
Jag läser en del om ledarskap, jag har alltid varit intresserad av psykologi och jag träffar en hejdlös ström av ledare i yrket varje vecka.
Ibland, dock inte så ofta som man skulle kunna önska, diskuterar jag ledarskap och ”ledarskapsstilar” med någon av dessa kollegor och ämnet är fascinerande intressant!
Alla har vi ju varit i kontakt med ledare (och haft ledare) oavsett vilken nivå vi varit på.
Jag träffade en kollega som påbörjat sin nya ledartjänst för två veckor sedan. Kollegan hade redan lagt märke till hur nya chefen var en totalt motsatt ledartyp mot den förra h*n haft. Den ena hade givit alla medarbetare oerhört stort utrymme, mycket och ospecificerat ansvar och i stort sett ”fria tyglar”. Den andra personen var motsatt och väldigt disciplinerad med korta tyglar och mycket insyn.
Överflödigt att säga påverkar dessa två ledarstilar medarbetarna och grupperna på vitt skilda vis. Det är inbjudande och intressant att fundera över det här: hur en ledarstil påverkar en arbetsgrupp.
Nu är det inte så att jag tycker att man kan
”ta en ledarstil” eller bekänna sig till en
typ utan jag tror man leder – och bör leda – utifrån sin personlighet och sina drivkrafter.
Alla har vi goda egenskaper och mindre goda egenskaper och en ledare skyltar med sina båda sidor av myntet och diskuteras därefter. Har man ont av det bör man inte arbeta med ledande arbete!
När jag fick min första tjänst på ledande position läste jag mängder av böcker om ledarskap. Det fanns massor av tips på vad man skulle och absolut inte skulle göra som ledare. Min slutsats av det var att det bästa man kan göra är att våga:
-våga kasta sig in i ledarskapet och känna in och sedan lita till sitt omdöme och magkänsla.
Man har god hjälp av stor självkännedom och självinsikt och det är ett måste att kunna se och erkänna egna fel och brister.
I mitt fall är skrattet och humorn en väsentlig faktor men återigen är det ju baserat på mig som individ med den personlighet jag har. En av mina (manliga) medarbetare sa till mig, efter att jag varit på plats 2-3 månader, att jag var det
”mest skrattiga fruntimmer han träffat – och ta det inte som kritik, jag tycker om det”!
Vad tänker ni läsare om ledarskap? Hur är en riktigt god ledare?
Ni som arbetar som ledare: har ni goda exempel att delge oss eller avskräckande lustiga anekdoter vi kan skratta igenkännande åt?
Bring it on!