fredag 11 december 2009

Networking i media

Här är ju tvungen att länka till reportaget i min lokaltidning om NetWorking. Lite skräckblandad förtjusning är det ändå när man hamnar i tidningen. Folk på jobbet har kommenterat hela dagen, allt från vad bra artikeln var, till att skämta om linslus och kändis.

Lucia

Jaha, då har vi avverkat sonens Luciatåg på dagis. Underbart gulligt och otroligt tidigt (samling innan sju), som vanligt alltså. :-)

I och med detta har vi även lämnat över den obligatoriska (?) julgåvan till personalen och detta satte som vanligt igång tankarna i mitt huvud.

Min första frågeställning är ju om det alltid är samma personer som är engagerade överallt i samhället? Jag är en av dagisgruppföräldrarna och det är klart att det hamnar på oss att fixa detta, men jag är även med i vår Egnahemsförenings styrelse och är tränare (och tränar själv) i karateklubben. Den andra tjejen är även hon engagerad på annat håll.

Sen väcks ju frågan varför vi ger en present till personalen för att de bara har gjort sitt jobb (om man ska hårddra det). Är det för att vi tycker att de gör ett superbra jobb eller är det för att vi tycker synd om dem på grund av löner? arbetstider? snoriga ungar (som vi glatt lämnar till dem)? eller något annat.
Det är ju inte riktigt som i USA att "alla" serviceyrken får dricks till jul. Lite till brevbäraren, sophämtaren osv....

Jaja, hur som helst, present är överlämnad, pengar insamlade, fröknarna glada och Lucia är avklarad vilket innebär att det snart är JUL. :-)

torsdag 10 december 2009

Hurra (igen) för oss!!

100.000 sidvisningar är väl värt att ge ett glatt utrop: HURRA!
Vi som skriver har så roligt, ni som kommenterar är så härliga och det är kul att bloggen fått "ett eget liv" utanför oss, var och en, som skriver.

Hurra för 100.000 således :-)


onsdag 9 december 2009

Rosa rockar

Jag vet att vi emellanåt fångar upp lite väl mycket om jämställdhetsartiklar men ibland blir jag bara så less. Jag läste rubriken Bojkotta rosa leksaker i Aftonbladet och var upprörd redan innan jag började läsa den, men sen när jag läste den lugnade jag mig. Visserligen är den engelska kampanjen som går ut på att bojkotta alla rosa leksaker (och som vanligt cementera att det tjejiga är det sämre) helt puckad enligt mig. Men artikeln visade en annan sida än rubriken pekade på.

I artikeln finns även tipset att våga att köpa saker som inte står på (de ofta väldigt könsindelade) önskelistorna som för tjejer kanske öppnar upp för mer aktiv lek och för killar för lite mer omvårdande lek.

Men om man som förälder vill bidra till vidgade vyer inom lekandet och inte bara öka på leksakshögarna i barnens rum så krävs det nog en investering av oss också. Vi får helt enkelt vara med och leka och visa olika sätt man tex kan leka med dockor på, för visst går det att leka aktivt med tjejleksakerna och att leka omvårdande med killeksakerna. Min son brukar tex bädda ner sina bilar i sin säng och låtsas att de är sjuka :-)

Själv älskar jag tjejfärger och har en supersnygg knallrosa regnjacka och har infört ceris som min sprayfärg på jobbet, ser supersnyggt ut mot asfalten ;-)

tisdag 8 december 2009

Tankvärt om livspusslet

Jag läste ett väldigt intressant inlägg om hur man får ihop livspusslet som jag tänkte tipsa er om.
Det innehåller en bra lista med tips, här är de tre första. Läs hela inlägget på Mindpark här.

"Många gör livspusslet till en fråga om att minimera sin arbetstid. Jo, jag har också läst boken the 4 hour work week. Och det är ju lätt att bli förförd och tro att det är så enkelt. Problemet är att det absolut inte funkar för alla.

Man kan bara stänga av sitt intake av information och inspiration om arbetsuppgiften inte kräver det. I alla fall bara så länge. Och i just det flexandet tror jag en del av svaret ligger."
  • Klara prioriteringar. När min familj behöver mig, eller tvärtom, så står allt annat åt sidan. Men i det vardagliga går det ofta bra att prioritera upp arbetslivet.

  • Rutiner som kompletterar prioriteringarna. Jag och trettonåringen har oftast en timme om dagen (två på lördag förmiddag) då vi pluggar. Är alla hemma försöker vi alltid äta gemensam middag, och då sitter vi gärna länge. K och jag ser till att försöka få varannan helg avsatt för varandra och avslappning. Oftast åker vi iväg för att bryta mönstret av datorn i knät och samtal om internets utveckling.

  • Acceptera att det inte är nödvändigt att skilja mellan arbetstid och fritid, utan att det är bättre att skilja mellan rolig tid (vill göra) och tråkig tid (måste göra, skönt när det är gjort;).

När det kommer till kritan

… hur skulle du välja?

Om du satt på ett jobb som inte känns alldeles säkert att tjänsten kommer att finnas kvar hela lågkonjunkturen igenom och som du dessutom kände dig lite ”färdig” på, hur skulle du resonera då om du blev kontaktad av någon som ville headhunta dig till en ”drömtjänst” på annan ort?

Skulle du utan tvekan tacka ja och låta de små barnen lämna sin sociala miljö, och du ditt uppskattade hem, vänner med mera och flytta? Eller skulle det kännas egoistiskt?

Skulle du hoppas på det bästa och stanna kvar, i väntan på en liknande drömtjänst närmare hemmet och låta barnen få vara kvar i sina liv? Eller skulle det kännas fegt? Rentav dumt?

Om vi twistar lite till och säger att där ni bor nu varken är bästa geografiska läget för dig eller din man, karriärmässigt?

Hur skulle du tänka och resonera? Varför?

måndag 7 december 2009

Instämmer i hyllningen

Läser Jenny Östergrens krönika i dag om hur mor- och farföräldrarna får världen att gå runt. Och jag instämmer i hyllningskören, för jag vet att inte alla har det lika bra som min familj har, med engagerade och kärleksfulla far- och morföräldrar runt oss. Jag är så tacksam att mina barn (och jag och maken) får den gåva som det är att ha dessa underbara människor kring oss. Som hämtar på dagis, lagar mat, städar och intresserat lyssnar på vårt tjat om barnen.
Utan er ville vardagen vara lite svårare att få ihop.

Fejjan på jobbet?

Hur resonerar ni kring användandet av Facebook? Johanna skrev nyligen om sina tankar i frågan här.
Jag intervjuades häromveckan av en gymnasie elev kring frågor som rör mitt arbete. Lagar, framtid, personalarbete osv. Den slutliga frågan jag fick var om jag hade något tips att ge till någon i hans ålder som var på väg att ge sig ut i arbetslivet.
Det fick mig att fundera lite, men det självklara svaret blev: Var försiktig med vad du outar din privata sfär på nätet, och för vem! Jag är aktiv på Facebook och en del andra communities, men jag är sparsam med vad jag delar med mig av.

Vänförfrågningar kommer hit och dit, jag (och kanske flera av er?), har svårt att säga nej. För någon månad sedan fick en arbetskamrat till mig jobbrelaterade klagomål på sin facebook-sida när han var på semester. Det är absolut inte okej!! Behöver vi införa facebook-policies på arbetsplatserna?

Karolina

PS:
Tidningen chef har en läsvärd artikel om hur 80-talister använder sig av medier som Facebook på jobbet.

lördag 5 december 2009

Att hålla föredrag

Kommer ni ihåg i skolan när man någon gång varje år fick ställa sig framför hela klassen och prata om någonting? Jag vet inte hur det var för er, men jag tyckte att det var ganska jobbigt. Inte så att jag sjukanmälde mig den dagen, men det var ändå förknippat med visst obehag.

När jag jobbade som konsult var det vardagsmat att presentera resultatet muntligen för uppdragsgivaren. Men det var oftast kanske 5-10 personer i rummet och efter några månader vande jag mig vid situationen. Jag kunde till och med tycka att det var väldigt kul att få stå i centrum och få alla att lyssna på det spännande jag hade att berätta.

Jag trodde till och med att jag hade behärskat konsten att hålla presentationer utan att bli speciellt nervös. Den villfarelsen försvann dock ganska abrupt när jag för några veckor sedan blev ombedd att hålla ett föredrag för hundra personer. Det var något annat det än att stå inför en arbetsgrupp som man workshoppat med. Nu skulle publiken bestå av ett hav av människor jag aldrig hade sett förut och jag skulle prata om någonting som ligger ganska långt ifrån vardagen för de flesta av deltagarna.

Dagarna gick och till slut var det upp till bevis. Jag ställde mig vid podiet med mikrofonen fäst runt öronen och tittade ut över alla okända ansikten och tog ett djupt andetag och började prata.

Och kan ni tänka er. Rösten höll, ansiktet blossade bara klädsamt rosa ibland och ingen av åhörarna kastade tomater. Känslan jag hade när jag gick därifrån var obetalbar.

Nu vet jag att jag klarar av att prata inför hundra personer, men jag undrar hur jag skulle reagera om jag skulle ställas inför 500 åhörare...

Här är mina tips för att hålla ett lyckat föredrag:

  • Var förberedd! Att kunna ämnet ger en trygghet som ingen presentationsteknik kan överträffa.

  • Skriv ett manus för vad du ska säga till varje bild. Även om du inte använder det i presentationen så är det suveränt att tvinga sig själv att verbalisera vad man egentligen vill säga.

  • Gå in med en känsla av att du spelar en roll - din yrkesroll.
    Det är inte du - privatpersonen, som alla tittar på utan det är den person du är på jobbet.

  • Klä dig i någonting du känner dig trygg i. Gärna något som gör att du känner dig extra fin, så slipper du känna dig självmedveten för ditt utseende åtminstone.

  • Börja föredraget med att säga någonting som innebär en interaktion med publiken. Det skapar en känsla av samhörighet och tar udden av hela situationen.

  • Prata långsammare än du tycker känns bekvämt.
    Jag lovar, det låter inte konstigt för åhörarna.

  • Om ämnet är av en sådan karaktär att det fungerar att ge publiken chans att ställa frågor, gör det! Det är ytterligare ett sätt att skapa en relation med åhörarna.
Det var allt jag kan komma på just nu.
Du har säkert fler bra tips, skriv gärna en kommentar!

fredag 4 december 2009

I veckan hade lillen sin första influensa. Så det var en ynklig lite gosse vi hade här hemma.

Här såg jag min chans att dämpa det dåliga samvetet efter hans många, långa, dagar på dagis! Nu minsann skulle jag vara den bästa sjuk-mamman som fanns. Dagarna hemma fick förhandlas fram genom semester, inarbetade dagar och lite helgjobb framöver (vi bor i UK och har inte VAB).
På bästa sätt pysslades gossebarnet på 20 månader om. Varma bad och duschar for att få nästäppan att släppa. Jag bar och bar, vi tittade en förfärlig massa på TV sittandes under filten och han fick äta och sova som han ville. Här fanns inga regler – barnet mådde ju dåligt!
Jag ska erkänna att det var faktiskt jättemysigt att få rå om honom ordentligt.

Men nu har influensan börjat lätta och ur dimmorna kom min nya son......Kommendanten!

Kommandanten går inte utan kräver att bli buren till sin destination. Med handen vidlyftigt pekande visar han vägen. Missnöjet låter inte vänta på sig om man går i fel riktning eller för långsamt. Kommendanten äter heller inte vanlig mat, speciellt inte vid köksbordet. Istället vill han ha russin, youghurt, banan eller kakor och enbart framför TV'n.
Somnar gör han inte själv längre utan det ska antingen rullas fram och tillbaka i vagnen (som för en 3-månaders bebis) eller så ska man bli kliad på ryggen tills man somnar. Slutar vagnen rulla tittar ett surt bebis-ansikte ut runt suffletten och undrar vart man blivit av.

Alla sidosteg från Kommendantens planer besvaras med ljudligt (!) missnöje.

Om han inte underhålls börjar en skadeturnee på nedervåningen där all pappersåtervinning slängs på golvet, allt på soffbordet sopas ner och böcker töms ur hyllan.

Idag var det slut på husarresten och dags för dagis och jobb igen. Det såg vi nog båda fram emot!