Den lilla sak som störde mig såpass mycket att jag trots att jag borde sova nu istället sitter här och bloggar är meningarna....
"Men för mig är arbetet en del av mitt liv. Jag har exempelvis aldrig tagit ut vab (vård av barn)."
Jag hoppas att hon har tre friska barn för enligt mina referensramar så är det ALDRIG något som jag skulle skryta med. Jag och min man ligger nästan på 50/50 i vab-dagar och det har trots allt blivit en hel del dagar i höst (första hösten på dagis) men för mig är det självklart att jag (eller min man) skall vara hemma med barnen när de är sjuka. Jobbet klarar sig!
Det hemska är att jag fick samma replik slängd i ansiktet på mig när jag satt och pratade med en av de centrala förbundsjuristerna i mitt fack. Jag sa att jag inte kunde ta på mig så mycket som han ville eftersom jag hade en tvååring och är gravid... Hans svar var, jag har fyra barn och de har minsann aldrig varit sjuka... kan tillägga att jag numera gör allt för att undvika kontakt med facket centralt.
Självklart skall inte mina sjuka barn (som jag har satt till världen) drabbas för att jag tycker att mitt jobb är viktigare än dem? Eller var tycker ni?
11 kommentarer:
Jag vet ju inte vad hon menar riktigt - hon kanske arbetar hemma medan hon vabbar?
För mig är det omöjligt att undvika vab.
Men hade man haft en morfar/mormor som bodde granne typ och ställde upp - så visst, då kanske man nappat på det? Inte vet jag, som sagt.
Min make skulle nmog kunna säga att han aldrig vabbat eftersom man inte "får" vabba när man är doktorand. Han har varit hemma massor av dagqar för vård av vår son men inte fått pengar för det. Han har även alltid jobbat när han är hemma för sjuka barnet.
Kanske rör det sig mest om semantik?
Har jag febrig son vill jag gärna att jag eller maken vakar vid honom men är han bara hemma de sista dagarna i en period eller med vattenkoppor utan nedsatt allmäntillstånd kan jag mycket väl tänka mig en barnvakt som morfar/mormor istället!
Vilken bra blogg. Jag är en ung egenföretagare på snart 23 år förutom det så är jag även mamma och sambo. Hur ska tiden räcka till egentligen?
F : Välkommen till vår blogg. Och vad roligt att du tyckte den är bra.
Ja ibland funderar man kring hur tiden ska räcka till. Det är en av orsakerna till att vi startade den här bloggen, för att hjälpas åt och dela av oss med tips.
Jag tror som Anna, att hon helt enkelt har en annan lösning. Jag och min man tar heller inte ut VAB, men det är mest för att våra jobb är sådana att det måste göras oavsett, det är ingen som vikarierar för enstaka dagar så då är det lika bra att försöka flexa och jobba hemifrån ist. Eftersom sjuka barn både sover och ser på TV en hel del så kan man då få ihop ett par timmar hemma.
Sen finns det barn som inte är sjuka lika ofta med, men att slänga det i ansikte på någon som är proaktiv och försöker planera framåt är inte speciellt trevligt.
Camilla -
I nätverket brukar vi kalla det för att "vobba" - man jobbar och vabbar samtidigt.
:-)
Med en 1,5-åring är det ju svårt att vobba, men från 3 år och uppåt. Sen beror det ju på vilken arbetsplats man har också.
Som sjukt barn skulle jag nog hellre vara hemma med någon annan än en person som värderar jobbet högre... men det kan ju vara så att hon har möjlighet att kombinera jobb/vab - eller har en make som vab:ar i stället...
Förresten - jag skulle nog inte döpa ett barn till något namn från min bransch. Sjukvården har ju iofs rätt många trevliga latinska/grekiska namn, men inte när man vet vad de betyder ;)
Ska nog inte blogga så sent på kvällen, märkte att jag uttryckte mig något luddigt. Det jag inte fattar är hur eventuellt VAB-ande bestämmer om jag älskar mitt jobb eller inte?
Jag har haft ett sjukt barn i höst, en i magen och dubbla chefstjänster. Jag älskar mitt jobb och trots en del VOB-ande (mest när maken kommit hem) har jag glatt skrivit VAB. Mitt jobb kräver att jag är tillgänglig på telefon i princip konstant och det går inte med en sjuk 2-åring, då är det bättre att be alla kontakta mig via mail och så kan jag lösa problemen när gullungen sover. Sen brukar hälften av problemen helt plötsligt inte vara så akuta längre då.
Kort sagt jag älskar mitt jobb, men inte mer än min son. Men jag tror mig inte vara oersättlig på jobbet (som Maria skrev den 3/1) dock känns det som jag är näst intill oersättlig hemma då är det inte svårt att prioritera.
Linda R: det är lite kul, i ett av mina senaste inlägg skrev jag just om hur jag inte tror mig vara oersättlig hemma. Däremot tror jag nog ofta att jag är det på jobbet. Eller, jag ÄR nog mer oersättlig där än hemma egentligen.
Där står vi och faller med oss som arbetar där, båda två, hemma finns det fler att tillgå!
Det hela är så väldigt beroende av personer och situationer, helt enkelt!
Jag ser inte heller varfor det ena ska utesluta det andra.
Att VAB:a innebar ju inte att man inte tar sitt jobb pa allvar och att alska sitt jobb innebar ju inte att man inte vill vara med sina barn.
Man behover inte leva enbart for det ena eller det andra tycker jag utan idealet ar ju att kunna kombinera bada - aven om jag vet att alla inte ser det sa.
Ett sådant påstående skulle nog ge en rad motfrågor från mig om jag satt mittemot personen i fråga -varför inte? Pga friska barn? Pga en annan lösning? På vilket sätt är det ett bevis på att arbetet är en del av livet?
Härlig blogg, ligger nu bland favoriterna :-)
Matilda : vad kul att du gillar bloggen, välkommen ska du vara.
Skicka en kommentar