fredag 5 juni 2009

Man behöver inte ha så bråttom....

På fredagar är vi lediga, jag är föräldraledig och mina 2 barn får vara hemma från dagis. Vissa dagar hitta vi på roliga aktiviteter bara vi tre, andra dagar, som idag när det regnar ute, tar vi lång sovmorgon och bara slappar.
Klockan halv åtta blev jag väckt av ettåringen, vi har hunnit mysa och äta frukost tillsammans. Klockan 10 kom 4-åringen upp.

"Oj, vad länge du sov", sa jag.
"Man behöver inte ha så bråttom", svarade hon.

Hon har så rätt. Det känns som en rätt bra start på helgen :-).


Svenskt management - vem passar det för?

Jag jobbar i ett stort internationellt företag, och vi som sitter på kontoret i Sverige rapporterar till chefer i bland annat Tyskland, England och USA. Naturligtvis är mycket personbetingat också, och man kan inte dra folk från en nationalitet över en kam, men om man vill generalisera, och nu vill jag det, så kan man säga att det finns stora skillnader, bland annat i den tilliten som jag som anställd upplever att mina svenska chefer haft till mig och min kompetens. Självklart är det lätt att hitta klyschorna, det finns alltid någon tysk chef som är otroligt kontrollerande, någon engelsk som är extremt formell och någon amerikan som vill sparka folk på stående fot.

Men tydligen är det konsensustyngda svenska ledarskapet lite mer än en klyscha. Vinnova har forskat på det hela, för att försöka förstå om svenskt management är konkurrenskraftigt. Här finns hela rapporten, den är läsvärd. Den kommer inte till någon tydlig slutsats, och det som jag verkligen tycker är intressant är hur man är färgad av sin uppväxt och bakgrund. Att för mig som är uppvuxen i Sverige, med vår skolgång och mina flesta sommarjobb här, är det självklart att förstå svenskt management och jag uppfattar signalerna på möten som betyder "action" utan att det faktiskt sägs rakt ut. Men att svenskt management kan vara jätteotydligt för någon som är van vid föräldrar, lärare, chefer osv som pekar med hela handen.

Trots detta är fler och fler företag multinationella med blandade grupper från olika geografier. En del av mig vill att detta ska vara framtiden, men en del av mig oroar sig faktiskt för att det inte är det mest produktiva sättet att jobba i längden, i alla fall inte distribuerade grupper med chefer och anställda som sitter på olika ställen med sina egna värderingar.

Är det jag som är konservativ, eller passar svenskt management verkligen bäst för svenskar och vice versa?

torsdag 4 juni 2009

Ensamma mamman

Mannen är på kurs med jobbet i personlig utveckling och ledarskap. Hela den här veckan är det jag som har totalansvar för sonen med allt vad det innebär. Jag ska pendla, jobba, sköta hemmet, laga mat, fixa tvätten, skicka med sonen regnkläder och matsäck till dagisutflykten och hinna sova och det utan någon annan hjälp än mitt eget pusslande. Det har varit både bu och bä och jag kan konstatera att efter det här så beundrar jag ensamstående föräldrar ännu mer. Visst, allt går men hur länge orkar man dra hela lasset?



För även om jag har ett flexibelt arbete, tillgång till bil och dessutom hade bunkrat upp i kylskåpet som om kriget var på ingång är det ändå tufft att få ihop dagarna. Jag själv finns inte heller på kartan kan jag avslöja. Det är jag alldeles för trött för.

Det enda riktigt positiva har varit att få all kärlek, ömhet, kramar, pussar och glada tillrop från sonen. Det känns faktiskt som om han och jag har kommit varandra närmare under veckan.

Men det ska bli underbart när mannen kommer hem igen. Tomorrow, tomorrow...


Att leva med två språk och två länder -ibland tom tre

Som de flesta kanske vet är jag i botten norska, jag flyttade till Sverige vid 21 års ålder (snart 12 år sedan, hjälp vad tiden går). Det innebär ju att jag är invandrare ;-) Och på många sätt märker jag att jag har en annan bakgrund genom bland annat att semestermålet ofta är givet - jag vill till Norge på semestern (som alla de andra invandrarna).

Men hur märker vi som en familj att vi har ett ben i Norge? Senast jag märkte det var när vi åt risgrynsgröt, då ville jag ha kanel, socker och smör, medan maken ville ha kanel, socker och mjölk. Barnen kör båda och varianten och ha kanel, socker, smör och mjölk på gröten. Vilket jag tycker blir en bra bild på hur det är att leva med flera kulturer. Barnen väljer inte den ena eller andra, för de läggs kulturerna ihop och blir normalitet. Att bestemor och bestefar pratar ett annat språk än svenska är normalt för dem och sonen är som femåring redan medveten om när han pratar norska och när han pratar svenska.

På många sätt har vi som familj en stor fördel i att ha flera kulturer, vi har flera möjliheter att välja traditioner och normer. Det gör vi ganska ofta, plockar russin ur kakan från de olika traditionerna. För våra barn blir världen större och variationen blir naturlig vilket jag tror gör att de blir mer toleranta gentemot andra människor och seder.

Ibland är vi faktisk tre länder representerade, då jag har både bror och gudfar i Danmark. Jätteroligt det också, då får båda jag och barnen ett tredje land att lära känna.

Ibland får jag frågan : vad är skillnaden mellan Sverige och Norge ? Jag brukar kontra med att det vet jag inget om, men jag vet vad som är skillnade mellan min födelseort och orten jag bor på nu, för både Sverige och Norge är stort och varierat.


Hjälp! Vad är det som händer?

Vad händer med mig?
Hur kan jag ha sådant guldfiskminne?

Låt mig börja från start.
De senaste 5 åren har varit minst sagt tuffa. 2st jobbiga (jag upprepar: jobbiga) -graviditeter. En förlossningsdepression med första barnet, och gravid igen med andra blev jag efter 12 månader. Sista smulan av "deppen" släppte faktiskt i samband med andra barnets födelse, då jag i förebyggande syfte gick i terapi för att inte hamna i samma fallgrop en gång till.

Jag var nöjd! Jag har fått mina 2 barn. En helt underbar kille och en fantastisk tjej. Vad kan man mer önska? Jag har gett bort alla mamma kläder, hårdrensat bland baby leksakerna. Bara sparat de kläder som är extra fina som mina barn ska få välja på när de en gång får egna barn. Kartongen är hårt igentejpad och undangömd.

Men nu händer något konstigt i mig. Något jag inte alls vill kännas vid egentligen. För jag tror faktiskt inte att jag orkar. När jag härom veckan höll en liten nykläckt sak i mina armar fylldes jag av en sådan lycka och kärlek. ...och så kom tanken: -Tänk, en sådan här liten... Vilket mirakel, vad fantastiskt.

Vips var det glömt:
-Illamående 24/7
-Sömn-ångest
-Vådan av att få på en trotsig unge vinteroverallen när du själv är stor som ett hus, kissenödig och har ont i hela kroppen.
-Att svimma lite var som helst, hur som helst.
-etc, etc

Ja ni ser ju min lista för att övertyga mig själv om det övermäktiga. Jag orkar faktiskt inte!

Men tänk ändå...
så fantastiskt...

onsdag 3 juni 2009

Livspusslet eller fast i duktiga flickan fällan

Just nu känns det som det saknas bitar i livspusslet - tid och energi. På norska heter livspussel "tidsklemma" (tidsklämman) vilket stämmer rätt bra med den känsla jag har just nu. För jag känner mig klämd från flera håll, både jobbet och familjen tär på krafterna. På jobbet är det en aldrig sinande ström av ärenden som dyker upp och jag får användning för all min kunskap och kreativitet, vilket i och för sig är positivt, men känslan av att inte hinna med stressar mig. Hemma har båda barnen timat var sin period med envishet och trots. Trotsar inte den ena så trotsar den andra.

Droppen var natten till i går då barnen turades om att vakna på natten och maken snarkade däremellan. Mardrömsnatten följdes av en arbetsdag full av oväntade vändningar som innebar några akututryckningar och en hel del stress och oro. Eftermiddagen fylldes av förberedelser för makens födelsedagskalas (han jobbade över) samtidigt som barnen trotsade. När kalaset startade var jag redo för sängen. I dag skrattar jag nästan över hur väl jag timade all stress, men i går var tårarna nära.

Så nu är det dags att tvätta av sig "duktiga flickan"-stämpeln och damma av mina egna behov.
Hur slutar man med att vara duktig flicka ? För det känns som jag åker dit gång och igen.

tisdag 2 juni 2009

Tar du med dig gravidmagen till jobbet?

I kommentarerna till det här inlägget nedan har det diskuterats om vett och etikett i fråga om andras gravidmagar. Är det ok att säga tjockis till en gravid kvinna till exempel. Här är en artikel om precis detta - att ta med sig gravidmagen till jobbet.

måndag 1 juni 2009

Föräldraledig, eller... vad?

Det är babyboom både på mitt jobb och i bekantskapskretsen just nu, vilket fick mig att tänka på när jag väntade mitt första barn och pratade med andra som redan hade barn om den kommande föräldraledigheten. Inte sällan fick jag höra "hö hö, ja det är ingen ledighet precis" eller "ledig och ledig, jag vet inte..." och så vidare. En rätt trist attityd tycker jag; dels kände jag mig ibland lite dumförklarad eftersom jag uppenbarligen inte förstod vad jag stod inför, och dessutom är det mäkta tråkigt när andra som redan har barn väljer att fokusera på sådana negativa saker. Den första kommentaren om själva föräldraledigheten följdes ofta av råd i stil med "passa på att gå på bio/gå ut och äta/[valfri aktivitet] nu innan barnet kommer, för sen...".

Redan då bestämde jag mig för att jag aldrig ska fälla sådana kommentarer till någon som väntar sitt första barn, för jag tyckte att det var så otroligt trist att få höra när man själv längtar och är fylld av tankar och funderingar på hur livet med barn ska bli, och speciellt när det finns så mycket annat som är roligt att fokusera på!


I helgen använde en vän på skoj uttrycket "föräldraupptagen" och då tänkte jag att det kanske inte är ett så dumt begrepp ändå!? Det klargör att det inte handlar om en semester, men har inte (i mina öron) någon negativ klang. Jag ska smaka lite mer på det och se hur det känns.

Känner du igen kommentarerna som jag irriterade mig på när jag väntade barn? Blev du lika irriterad som jag?

Utvecklande sidoverksamheter


Allt oftare stöter jag på kvinnor som startar business vid sidan om sina vanliga yrken. Ofta för att etablera en egen verksamhet som de kan leva på långsiktigt och som gör pusslandet lite enklare. Att kunna styra sina egna arbetstider lockar många småbarnsmammor. Jag har flera kompisar som tagit tillfället i akt när de varit mammalediga och själv funderar jag just nu i samma banor.

En som tagit saken i egna händer är Ulrika, en kollega till mig, som i dagarna lanserat en ny sorts webshop där hon får utlopp för sitt starka intresse för att springa på loppisar och auktioner. Hennes affärsidé går helt enkelt ut på att ge vackra prylar en andra chans till mycket rimliga priser. Helt i linje med utvecklingen där allt fler vill göra personliga fynd och inte bara köpa nytt hela tiden. Snyggt Igen, som butiken heter, säljer fina vaser, skålar, lampor med mera från olika tidsepoker och i vissa fall är de också pimpade av ägarinnan själv.

Kika gärna in och inspireras på http://www.snyggtigen.se/

Det har varit fantastiskt att på nära håll få följa utvecklingen av Ulrikas projekt. Det här är en annan sorts karriärutveckling, men som är minst lika spännande som att byta jobb. Och vem vet vart det leder någonstans?

Lycka till kära kollega.






Att välja bort yrkeslivet

Jag kan inte påstå att jag är någon frekvent läsare av Ålandstidningen, men den här artikeln fångade mitt intresse.

Den handlar om åldersdiskriminering i arbetslivet och hur många ser på en yrkesverksam person som förbrukad efter 50. Jag fastnade också för de här raderna:

KVINNOR BORDE GÖRA karriär senare. Det skrev författaren Elise Claeson och föreslog att kvinnors yrkeskarriär borde senareläggas med tio år eftersom kvinnor har längre medellivslängd och kan jobba till 75 utan problem.

Hon tycker också att det är dumt att man på arbetsplatser satsar på att göra småbarnsmammmor till chefer. Alla vet att det inte funkar, många småbarnsmammor mår dåligt hela tiden i korstrycket mellan karriär och moderskap. Ändå vill många arbetsplatser visa upp unga kvinnor som chefer för att det är trendigt och passar in i image-bygget.

Efter lite research upptäckte jag att Claeson skrivit en bok som heter mamma@home, som en läsare beskriver som "en riktig må-bra-bok för oss som valt att vara hemma länge med våra barn och för dem som vill ha goda argument för att vara det".

Nu är jag perso
nligen ganska färgad av min tillvaro som föräldraledig och därför kanske jag har en glorifierad bild av hur roligt det ska bli att börja jobba igen. Men jag har ju varit inne i den här hämta-lämna-karusellen i ganska många år nu och det är ju ingen drömtillvaro direkt.
Ändå kan jag ärligt säga att det aldrig varit något alternativ för mig att downshifta ut ur arbetslivet på det sättet.

Antagligen har jag en rädsla för att inte bli tagen på allvar av näringslivet och risken att till slut stå helt utanför den förvärvsarbetande delen av befolkningen känns större än den lycka det innebär att få vara hemma på heltid med sina barn i fem-tio år.

Skulle du våga/vilja/kunna vara en mamma@home?