torsdag 10 juni 2010

Ny chef = sjunkande båt

Vi fick nyligen en ny förvaltningschef på jobbet. Den tidigare gick i pension efter många år. Jag arbetar på ett relativt litet kansli som krympt mycket under den senaste mandatperioden, vilket fått till följd att många har fått för mycket att göra vilket har lett till sämre stämning bland oss kollegor. Inför den nya chefens tillträdande och framförallt nu sedan han tillträtt har det blivit aktivitet bland många av mina kollegor. Många ska markera revir och framförallt en kollega som blivit av med många av de uppgifter hon helst vill arbeta med har börjat snegla på mina arbetsuppgifter och försöker i små portioner ta sig in på "mina" områden. Hon har gjort försök även tidigare men effektivt hindrats av vår gamle chef men nu ser hon sin chans. Hon har även tidigare sökt den tjänst jag nyligen fått men utan att få den.

Jag som oftast på jobbet är en person som försöker undvika konflikter och söka andra vägar ur dem fick redan andra veckan som vår nya chef var på plats nog och markerade vad som är mina arbetsuppgifter och att jag inte vill ha med henne på mina möten om vi inte har punkter med på dagordningen som berör henne. Hon vill sitta med för att "omvärldsbevaka" och se vilka ärenden hon kan lägga beslag på (min tolkning). Det känns som att vi befinner oss mitt i Firo-teorin, vi kollegor som under den förra chefen åtminstone satt i båten en bit ut till havs har nu backat tillbaka till kajen och de flesta av oss är i land.

Nu känns det trögt och segt på jobbet och all den arbetsglädje jag så länge känt för min nya tjänst har påverkats negativt av hela den här soppan. Min kollega gick dessutom in till den nya chefen och stod där en halvtimme och gnällde över min inställning i frågan. Trots hennes tilltag gav den nya chefen mig rätt men det har ändå gett mig en besk eftersmak. Jag är osäker på om det var taktiskt smart att markera revir så starkt av mig och ge vår nya chef en skev bild av mig så tidigt. Suck. Förmodligen känner jag också så här eftersom jag ständigt gör allt för att undvika konflikter, på jobbet.

Emma

4 kommentarer:

Maria sa...

Vad tråkigt Emma!

Det är alltid svårt när man upplever "revirpinkande" och det är få saker som kan få mig ur balans så lätt som det, faktiskt.

Samtidigt är det ju precis som du skriver irriterande när man själv reagerar negativt på andras dåliga agerande.

Jag har diskuterat det där med min coach vid ett tillfälle när jag själv satt i samma (ungefär) situation och den gången löste sig saker och ting genom att jag lät pinkandet pågå och skötte mitt (efter några månaders stångande).

I efterhand kan jag känna att jag borde ha ignorerat det i ett tidigare skede, men där och då kände jag mig hotad och ville visa att jag inte var en "pushover".

Men bäst hade det varit om jag kunnat avdramatisera hela situationen. Jag ska förklara hur jag menar utifrån din situation:

Finns det t ex någon möjlighet för dig och kollegan att ta en informell fika och prata om hur ni upplever situationen, utan att gå till "angrepp" mot varandra eller varandras agerande?

Finns det utrymme för dig att fråga hur hon känner, och upplever situationen?

Kan du lyssna på hennes version och bekräfta till henne att du hört, och förstått, utan att du själv lägger fram din egen version?

Om de förutsättningarna finns, eller om du kan skapa dem, har ni goda förutsättningar att få skeppet på rätt köl igen utan nya chefens hjälp, tror jag!

Lycka till <3

Anna LB sa...

Goda råd!!

Emma sa...

Maria: Tack för tipsen. Med vem som helst annars på mitt jobb tror jag att det du föreslår hade varit möjligt men jag har försökt vara rak och pratat med henne och min uppfattning är att det inte kommer att gå. Hon går när hon sagt sitt med kommentarer som, "jag är för gammal för sånt här" och "det här ger mig dålig smak i munnen" jag kan vara mitt i en mening när hon tågar iväg med dylika kommentarer.

Hur löste det sig för dig? Rann det bara ut i sanden efter ett tag. Var du också tydlig med vad du ville?

Maria sa...

Emma
Jag var saklig och tydlig och försökte sätta mig in i hans situation. Men trots det fick jag inte någon större framgång annat än i just själva konversationen. Men jag måste erkänna att mitt driv troligtvis upplevdes som ett hot mot honom.

Frågan jag fick ställa mig själv var vad jag skulle kunna vinna på att fortsätta driva på och framhärda min agenda, och vad jag hade att förlora på det. Och å andra sidan, vad det skulle innebära att backa.

För mig var det en begränsad tid tills jag ändå skulle "få som jag ville". Han var tillförordnad i en roll, som jag blivit anställd för, utan att egentligen någon av blev informerade. Vi blev alltså satta i en kofliktsituation pga otydligt ledarskap på högre ort. Och tyvärr ville han inte hjälpas åt och samarbeta.

Men jag insåg att det var maximalt 5 månader tills han skulle återgå till sin ursprungsroll, så jag valde att låta honom hållas.

I efterhand kan jag se att tiden innan jag "släppte prestigen" var mest skadande för mitt anseende och mig själv på både kort och lång sikt. Och dessutom mådde jag dåligt av det under tiden.