
Jag hade mitt första egna telefonmöte med kvinnan som fick Margret Thatcher att framstå som Moder Theresa. Några mer eller mindre skadeglada kollegor satt med för att beskåda min publika avrättning.
Innan mötet hade folk på kontoret generöst dragit historier om hur chefer högt upp i vår organisation blivit sågade vid fotknölarna av denna dam. Men jag var laddad! Ärmarna uppkavlade och uppvärmd som inför en boxningsmatch.

Telefonkonferensen börjar. Jag presenterar mig kort, inget onödigt trams, utan betar snabbt av syfte och agenda. Jag är inte slagen. Inte alls. Så ska vi gå igenom hennes åtgärdspunkter, sk Action Required [AR], från föregående möte.
Det blir dödstyst. Hon är mållös. Hon är tveksam. Jag har övertaget! Mina kollegor är bleka. De har öppna munnar. De ser ut som någon dött. Eller som ett gäng stora fiskar? Här gäller det att smida medan järnet är varmt! Jag kör på. Hon stammar fram sina svar, repar sig något, men jag behåller övertaget till vi lägger på. När jag tryckt av telefonen börjar mina bleka kollegor stamma i kör: ”A! A!!! R! S! Du sa A! R! S! Du sa ARSE! Du sa LET US TALK ABOUT YOUR ARSE!!” (a-rse=ärsle istället för äj-ars=ARs).
Det finns två alternativ i en sådan situation
1) gräma sig
2) skratta, ignorera felsteget och köra på
Jag gjorde det senare. Vi hade ett mycket gott samarbete! Faktum är att hon sagt till sin efterträdare att jag var den vettigaste personen hon pratat med på mitt företag. Kanske var hon inte helt säker på om jag sagt fel med flit?
Hur hanterar du klavertramp på jobbet?







Livspusslet...






