Vi borde verkligen hjälpa varandra mer!Vi var hos goda vänner i helgen och lät oss där bjudas på utomordentligt god mat, goda viner och underhållning på hög nivå i och med samtalen. Eftersom vi alltid ”debatterar” vid våra sammankomster (för att vi har så olika uppfattningar om allt möjligt) är det riktigt stimulerande att ventilera och få diametralt motsatta uppfattningar om saker vid dessa möten.
För det är viktigt att skilja på sak och person, tycker jag.
Dagen efter skratten och debatterna, och de obligatoriska uppdateringarna om vad som hänt sedan senast, kom de mer allvarsamma funderingarna om livet. Där vid brunch-bordet kom samtalet en stund att handla om vad man hinner och inte hinner med under den här tidpunkten i livet som innehåller så mycket av tider och att passa dem.
Jag finner omkring mig många som tycker att de inte hinner med det de ska och jag vet att vi i bloggen ofta återkommer till ämnet. Jag satt där i köket i söndags och lyssnade på två underbara vänner, som kändes så trötta och så slutkörda. Jag hade i färskt minne egna tårar när jag inte orkade se vartenda stökigt rum i mitt hem.
I min också väldigt färska erfarenhet har jag det faktum att sedan maken och jag flyttade till ny ort kan vi aldrig mer göra något på tu man hand, eftersom vi har en bitsk hund och därmed väldigt svårt att finna barnpassning åt vår lille son. Jag kan inte tro att vi är de enda som har det så (kanske inte just det med bitsk hund men barnvaktsproblemen) och vi är garanterat mängder av människor som inte alltid hinner eller orkar laga mat varje kväll, rasta hundar i tid och otid eller annat man infogat i sitt liv.
Vi borde, rent fysiskt/praktiskt hjälpa varandra mer! Vi borde ordna matlagningslag, barnpassningskvällar och allt vad det nu är vi kan behöva! Teoretiskt bör det ju gå.
Jag hade tyckt det varit en bra sak om jag visste att en gång i veckan lagar vi mat åt fem familjer och övriga fyra kvällar under arbetsveckan äter vi hemma hos någon av de andra fem familjerna, i detta imaginära matlagningslag.
Finns det någon där ute med erfarenhet av något sådant?


7 kommentarer:
Vilken spännande idé!
Har ingen erfarenhet av just detta med middagr.
Däremot bor vi ett område där fler familjer har barn i samma skola/förskola och vid en del tillfällen har vi hjälpt till att ta hem grannbarn då fritids stänger tidigare/sena jobbmöten har dykt upp... På samma sätt vet vi att vi får hjälp om vi behöver. Det är super att kunna hjälpas åt på det enkla sättet!
Kan inte håller med mer! Men det tycks vara så svårt att ordna. När jag tar hand om andras barn blir familjernas översvallande tacksamma och verkar inte förstå hur de ska återgälda (jätte-enkelt, passa mina nån gång ...). Och det händer ändå sällan. Folk verkar inte vilja "släppa in" andra, som om de måste förställa sig mer då eller som om de såg en stolthet i att dra hela lasset själva. Jag tror ibland att alla tänker "suck, vi har det värst" eller "våra barn är speciella, de klarar inte av X, Y och Z", och därför sluter sig.
Kul att läsa era kommentarer!
Jag visste väl att jag inte vad den enda...
Jag ska ta mig tusan göra slag i saken och anslå detta i mitt radhusområdet OCH se om jag kan få ordet vid nästa "grann-sammankomst"!
Ingen vits att förundra sig före man försökt!!
Lycka till ni också. Kanske kan vi i framtiden utgöra goda exempel?!
Till David - jag har stött på det fenomenet också! Jag löste det så här; jag såg till att de passade mina barn (ja, jag nästan trängde mig på) och sedan sade jag "som tack passar jag gärna era barn när ni behöver!". Först vill de då inte nyttja det erbjudandet, men då låter jag dem passa mina barn igen och till slut inser de att det enda de kan få tillbaka är att få barnpassning av mig! Så då börjar de faktiskt fråga tillbaka (då de tycker att det har blivit rättfärdigat av att jag frågar "hela tiden") och då kan jag glatt säga "inga problem - jag tar dem" och då är man inne i en positiv spiral :-). Så med sådana personer ska man se till att de känner att du är i tacksamhetsskuld till dem först, så att de med gott samvete kan fråga dig också! Fast jag har också gjort så att jag har bjudit in föräldrarna på ett glas vin medan barnen har lekt så kan vi sitta o snacka lite och så får de se att ens hem är helt ok för deras barn att vara i. Om de är lite hönsiga av sig så funkar detta sätt bra :-).
Hade matlag i ca 15 års tid. Vi var 4 familjer av lite olika slag som sågs en gång per vecka. Klockan 5 serverades vanlig vardagsmiddag, därpå "nåt sött" till kaffet. Vid sju, halv åtta gick vi hem och la barnen. Enkelt och väldigt trevligt att få träffa andra vuxna än sina arbetskamrater mitt i veckan. Dessutom härligt att slippa laga mat den dagen. Med tonårsbarn blev det svårare och därför upplöstes matlaget så småningom. Jag och min man pratar ofta om att starta ett nytt.
Har en del kompis-byten där vi lånar barn, kläder, mediciner och andra saker av varandra. Äter även middag när det passar men det var lättare förr när vi var några stycken som var föräldralediga. Tror mycket på att hjälpas åt. Har haft en tanke om att hyra skolkök ett par familjer tillsammans och laga mat som man kan plocka fram som middag. Hade julbak så något år :-) Samarbete är roligt... Bra idéer.
Skicka en kommentar