Häromdagen när jag fikade med en kompis kom vi in på det där med att jobba utomlands. Hon är själv väldigt sugen på utlandsstationering, och det skulle passa bra som nästa steg i hennes karriär. Hennes man jobbar dessutom på ett internationellt konsultföretag, vilket troligen skulle underlätta för honom att kunna flytta med.
Vi diskuterade lite kring det här med att flytta iväg och jobba några år, när passar det egentligen. Hon har inga barn (än), men om det skulle komma inom en snar framtid, är det då dumt att inte bo i Sverige med sin generösa föräldraförsäkring, och trots allt en bra möjlighet att kombinera förvärvsarbete med att vara mamma? Själv har jag ett barn, som jag än så länge är föräldraledig med.

Min man och jag drömmer ibland om att åka utomlands och bo och jobba några år. Jag jobbar på ett tyskt företag, och halva min avdelning sitter i Tyskland. Det skulle troligen inte vara några problem för mig att bli förflyttad dit. Min man har dessutom pluggat ett år i samma tyska stad som vårt kontor ligger i, så han både pratar tyska och känner till staden. Själv har jag också
läst en del tyska, och skulle gärna öva den mer på plats. Innan vi fick barn pratade vi ganska aktivt om det här, men vi försökte ju samtidigt att bli med barn, och flyttankarna hämmades av sådana saker som föräldraledighet, förskola, och det faktum att våra föräldrar skulle hata oss om vi flyttade utomlands med det hittills enda barnbarnet.
Men tanken finns där hela tiden hos mig. Ska vi kanske slå till ändå och flytta iväg ett tag, det kommer ju inte bli lättare ju större barnet/barnen blir. Ibland så tänker jag irriterat att ”det här skulle vi gjort tidigare”, men faktum är att vi har båda rest mycket och både pluggat och jobbat utomlands, och det är snarare den mersmaken som gör att vi vill åka iväg igen, inte faktumet att vi aldrig varit iväg.

Till yngre läsare av bloggen vill jag ändå säga: Åk ut i världen och plugga och jobba medan du är ung och singel, för det är sjukt roligt, men var beredd på att det ger mersmak. När man är 20 är det också lättare att ta ett jobb som servitris eller receptionist än när man är 30, har 250000 kr i studieskuld och bostadsrätt… och tveka inte att åka nånstans om en bra chans dyker upp, man ångrar det sällan det man gör, oftare det man inte gör. Familj och vänner finns kvar. Själv hade jag och min man distansförhållande i flera år eftersom vi just ”hoppade på” allt det roliga som dök upp.
Jag brukar läsa Utlandsmammans blogg, och hon och hennes sambo hade kravet, när de flyttade till Italien, att det skulle gå att leva på en persons lön. Just nu, efter snart åtta månaders föräldraledighet, är jag snarare sugen på att börja jobba igen, än på att vara hemmafru. I samma blogg kan man läsa om barnomsorg i Italien. I Tyskland är det inte heller lätt att få förskoleplats (Kinderkrippe) till små barn.
I diskussionen med min kompis kom vi fram till att det inte finns någon perfekt tid att åka, man får ta chansen när den dyker upp, och när man själv känner sig tillräckligt peppad för att ta tag i allt det innebär att flytta från Sverige ett tag.
För mig är det följande ”aber” som står i vägen för att göra slag i saken:
* Vad finns det för jobb åt min man?
* Vad finns det för barnomsorg? Vad händer när vi vill ha fler barn?
* Hur skulle vår sons kontakt med sina mor- och farföräldrar bli?
* Hur skulle vi trivas utan närhet till vänner och bekanta?
* Är vi båda två tillräckligt sugna på att åka?
Malin tipsade ju för inte så länge sen om Linda i Dubai, och Maria i bloggen har nyligen jobbat i London. Ibland tänker jag att det bara är att ”just do it”, funderar man för mycket så blir det nog aldrig av. Läsare som tagit steget får gärna bidra med sina erfarenheter!