torsdag 11 juni 2009
Prinsessperiod, finns det?
Men det var inte detta jag egentligen skulle prata om utan den rosa prinsessperioden som inträffar någonstans mellan 4-8 år. Nu umgås jag oftare med 4 åringar än bebisar och många av dessa flickor har endast rosa kläder på sig i olika varianter och föräldrarna kan ibland sucka och säga att det inte går att få på dem något annat. Jag vet hur envis en 4 åring kan vara, det är inte det jag betvivlar, men jag är skeptisk till att det verkligen finns en rosa prinsessperiod. Jag tror snarare att samma föräldrar som klädde sina flickor i övervägande rosa fortsätter att fylla garderoben med rosa även sedan flickorna blivit större och hur ska man som 3-4 åring kunna ta på sig något annat än rosa om det inte går att hitta i garderoben. Jag tycker inte att det är något fel på helrosa flickor eller rosa som färg för den delen heller men jag tycker inte man ska skylla på barnen om man som förälder köper hem de rosa kläderna. Då är det väl bättre att bara säga att man tycker rosa är så fint att man fyller garderoben med det och inte hitta på undanflykter. "Prinsessindustrin" är såklart inte sen att hänga på och sälja prinsessprylar till intresserade. Prinsessor har ju som bekant ofta rosa på sig.
Hade det inte lika gärna kunnat finnas en gul, orange, brun eller grön period? Eller varför inte en grodperiod? Jag gillar också rosa men saknar ofta alla andra fina färger som också existerar men inte syns lika ofta.
onsdag 10 juni 2009
Varslad!
Beskedet kom förra veckan och ingen hade anat.
Det är väldigt mycket tankar och känslor som kommer upp just nu. Det snurrar i huvudet större delen av min vakna tid.
Chock och förnekelse. Det kan bara inte vara sant.
Nedstämd och ledsen. Jag trivs så bra här och vill inte sluta.
Frustration och besvikelse. Vi har visat bra resultat, betyder det ingenting?
Ilska. Jag vill inte söka nytt jobb just nu!
Panik och stress. Hur ska jag lyckas få ett nytt jobb nu?
Beslutsamhet och målmedveten. Lika bra att uppdatera CV:t med en gång.
Optimism och tillförsikt. Arbetslösheten bland ingenjörer är bara runt 1 %.
Framtidstro. Det här kommer att lösa sig.
Ny bok om att bygga kvinnliga nätverk
Möjligen har jag haft tur, men min erfarenhet är faktiskt helt den motsatta. Inte minst vårt nätverk och vår publika del NetWorking bekräftar en motsatt tes.
Den här kommenteren till artikeln uttrycker ungefär min egen erfarenhet av kvinnors påstådda oförmåga att samarbeta i arbetslivet:En myt att kvinnor inte samarbetar. Ju mer den upprepas desto med cementeras den. Det är trist att endel kvinnor väljer att upprepa denna "sanning" som framförallt framhäver mäns inbördes lojalitet. Det undergräver kvinnors karaktär. Ifrågasätter kraftigt att en journalist (mycket individuellt och konkurrensinriktat skrå) uttalar sig om detta. Jag har arbetat i näringslivet i tjugo år och har en annan uppfattning. Det är ett förhärligande av manligheten att ständigt upprepa denna myt!
Arbetsbyxor säkrare än sari

tisdag 9 juni 2009
Tomas Hylland Eriksen
Nu hittade jag denna tankvärda krönika av honom.
Vad barn uppskattar

måndag 8 juni 2009
Bluffar du på jobbet?
---Människor som lider av bluffsyndromet tror ofta att merparten av deras framgångar beror på yttre faktorer som tur och tillfälligheter. De oroar sig också för att ha nått sina mål tack vare charm och personliga egenskaper, inte på grund av sin talang---
Särskilt vanligt är detta hos kvinnliga chefer och de sk. "långvägarna". De har akademiska mindervärdskomplex och har ofta jobbat sig upp i hierarkin. Jag uppfyller dessa kriterier till punkt och pricka:
*Långvägare
*Chef
*Kvinna
Jag skriver under på varje stavelse i artikeln och suger åt mig råden och tipsen. Jag tänker också att det måste ligga något i slutklämmen på artikeln: --- De allra flesta har en stor portion ödmjukhet och klarar mycket mer än vad de tror.
Lider ni av bluffkänslor på jobbet?
söndag 7 juni 2009
Dags att rösta!

lördag 6 juni 2009
Vardagsmotion... bah!
Hur som helst så bestämde vi oss för att flytta dit ändå, och tänkte att vägen till tunnelbanan kan man ju se som vardagsmotion, och vardagsmotion är ju inte är så dumt att få med tanke på att både jag och min man är ganska dåliga på att komma iväg och träna annars.
Bild lånad från SL
Men nu har jag kommit på att ca 50 meter från vårt hus går det en buss som går till en annan tunnelbanestation, ca 1000 meter bort. Den tunnelbanelinjen är dessutom just den som jag behöver ta för att komma till jobbet. Att bussen bara går en gång i halvtimmen var avskräckande från början (trots att jag kommer från landet, där man får vara glad om bussen går en gång i timmen, så har jag snabbt vant mig vid Stockholmsfrekvensen på bussar), men nu blir jag jätteirriterad om jag missar den på morgonen, och måste gå till tunnelbanan... Helt plötsligt blev det där med vardagsmotion inte så viktigt längre... ;-)
Det ska dock sägas att jag alltid går de 800 meterna på hemvägen, för då lyckas jag verkligen aldrig tajma nån buss. Och alla de gånger jag missar bussen så går jag ju en kilometer istället... 
fredag 5 juni 2009
Stressig period ?



