men kanske inte på samma arbetsplats. Till en början har man ofta ett nätverk i form av gamla klasskamrater, tids nog byts detta ut till andra bekanta, fd kollegor etc.
    Just det här nätverket är ofta det som får mig på bättre tankar genom att uppmuntra, ge stöd, hjälpa till att lösa kniviga situationer eller bara finnas där.



Jag lovprisar både Nyamko Sabuni och Sven Hagströmer idag!

Hurra. Visserligen är jag inte först ut men jag måste understryka det härliga i att en så tung näringslivsföreträdare som Sven Hagströmer ryter till om hot om kvotering. Att han FÖRSTÅR! Att han också sett att morötterna uppenbarligen inte räcker till. Att han också anser att det är tjänstefel att bara kvotera in männen, Hagströmer säger i VA’s senaste nummer:
-Eftersom hjärnor är jämnt fördelade mellan män och kvinnor anser jag att det är tjänstefel av ägare, styrelser och ledning. De bryter mot bolagets vinstmaximerande uppgift.”
Word.
Instämmer med Camilla Wagner (samma nummer av samma tidning) att det är så gott att se Nyamko Sabuni våga tänka om, våga vända och se hur viktig kvotering (eller hot om) är.
Heja Sabuni!

Jo, jag kunde inte låta bli. Jag blir så jädra glad att min 11-timmars arbetsdag kommer att skutta förbi på lätta, spralliga ben idag :-)

måndag 18 maj 2009

Karriär?

Sitter och läser en artikel i Aftonbladet om en forskare (Caroline Gatrell) i England som har kommit på att kvinnor som gör karriär och inte har valt (kunnat?) att få barn ofta har det tufft att göra karriär

– Kvinnor som väljer karriären framför att skaffa barn baktalas ofta på jobbet och blir enormt orättvist behandlade.

Den kommentaren i kombination med den här under får mig att få lite dåliga vibrationer. Känns det inte lite som offermentalitet, som invandraren som skriker diskriminering så fort något går honom/henne emot.

– Kvinnor med barn skuldbeläggs för att de kombinerar moderskap med yrkesarbete – och kvinnor utan barn blir åsidosatta och borträknade för att de inte är mammor

Det är väl för att jag är lagom dum som jag är säker på att jag kommer att göra karriär (så högt jag vill) och trots Anders farhågor är säker på att mina barn kommer att bli bra ungar som har fått tid med mamma och pappa anknytningsmässigt (jo Anders jag köpte boken). Men till skillnad från en del så tror jag inte att något kommer att bli särskilt lätt. Men om det var lätt att trotsa biologin och tävla med alfahannarna så hade ju inte det varit något kul. :-)

Min prioriteringar i min livsplan just nu ser ut såhär.
- jobba 80 % när vi båda börjar jobba igen (barnens pappa skall det också)
- förkovra mig inom mitt expertområde (förbereda för nästa karriärsteg)
- max en aktivitet per barn per vecka förutom karaten
- dra ner mer på krogen, resor mm för att tillbringa helger och eftermiddagar med familjen
- inte börja spela golf, rida, segla eller andra aktiviteter som kräver onödigt mycket tid

Sen när jag är 40 och barnen kommit in i skolan så göra jag en ny livsplan (som jag redan skissar på i huvudet) och den blir lite annorlunda.

Barnet som projekt

Hur är du som förälder?


En som lutar sig tillbaka, menar att ”det blir nog folk av dom också” och känner förtröstan inför dina barns utveckling? Eller en som medvetet stimulerar alla deras inneboende talanger och är övertygad om att det hänger på dig vad det blir av dem?



Själv hör jag definitivt till den senare skaran. Men det skadar inte att reflektera över prestationsbehoven som spänner över alla delar i livspusslet.


På SvD finns en intressant artikel i ämnet här.