
Om jag hade diktat ihop den här historien kunde jag inte ha lagt saker i en mer dramaturgiskt lämplig ordning. Drömjobbet gick ju upp i rök häromveckan. Sedan dess har jag intervjuats för den interna tjänsten, som känns lite som ett resonemangsparti. Samtidigt triggas jag av att vara underdog i startfältet, en ettrig sådan som nafsar mina äldre och mer erfarna konkurrenter(/kolleger) i hasorna. Hade jättekul på intervjun och snart kommer beskedet.
Åker iväg på helgaktivitet som hjälper mig att samla tankarna, fokusera och känna mig otroligt… i min fulla kraft. ”Come what may” står det skrivet under ögonlocken vid ett tillfälle, och jag tänker att jag kanske skulle kunna ta mig an det interna jobbet – om jag nu får det – utan känsla av cellskräck eller otålighet.
Jag kunde lära mig en del av det: tålamod, distans mellan mig och mitt uppdrag, och så en hel massa yrkeskunnande förstås. I mig känner jag tydligt att den lätta vägen är att inte få det, och därmed få stöd för att söka mig vidare, bort från den här organisationen. Men är det den lätta vägen jag ska gå?
Då ringer externa jobb nummer två som jag totalt räknat ut eftersom inget hörts på så länge. Jag beskriver läget med den interna tjänsten som jag inte kan hålla på halster särskilt länge om jag blir erbjuden den. Intervju bokas om ett par dagar. Det här händer när jag är på övernattningsmöte med jobbet.
På kvällen, efter några öl, berättar min förre chef, som jag konkurrerar med om den interna tjänsten, att han på sin intervju fått frågan om ett riktigt bra beslut han fattat – och svarat att ett av hans absolut bästa beslut var att anställa mig. Jag tänker: du vet inte vad du pratar om. Detta är helt galet, som att åka torktumlare!
Jag är nyttigt vidbränd av förra intervjun, där jag drabbades av kanske överdriven öppenhjärtighet och tog upp min önskan om att jobba deltid redan vid första dejten. Hade jag kunnat snärja dem mer och sedan spela in det kortet? Näe, det tror jag väl egentligen inte.
Hur gör jag den här gången då? I en organisation som utifrån mina fördomar är ännu mer kostym och karriär? Blåser på, tror jag, inte med mistluren men ärligt. Jag vill ju ändå inte hamna i en organisation där jag sedan inte passar in. Och tänk om de skulle vilja ha mig precis som jag är, och jag dem!
