måndag 16 november 2009

Trivsel

Duktig bibliotekarie i farten - operativt i allra högsta grad!


Ny vecka. Min vecka börjar med ledningsgruppsmöte (idag) måndag morgon, följt av arbetslunch och sedan halvdagsmöte med strategisk planering i ett stort projekt. Väldigt teoretiskt och tankekrävande hela dagen.
Tisdagen är istället oerhört operativ: jag har erbjudit mig att hoppa in och hålla verksamhet för små barn samtidigt som vi håller öppet och jag är ensam på plats: då gäller det sannerligen att både behålla lugnet och att vara simultan!

När jag jämför dessa två dagar, som ser så totalt olika ut, inser jag varför jag aldrig tröttnar på mitt jobb – det ser olika ut precis varje dag och det krävs olika kompetenser! Det att få använda vitt skilda delar av sitt spektrum är väldigt viktigt, tror jag, för att trivas. I alla fall för mig.
Vad är det som bidrar till att du trivs med ditt jobb?




fredag 13 november 2009

Business In Heart - ett affärsnätverk för kvinnor


För ett tag sedan var jag på en frukostträff för det kvinnliga nätverket "Business In Heart", som startade upp i min hemkommun. Grundarna, Linda Moberg och Mia Collin, vill skapa möjligheter för driftiga kvinnor att träffas och utbyta idéer, inspirera varandra och dela med sig av kunskap och erfarenheter i syfte att utvecklas och bättre nå sina mål både på ett affärsmässigt och personligt plan. Deras utgångspunkt är att alltid ha en öppen attityd i möten med andra eftersom man aldrig vet vem som kan komma att bli en värdefull kontakt i framtiden.

Nätverk finns på ett flertal ställen i Stockholm samt i Göteborg och Malmö. I januari startar nästa grupp upp i Haninge för er som är intresserade. Det långsiktiga målet är att nå utanför Sveriges gränser - 2014 ska Business In Heart finnas i tio länder.

Varannan vecka är det frukostmöten på vackra restaurang Solbrännan (se bild) vid havsbadet i Österskär (där jag bor) för de som tillhör gruppen i Åkersberga. Inte helt dumt kan jag intyga.

Mer information finns på http://www.businessinheart.com/




torsdag 12 november 2009

Skvaller och rykten på jobbet

Jag fick en påminnelse under veckan hur lätt rykten börjar gå på en arbetsplats. Tre fjädrar blev verkligen till fyra höns, eller heller kanske fyra svin. Jag anser att rykten ibland uppstår när det är ett informationsvacuum på en arbetsplats, om inte folk får den informationen de behöver skapar de sin egen.

För min egen del skapar rykten onödig stress, för jag måste erkänna att jag stressas av ryktena, speciellt om de rör ens eget arbete. Min lärdom denna vecka är att lära mig mer att hålla tyst och bygga ett tjockare skinn inför ryktena, men det är lättare sagt än gjort. Här känner jag att jag har mycket kvar att jobba med.

Vilka råd har ni att ge mig om skvaller och rykten ?

onsdag 11 november 2009

Kunderna förväntar sig Don Draper


I höst har jag och mannen slaviskt följt serien om reklamfolket på Madison Avenue i början av 60-talet. "Mad Men" är en orgie i politisk inkorrekthet när den visar hur arbetslivet såg ut vid den här tiden med drinkar under arbetsdagen, cigarettromantik och kvinnliga medarbetare (läs sekreterare) som klappas på rumpan. Det känns onekligen en smula märkligt att bevittna, men det är också fascinerande att det en gång i tiden var helt normalt att göra så här.

Samtidigt så är serien något av det snyggaste jag sett. Scenografin är fantastisk och kläderna är helt underbara. Många är vi nog som fallit handlöst för hela den här nonchalanta men ändå preppyliknande looken på både män och kvinnor. Detta är något som också fått konsekvenser i USA där riktiga kunder numera förväntar sig att folket på reklambyråerna ser ut som Don Draper (huvudkaraktären - han är creative director på reklambyrån) och hans entourage. Det vill säga väldigt mycket mer prydligt klädda än vad som är brukligt.

Reklambyråer som infört striktare dresscodes vittnar också om att kunderna strömmat till och medarbetarna blivit mer engagerade.

"Människor som anlitar en reklambyrå för första gången förväntar sig att Don Draper ska komma in genom dörren. När de i stället får se en kille i t-shirt under de vem i helvete han är", säger Ben Littlefield, på Austinbaserade reklambyrån Three Sixty Solutions på Resumes hemsida.

Vad säger ni - har vi blivit FÖR slafsiga på jobbet?


Det är tur vi är olika

Förra veckan insåg jag än en gång hur viktigt det är att vi inom en arbetsgrupp är olika. Jag hade fått i uppdrag att jobba om en blankett som skulle med i en utredning vi gör inför ett eventuellt ändrat arbetsätt (förenklad biståndsbedömning för er som är i min bransch).

Jag satt länge och ändrade och ändrade men blev inte helt nöjd, så jag mejlade en kollega som är bättre på redigering än jag och fråga om hon kunde hjälpa mig. Efter en timme kom blanketten tillbaka färdig och mycket bättre än jag någonsin hade kunnat fixa till.
Så min lärdom den dagen var att det är bättre att de som kan gör det med en gång, det sparar tid och jag kan ägna mig åt det jag är bra på, möten med människor.

Apropå bröllopsdagar

Linda skrev igår om funderingar kring bröllopsdagar - vem som ska planera firandet och huruvida det står i relation till vem som friade. Rolig tanke, tycker jag, eftersom jag aldrig satt dessa händelser i relation till varandra!

Idag är det jag och min make som har bröllopsdag!

För nio år sedan gifte vi oss och det är drygt tio år sedan han friade. Har detta faktum inneburit att han tagit ansvaret för våra firanden? Knappast. I den mån någon tagit ansvar för det, har det nog varit jag.

Förra året arbetade jag kväll och ankom till hemorten med tåg vid 20:15 och se det året överraskade maken mig gravt! Med uppdukad middag i baksätets lilla nedfällbara brickbord (eller vad det heter) hämtade han mig vid tåget och tog med mig på biltur till hemligt mål. Det visade sig sedan bli VIP-salongen på Bergakungen och en visning av Daniel Craig.
Nej, förlåt, James Bond... ;-)

DET var en bröllopsdag som hette duga och just vad man alltid behöver.


I år blir det inte så. Lillsonens förskola ringde för en stund sedan och sa att den pojke vi lämnat idag, i tron att han var frisk, inte alls var en frisk pojke. Maken är i detta nu på våg för att hämta honom. Så för oss blir det nog inte ens ett glas vin denna bröllopsdag... Kanske hinner vi se en film?

Hur brukar ni, kära läsare, fira sådana dagar?

tisdag 10 november 2009

Bröllopsdag idag

Jag har en liten fundering... om det var jag som friade till min man, är det då jag som skall uppvakta honom på våra årsdagar?
Eller vad är det som gör att så många tycker att männen skall uppvakta sina fruar?

Här har vi faktiskt gemensamt beslutat att ta det lugnt i år då vi vadar i tvåbarnsstress, barnkalas och vattenläckor. Men bara så jag vet om jag förväntas uppvakta min man nästa år :-)

måndag 9 november 2009

Respons: på konsult- eller kundsidan

Som en av de få konsulterna bland NetWorkings skribenter måste jag ju ge ett alternativ till Johannas topp fem-lista över fördelar med att sitta på kundsidan. Som jag ser det, några av fördelarna med att vara konsult:

1. Jag har förmånen att få sätta mig in i helt nya verksamheter och fråge-/problemställningar gång på gång vilket är både lärorikt, omväxlande och roligt.

2. Mitt arbete är fyllt med sociala kontakter och nätverkande med människor från olika företag och branscher, vilket hela tiden breddar min erfarenhet och referensram.

3. I min roll har jag möjlighet att se på situationer objektivt, utifrån, utan att bära på ett bagage eller en ryggsäck som styr.

4. Jag förväntas sällan känna till hela bilden utan får möjlighet att skaffa mig aktuell information som jag behöver känna till eller förhålla mig till för att göra korrekta bedömningar och avvägningar.

5. Som konsult blir jag "lyssnad på" eftersom jag är anlitad för min kunskap och erfarenhet.

Ironiskt nog speglar min lista i mångt och mycket samma saker som Johanna tog upp, fast jag ser dem ur ett annat perspektiv. Myntet har kanske två sidor trots allt?

Har du erfarenhet av konsultbranschen? Håller du med om mina punkter ovan, eller vad tycker du?

Fredad tid

I torsdags läste jag en artikel i ”Metro” under signaturen jobb som hette ”Gör mer – jobba mindre”. Sådana käcka rubriker brukar vanligtvis verka avskräckande på mig men eftersom jag denna morgon varken hade annan läsning, dator eller annat att ta mig för, läste jag den.

Eleonor Demetri uttalade sig där om ”dumeffektivitet” som jag först fnyste åt.
Sedan började jag tänka efter lite: jag är långt ifrån ofelbar och jag tror nog att jag också klampar i sådant klaver ibland. Jag tycker att jag är ganska bra på att inte låta ad hoc-frågor störa min koncentration (brukar till och med kritisera maken för att han tycks ha som regel att avbryta vad han gör för att läsa mail som strömmar in – min subjektiva kritiska granskning) men visst gör jag också så ibland, inser jag!

Under artikeln fanns det listat punkter, av Klas Hallberg, för att råda bot på dumeffektivitet. Om vi bortser från den första punkten (som uppmanar alla att inte läsa sådana listor) väljer jag här en viktig punkt som jag själv absolut försöker leva efter:

”Dumeffektivitetens stamfader är idén att man ska vara tillgänglig hela tiden. I vissa situationer och i vissa yrkesroller är det givetvis nödvändigt. Min gissning är att för 3% av svenskarna är det viktigt att vara tillgänglig hela tiden. Tillhör du dessa 3%?”

Jag stänger alltid av mobilen vid möten och luncher, då behöver jag inte bli nådd och jag måste säga att jag förväntar mig att andra visar mig samma respekt vid de möten jag prioriterat.

Hemma är jag lika mån om min tid och vad jag gör med den och svarar absolut inte i telefon om vi sitter och äter eller fikar, har gäster eller vad det nu kan vara som jag gör som jag inte tycker att någon ska inkräkta på genom att försöka nå fram genom telefonen.

Alla resonerar dock inte så, vet jag, utan kastar sig på telefonen för att svara så snart den ger ifrån sig ett pip. Hur resonerar du kring tid och prioriteringar där?

Semester och en av favvo-sysselsättningarna hemma i soffan...
Maken eller jag kan tänkas resa oss för en telefon i det läget ;-)

Konsulter på måndag morgon...

Jag skrattade högt när jag läste den här serien i SvD. Det här är ju något jag själv varit inne på tidigare här på bloggen.
:-)