Förra inlägget innehöll engelska svordomar. Ett antal svenska motsvarigheter flyger genom mitt huvud när samtalet kommer: jag har inte gått vidare från första intervjuomgång till nästa.
Inget kul alls! Som skäl anges mitt höga löneläge och mitt önskemål (som jag valde att vara öppen med) att inte jobba heltid. Jag lade märke till att han nickade lite väl energiskt när han antecknade vilken lön jag har nu. Har ni tänkt på att man ofta gör så, nickar frenetiskt för att
dölja det ”aj då” som man verkligen tänker?
Jag kan förstå att man vill ha en heltid om man tror sig behöva det, men jag hade hoppats att den här arbetsgivaren hade möjlighet att tänka mer långsiktigt än så. Eller hade man möjligheten, men var fast i gammalt 1.0-tänkande?
Jag är rätt säker på att det hade gått bra att sköta jobbet, även om volymen visst måste bli lite mindre på deltid än heltid, om bara arbetsgivaren hade velat och trott på att det går. Det är så jag har det nu – som chef i en löpande komplex linjeorganisation, med direkta och indirekta ledningsuppgifter. Och det är på de premisserna jag har skrapat ihop de tyngre posterna i min meritförteckning, som ju faktiskt förde mig till intervju bland tresiffrigt antal sökande.
Hur som helst, besviken blir jag ju, och bestämmer mig för att så får det vara idag. Går resolut och handlar en påse smågodis på lunchen. Njuter av tretimmarsmötet där jag behöver lyssna i trettio minuter och prata i fem – det ger mig tid att sitta i fred utan prestationskrav och smälta intrycken.
Jag fantiserar om att den presumtive chefen inser sitt misstag och hör av sig igen. Samma tröstcentrum i hjärnan återkommer snart med en ny sinnebild (bättre eftersom den aldrig kommer att kunna motbevisas): Hur presumtive chefen om ett par månader lägger på luren efter ett samtal, lutar sig tillbaka i stolen med en djup suck och tänker att han vet vem han borde ha haft i sitt stall för att hantera det uppdrag han just fick lov att tacka nej till.
Ja, ja, ni hör ju själva, typiska fantasier för den dumpade, men just nu är allt tillåtet som återger mig energi och drivkraft.
På kvällen går jag och lägger mig riktigt tidigt, men istället för att eländas börjar jag mobilisera: Hur kan jag hitta rörelseutrymme där jag är? Går det att återfinna gnistan, här eller på den interna tjänst jag snart ska på intervju för? Vilka krokar har jag ute och hur ger jag mig själv nya intryck på andra områden, i väntan på något jobbmässigt att bita i?
På natten drömmer jag att de ringer för intervju från det andra externa jobb jag sökt. Konstaterar i drömmen att det var såhär förra gången jag bytte jobb också: det blev andrahandsalternativet, och det blev bra. Det hela känns som en solklar sanndröm, ända fram till den där sekvensen där jag står och småpratar med Nelson Mandela …