onsdag 3 november 2010

Pirrigt värre

I dag är det dags för min första dag som enhetschef. Jag ska för första gången möta min personal på plats i vardagen. Jag både har fjärilar i magen och längtar som en liten unge.
Blocket är fullt av frågor till nuvarande chefen, om schemat, om budget, om hygienombud och mycket annat. Så jag hoppas att jag är lite klokare när jag kommer hem i kväll.

Mest längtar jag att träffa personal och se med egna ögon det fantastiska jobb de gör varje dag.

tisdag 2 november 2010

Tjejkväll?

Häromdagen fick jag inbjudan till en sk tjejkväll hos en bilmärke. Det kom ett direktadresserat vykort med rosa text som lovade "bubbel, mingel och chansen att få känna på märkets nya modell". Ta gärna med en väninna, löd uppmaningen.

Jag har även sett att byggvaruhusen har liknande sammankomster och att man säljer skruvdragare och andra verktyg i rosa eller blommigt mönster.

Eftersom det här är vinstdrivande företag så misstänker jag att det här är något som det går att tjäna pengar på och att det finns ett intresse, men varför?

Själv blir jag mest provocerad av att man behöver en speciell kväll, eller en speciell färg för att kvinnor ska intressera sig för teknik. Men jag är ju som kvinnlig ingenjör varken främmande för teknik eller mansdominerade miljöer.

Vad tycker du? Är sånt här nödvändigt, bara en kul grej eller rent av provocerande? Och vart ska killarna som känner sig osäkra vända sig?




Pernilla Ohlin skriver en krönika om rosa-bandet-kampanjen som även berör detta ämne i Dalarnas tidning:

"Men så fort något ska säljas till kvinnor blir det gullifierat. Och det är i längden fördummande. Jag vill slänga något hårt mot teven när reklamfilmer visar glädjegråtande kvinnor som just fått tag i en fungerande tampong eller skor som utlovar en snyggare bak. "


fredag 29 oktober 2010

Gästinlägg Jenny: Del 9 - Ruta ett


Så, nu har jag gått hela varvet runt: Två externa jobb och ett internt har jag sökt. Hoppade av det ena externa och ratades av det andra, och nu vet jag att det interna jobbet, en våning från där jag finns nu, inte blir mitt det heller. Och det är okej.

Vad har jag då fått ut av den här karusellen?

  • Jag har fått syn på en roll som är ny för mig: konsultrollen lockar, särskilt inom rekrytering, organisation och ledarskap. Har en lunch bokad med en bekant som finns där, det är väl det hetaste spåret just nu.
  • Den interna tillsättningen gav mig så mycket bekräftelse man kan få utan att erbjudas jobbet: en kanonbra intervju får jag höra, och att jag kom god tvåa i hård konkurrens. I samtal med högsta chefen blir jag ombedd att för allt i världen sitta i omorganisationsbåten max ett halvår så hoppas han under den tiden kunna erbjuda den roll jag vill ha. Egomat som smakar gott!
  • Framför allt blir jag klar över vad jag vill och var skon klämmer i min nuvarande roll. Och får tillfälle att förmedla det till högsta chefen, och senare till min närmaste chef: Jag gör många saker rätt men undrar om jag gör rätt saker. Jag saknar nämligen det brinnande engagemanget för det som faktiskt är mitt huvuduppdrag. Sköter det, visst, men är inte sugen på att grotta ner mig, söker mig istället uppåt/åt sidan till andra saker som väcker min passion. Det känns inte riktigt schysst. Och nu har förändringsbollen satts i rullning i mitt huvud. Ungefär så sade jag, och som alltid känns det härligt att kunna vara ärlig!
Något löfte om ett halvårs trohet gav jag aldrig, men visst kan jag försöka träna tillit och tålamod genom att inte rusa iväg in i armarna på något nytt. Jag utgår inte heller från att drömjobbet kan konstrueras i min befintliga organisation, även om ambitionen kanske finns hos ledningen. Jag vill ju verkligen inte att det ska kännas just konstruerat utan givande och viktigt för mig och för organisationen. I den omorganisation som pågår finns en massa andra aspekter och individer att ta hänsyn till, så jag tar inget för givet.

Tills vidare stannar jag tydligen här, på ruta ett, sittandes i båten eller hur man nu vill uttrycka det. Uppmaningen gräv där du står får bli mitt mantra ett tag framöver. Om det rör på sig inom den närmaste tiden återkommer jag gärna, om inte får jag tacka så mycket för ert ressällskap i denna … loop, från ett nuvarande jobb och tillbaka igen!

Mitt i morgonrushen - före en lugn helg..!

Mitt i morgonrushen uppstår en liten lucka och jag kilar in hit!
Femåringen ropar:
-Det är det dags för fredagsmys. Det är sluuuut på veckan.
:-)

Det är så sant. Vi har en (ganska ovanligt) lugn, obokad helg framför oss: ingen ska arbeta, vi ska vara hemma utan gäster. Lördag innebär frisörbesök för mig (himmelskt!) och sedan ska mannen, sonen och jag gå på bio. Det är något av det bästa femårige sonen vet och han har planerat för besöket under hela veckan: vilket godis han ska köpa och när han ska äta det och mycket mer.

I övrigt hoppas jag vi blir färdiga med ommålandet av vardagsrummet. Inget konstigt men vi har hållit på med det sedan i maj...
Jag ska måla ett vintage sängbord högblankt svart också. Det ska stå i gästrummet.
En alldeles underbar helg väntar!
Vad ska ni göra, en sådan här vanlig oktoberhelg?

(trevlig helg!)

tisdag 26 oktober 2010

Ledarstilar

Jag läser en del om ledarskap, jag har alltid varit intresserad av psykologi och jag träffar en hejdlös ström av ledare i yrket varje vecka.
Ibland, dock inte så ofta som man skulle kunna önska, diskuterar jag ledarskap och ”ledarskapsstilar” med någon av dessa kollegor och ämnet är fascinerande intressant!
Alla har vi ju varit i kontakt med ledare (och haft ledare) oavsett vilken nivå vi varit på.

Jag träffade en kollega som påbörjat sin nya ledartjänst för två veckor sedan. Kollegan hade redan lagt märke till hur nya chefen var en totalt motsatt ledartyp mot den förra h*n haft. Den ena hade givit alla medarbetare oerhört stort utrymme, mycket och ospecificerat ansvar och i stort sett ”fria tyglar”. Den andra personen var motsatt och väldigt disciplinerad med korta tyglar och mycket insyn.
Överflödigt att säga påverkar dessa två ledarstilar medarbetarna och grupperna på vitt skilda vis. Det är inbjudande och intressant att fundera över det här: hur en ledarstil påverkar en arbetsgrupp.

Nu är det inte så att jag tycker att man kan ”ta en ledarstil” eller bekänna sig till en typ utan jag tror man leder – och bör leda – utifrån sin personlighet och sina drivkrafter.
Alla har vi goda egenskaper och mindre goda egenskaper och en ledare skyltar med sina båda sidor av myntet och diskuteras därefter. Har man ont av det bör man inte arbeta med ledande arbete!

När jag fick min första tjänst på ledande position läste jag mängder av böcker om ledarskap. Det fanns massor av tips på vad man skulle och absolut inte skulle göra som ledare. Min slutsats av det var att det bästa man kan göra är att våga:
-våga kasta sig in i ledarskapet och känna in och sedan lita till sitt omdöme och magkänsla.
Man har god hjälp av stor självkännedom och självinsikt och det är ett måste att kunna se och erkänna egna fel och brister.
I mitt fall är skrattet och humorn en väsentlig faktor men återigen är det ju baserat på mig som individ med den personlighet jag har. En av mina (manliga) medarbetare sa till mig, efter att jag varit på plats 2-3 månader, att jag var det ”mest skrattiga fruntimmer han träffat – och ta det inte som kritik, jag tycker om det”!

Vad tänker ni läsare om ledarskap? Hur är en riktigt god ledare?
Ni som arbetar som ledare: har ni goda exempel att delge oss eller avskräckande lustiga anekdoter vi kan skratta igenkännande åt?

Bring it on!

söndag 24 oktober 2010

Vilken introduktion har ni fått när ni bytt jobb ?

Nu efter drygt en vecka börjar jag förstå att jag ska ta ett nytt steg i min karriär snart. 1 november börjar jag jobba 20 % som enhetschef samtidigt som jag jobbar 80 % i mitt nuvarande jobb. Jag går alltså upp till heltid under två månader för att kunde få till en introduktion med nuvarande chef före hon slutar.

En bra introduktion är viktig för hur smidigt man kommer in i sitt nya jobb. När jag började jobba för 10 år sedan fick jag ingen introduktion i det jobbet. Jag slängdes in med huvudet före i jobbet, hade kollegor jag kunde fråga, men fick ingen chans att vara ny. Det gick ju det också, på ett vis, men är inget jag kan rekommendera. I mitt nuvarande jobb fick jag en bra introduktion och kom därför snabbt in jobbet. Så snabbt att jag inte räknades som ny särskilt länge.

Hur länge ska man räkna med att det tar att komma in i ett nytt jobb ? 100 dagar ? Ett år ? Inte vet jag, bara att man ska få vara ny på ett jobb och få ställa "dumma" frågor. För många gånger kan "dumma" frågor ge nya idéer för utveckling.

Visst känns det pirrigt nu, man undrar vad man ger sig in i. Och undrar vad ni har för tips inför att man ska starta ett nytt chefsjobb ?

fredag 22 oktober 2010

Modig eller dum?

Jag satt och läste DN på nätet och hittade den här artikeln. Det handlar om en 20-åring tjej, enbarnsmor och studerandes kriminologi som precis har blivit polischef i Praxedis Guadalupe Guerrero i norra Mexiko.

Jag hoppas att tidningen kan återkomma med hur det går för visst är jag lite nyfiken. En liten 20-åring som chef över en poliskår som inkluderar 9 nyanställda kvinnor, mitt i knarkbältet, läser man artikeln så går det knappt att hålla reda på vilka som har blivit mördade.

Jag ryser över att det finns såna platser på vår jord och är stolt över att det finns fullt av kvinnor som gör allt för att försöka göra världen lite lite bättre för sina barn.

tisdag 19 oktober 2010

Välj rätt chef

Att välja rätt chef är lättare än att välja sina föräldrar och när det gäller att gå ner i tid med bibehållen glädje och stämning på jobbet så är det än viktigare.

Jag och mannen har precis släppt "bomben" på våra respektive arbetsplatser att vi bara tänker jobba 80% nästa år. Såhär blev reaktionerna.

Jag sa till min chef hur planen såg ut, dvs att jag skall vara ledig fredagar. Som jag konstaterade, jag jobbar hellre över 4 dagar i veckan än 5. Eftersom jag även i fortsättningen kommer att hämta på dagis varje dag så tror jag att arbetet blir balanserat. Detta gjorde att vi i budgetdiskussionerna satte ytterligare fokus på att hyra in en administrativ resurs till min avdelning.
Sen är jag ju visserligen chef för 20 personer så jag kommer ändå att vara nåbar på fredagar ifall något skulle hända, men det 1/1 2011 kommer jag att prata in på mitt mobilsvar att jag är föräldraledig på fredagar.
Min chefs respons var att han tyckte att det var bra att jag tog en hel dag i veckan för att jag skulle ha lättare att vara ledig. Än om jag skulle försöka kapa med någon timma om dagen.
Sen tillhör jag ju även ett företag som har en tjej i företagsledningen som jobbar 90%, så på mitt företag är det självklart att det går att få ihop jobbet med småbarn på alla nivåer.

Min man berättade planen för sin chef (han har tänkt att sluta en timma tidigare måndag-torsdag och sedan jobba halva fredagen). Hans chef reagerade med att säga att de minsann måste se över om det är möjligt att han gör så...
Min man är chef över 1 person och jobbar med tester inom datavärlden. Han ser själv inga problem med att han skulle vara hemma, då hade han ju inte föreslagit det. Jag tycker att det var ett så dumt svar eftersom jag (som chef) ser det som om det bara är att bita i det "sura" äpplet, le och säga att det är klart att du skall vara det. För det finns ju inget att diskutera, i sverige har vi väl rätt att gå ner i tid när våra barn är små.

Jaja, alea iacta est, och vi ser båda fram emot ett skönt år med mer tid till våra barn, lite mindre pengar att röra oss med, men inte värre än att vi klarar oss.

Frågan jag skall söka svaret på nu är om det är stor skillnad på att gå ner i tid eller att ta en dag föräldraledigt i veckan, någon som vet?
Påverkar något semesterdagar, SGI eller sommarkomp?

lördag 16 oktober 2010

Vuxna barn


När man har småbarn och livet är totalsmockat av lämning, hämtning, pendling, matshopping, matlagning, hundpromenader, nattning och minimal egentid (under en period också svår sömnbrist) är det i princip omöjligt att föreställa sig ett annat slags familjeliv.
Men det finns.
Runt hörnet!

Nu har även jag visserligen ett småbarn (femåring) men även ett vuxet barn: en 19-årig son.
Jag reste till New York med denne son och har i dag varit hemma i exakt en vecka.
När jag satt och la in fotona från resan, på Facebook, tänkte jag på allt vi gjort, alla skratt vi haft och alla knäppa misstag och lustigheter vi genomlevt under tio dagar i NYC. Jag funderade på vad det absolut bästa med NY-resan var och kom omedelbart fram till att det var den egna tiden med sonen som varit allra bäst!
Inte helt oväntat, förstås, då jag ju nyligen flyttat ifrån honom och längtar mer eller mindre alltid efter honom.

Jämför man dock denna resa med 19-åringen med en teoretisk NY-resa med femåringen så inser man ganska raskt att det nog inte skulle ha varit det bästa med en sådan resa: att ha femåringen med sig...
Femåringen skulle sannolikt inte ha velat spendera 3,5 timmar i en roterande restaurang på 48:e våningen eller ha velat sitta stilla i åtta timmar på flyget. Femåringen hade absolut inte velat promenera 6-8 timmar om dagen eller gillat lika långa shoppingutflykter.

Det hägrar alltså en annan tid bakom hörnet, kära ni, förvisso en sorglig tid när de vuxna barnen skaffar och skapar sina egna liv men också en tid av umgänge med dessa barn på helt nya villkor. Mycket njutbara villkor då man (ju) uppfostrat en fantastisk människa med rätta värderingarna, rolig humor och självdistans.
Det kan inte bli fel - en resa in i en framtid med vuxna barn!

Glöm inte det alla jäktiga försenade frukostlämningar på förskolan!

Ha en trevlig helg!

fredag 15 oktober 2010

Skönt att det är fredag

En kvinna som jag lärde känna genom mitt jobb på Försäkringskassan och som varit sjukskriven en längre period lärde mig värdet av att ta helg, veckan efter att hon börjat i en praktik jag initierat.
Vi möttes helt tillfälligt på gatan i samhället och jag frågade hur det gick på praktiken. Hon tittade på mig och sa "Karin, vet du vad, i fredags kunde jag för första gång på två år gå hem och ta helg" Då insåg jag värdet av att kunna jobba.

Den här veckan har varit innehållsrik på många sätt. Den började med tankar kring erbjudandet om ett nytt jobb, med löneförhandling och alla tankar en sådan fråga sätter igång. Samtidigt var det fullt ös då jag endast hade två arbetsdagar på jobbet den här veckan, och behövde klämma in så mycket som möjligt dessa två dagar. Dessa två dagar innehåll också turbulens bland mina kollegor och tyvärr också oerhört sorgliga saker kring en kollega.

Torsdag och fredag har jag spenderat på en kurs om demenssjukdomar anordnad av Silviahemmet. En jättebra kurs som gett mig mycket ny input kring denna typ av sjukdomar, och även gett möjlighet för reflektion kring viss etisk stress angående dessa sjukdomar som finns i mitt jobb. Men det är gött när man går hem efter en utbildning med nya verktyg och perspektiv.

Så i nu känns det skönt att det är fredag, med en helg full av lugn och ro framför mig.