Som de flesta kanske vet är jag i botten norska, jag flyttade till Sverige vid 21 års ålder (snart 12 år sedan, hjälp vad tiden går). Det innebär ju att jag är
invandrare ;-) Och på många sätt märker jag att jag har en annan bakgrund genom bland annat att semestermålet ofta är givet - jag vill till
Norge på semestern (som alla de andra invandrarna).

Men hur märker vi som en familj att vi har ett ben i Norge? Senast jag märkte det var när vi åt risgrynsgröt, då ville jag ha kanel, socker och smör, medan maken ville ha kanel, socker och mjölk. Barnen kör båda och varianten och ha kanel, socker, smör och mjölk på gröten. Vilket jag tycker blir en bra bild på hur det är att leva med flera kulturer. Barnen väljer inte den ena eller andra, för de läggs kulturerna ihop och blir normalitet. Att bestemor och bestefar pratar ett annat språk än svenska är normalt för dem och sonen är som femåring redan medveten om när han pratar norska och när han pratar svenska.
På många sätt har vi som familj en stor fördel i att ha flera kulturer, vi har flera möjliheter att välja traditioner och normer. Det gör vi ganska ofta, plockar russin ur kakan från de olika traditionerna. För våra barn blir världen större och variationen blir naturlig vilket jag tror gör att de blir mer toleranta gentemot andra människor och seder.
Ibland är vi faktisk tre länder representerade, då jag har både bror och gudfar i Danmark. Jätteroligt det också, då får båda jag och barnen ett tredje land att lära känna.
Ibland får jag frågan : vad är skillnaden mellan Sverige och Norge ? Jag brukar kontra med att det vet jag inget om, men jag vet vad som är skillnade mellan min födelseort och orten jag bor på nu, för både Sverige och Norge är stort och varierat.