fredag 27 augusti 2010

Gästinlägg Jenny: Del 2 - Snoken och jag

På söndagen gräver jag om komposten. Mannen har backat ett halvt steg med en spade i stadigt grepp; han gillar inte ormen och dess släktingar. Vi får upp en snok till ytan och den väljer att ringla över kanten och försvinna. Troligen finns det fler, men de håller sig undan. Det enda vi hittar är ett torrt skinn som någon av dem har lämnat efter sig. Ömsat skinn…

På tisdag morgon cyklar jag till jobbet. Det blir plötsligt helt klart för mig att den arbetssituation som i tre år har känts som en sommaräng att skutta runt på, nu är alldeles upptrampad och trång. Och känslan av att det inte finns någon väg tillbaka blir tydlig. Det kommer en tår. På något sätt måste jag vidare. Jag har varit med om detta förut. Att ömsa skinn.

Den gången var jag en ung teknikutbildare som via en frivillig uppsägning, ett antal obskyra extraknäck, en flytt och en högskoleutbildning blev samhällsvetare, administratör och så småningom chef. Oj, vad det första steget var svårt! Framför allt att ta mina signaler på allvar. Det var nog första gången jag gjorde något som inte var helt enligt förväntningarna.

Troligen var det därför jag väntade så länge att enda lösningen till slut blev att säga upp mig, att trycka på reset-knappen och lämna sammanhanget. Det är så mycket svårare att förändras i ett befintligt sammanhang jämfört med att börja på ny kula. Och nu verkar det alltså som att jag är där igen. Kan mina strategier användas för att hitta andra sätt att hantera en förändring? På ett mindre drastiskt sätt, om nu det är bättre. Det är i alla fall betydligt mer praktiskt för både mig och min omgivning.

Mitt i alltihopa så tacksam för att det är jobbet som skaver och inte familjesituationen. Min man må ha svårt att förstå mitt passionerade förhållningssätt till jobbet – som inte lämnar utrymme för särskilt många jämngrå dagar innan jag börjar skruva på mig – men det är ändå hos honom och hela mitt hemma(samman)hang jag kan vila. Och resonera.

Inga kommentarer: