Jag har nu varit hemma sen i mitten på februari, och jag går in med jämna mellanrum och kollar av jobbmailen. (Självklart har jag ett away-meddelande med kontaktperson och när jag kommer tillbaka) I början så fick jag grymt mycket mail (som vanligt) och jag hjälpte många att få kontakt med rätt ersättare under min föräldraledighet. Det var även en del mail från kollegor med frågor och lite inbjudningar till aktiviteter.
Men för ungefär 1 månad sen bara dog det, numera kanske det kommer ett mail från kollegor i veckan, några infomail om omorganisationen och några externa mail.
Jag kommer ihåg att det var en liknande dipp när jag var hemma med mitt första barn men inte riktigt när det skedde.
Vad är era erfarenheter? Hur reagerar ni om jag tycker att de som är rädda för att bli bortglömda på jobbet kanske skall börja jobba halvtid eller lite åtminstone efter kanske 6-7 månader.
Har för mig att jag någonstans (mama kanske?) läste en artikel om någon hög kvinnlig chef som tyckte att det var super att börja halvtid vid ungefär 6 månader och sedan öka upp till heltid i steg tills ettårsdan.
Jag som dock inte är rädd för att bli bortglömd var glatt hemma 13 månader med storebror och nu 9 månader med lillasyster (främst för att det i mitt jobb passar bättre att komma tillbaka vid ett årsskifte).

3 kommentarer:
Jag tycker nog inte att jag blivit speciellt ihågkommen på något av jobben jag varit på under föräldraledigheten. Man har liksom bara kört på under tiden jag varit borta. Det är ingenting jag varit rädd för, men samtidigt har jag ju passat på att byta jobb under två av mina tre ledigheter. Då har jag inte brytt mig så mycket om mitt gamla jobb heller.
Men då har jag ju inte lämnat något chefsjobb heller iofs.
Jag tror snarare att det är bra att bli påmind om att man faktiskt inte är oumbärlig på jobbet, för är man oumbärlig så är det ju väldigt jobbigt att prioritera annat före jobbet.
Sen kan det även vara bra att bli varse om vilka av sina kollegor man är så pass vänskaplig med att man håller kontakten även utanför jobbet. Just den vänskapen kanske inte existerar när den gemensamma nämnaren jobbet försvinner.
Under min första föräldraledighet hörde jag ifrån min vikarie då och då när han hade frågor i början. Sedan hörde jag ingenting... Knäpp tyst tills det var dags att komma tillbaka. Då fick jag jaga min chef per telefon länge innan jag till slut fick pratat med honom och diskutera lite saker!
Under min andra föräldraledighet hände det ganska mycket med företaget och jag fick både mail och telefonsamtal med frågor och information under hela den tiden som jag var borta. Dessutom träffade jag en kollega några gånger, då mer på "kompisbasis" men hon informerade mig givetvis massor de gånger vi sågs!
Jag tycker att det är skönt att få koppla bort arbetet när jag inte är där men samtidgit var jag glad över att de inte glömde bort mig andra gången eftersom vi stod inför stora förändringar...
Skicka en kommentar