söndag 27 december 2009

Repris: Det finns inget dåligt väder!


Jag hade mitt första egna telefonmöte med kvinnan som fick Margret Thatcher att framstå som Moder Theresa. Några mer eller mindre skadeglada kollegor satt med för att beskåda min publika avrättning.

Innan mötet hade folk på kontoret generöst dragit historier om hur chefer högt upp i vår organisation blivit sågade vid fotknölarna av denna dam. Men jag var laddad! Ärmarna uppkavlade och uppvärmd som inför en boxningsmatch.

Telefonkonferensen börjar. Jag presenterar mig kort, inget onödigt trams, utan betar snabbt av syfte och agenda. Jag är inte slagen. Inte alls. Så ska vi gå igenom hennes åtgärdspunkter, sk Action Required [AR], från föregående möte.

Det blir dödstyst. Hon är mållös. Hon är tveksam. Jag har övertaget! Mina kollegor är bleka. De har öppna munnar. De ser ut som någon dött. Eller som ett gäng stora fiskar? Här gäller det att smida medan järnet är varmt! Jag kör på. Hon stammar fram sina svar, repar sig något, men jag behåller övertaget till vi lägger på. När jag tryckt av telefonen börjar mina bleka kollegor stamma i kör: ”A! A!!! R! S! Du sa A! R! S! Du sa ARSE! Du sa LET US TALK ABOUT YOUR ARSE!!” (a-rse=ärsle istället för äj-ars=ARs).

Det finns två alternativ i en sådan situation
1) gräma sig
2) skratta, ignorera felsteget och köra på

Jag gjorde det senare. Vi hade ett mycket gott samarbete! Faktum är att hon sagt till sin efterträdare att jag var den vettigaste personen hon pratat med på mitt företag. Kanske var hon inte helt säker på om jag sagt fel med flit?

Hur hanterar du klavertramp på jobbet?

lördag 26 december 2009

Det senaste decenniets mammatrender

2000-talet var det decenniet då jag blev mamma, två gånger om. Första gången var 2004 och då var nog lattemammatrenden på sitt högsta. Men den trenden hann aldrig hit ut på vichan. Men i 2004 var meandi fortfarande något unikt, det samma med katvig och molokläder. Bugabo vagner hade ingen hört om, det var att välja mellan Emmaljunga eller Brio (lite som att välja mellan Saab och Volvo).

Jag hittade i dag en krönika från Terri Herrera Eriksson om mammatrenderna genom 2000-talet. Kul läsning, lite som att ta en sväng ner "memory lane"

Repris: Dags för dagis


När är det lagom för barnen att börja förskolan? Ja, på den frågan finns det säkert lika många svar som det finns småbarnsfamiljer. För varje familj så är det flera faktorer som ska vägas in och som påverkar beslutet, t.ex. hur ser föräldrarnas arbetssituation ut, kan kommunen följa platsgarantin och ordna fram en plats inom fyra månader och självklart också hur länge vi som är föräldrar vill vara hemma.

Båda våra barn har börjat sin inskolning vid 14 månaders ålder, och för oss har det varit en alldeles lagom ålder. En del kanske tycker att det är tidigt men jag har bara positiva erfarenheter.

I vår kommun så är det i praktiken omöjligt att få en plats någon annan gång under året än i augusti/september. Eftersom både storebror och lillebror är födda mitt i sommarn så hade vi att välja på att börja inskolning vid dryga ett års ålder alternativ två års ålder. Vi valde att köra på det första alternativet, eftersom varken jag eller barnens pappa ville lägga ytterliggare ett år på att pussla halvtidjobb och föräldraledighet. Men samtidigt valde vi också att gå ner i arbetstid båda två för att kunna få en mjukstart på dagislivet.

Och jag ska erkänna att med första barnet kände jag lite samvetskval då vi satt upp honom i kön endast åtta månader gammal. Det kändes overkligt att min lille bebis skulle börja förskolan, och samtidigt jag uppfattade att normen var att barn tidigast börjar förskolan vid 18 månader. Men när vi väl började inskolning och vi lärde känna personalen så insåg vi att det var ju inte alls något farligt och han hade det jättebra där. Mitt dåliga samvete försvann och vi kände oss fullständigt trygga med att lämna honom där. Vi la upp det så att han fick gå på förskolan tre dagar i veckan och fick vara ledig en dag med mig och en dag med sin pappa.

När det var dags att sätta upp lillebror i kön var det aldrig tal om något annat än att han skulle få börja vid samma ålder. Den här gången har vi valt ett annat upplägg och satsar i stället på att korta ner våra arbetsdagar så vi lämnar fem dagar i veckan men hämtar tidigare på eftermiddagen. Vilket utav alternativen som är bäst vet jag inte, bara att båda våra val har känts helt rätt och båda varianterna har funkat bra.

Båda barnen stortrivs idag på sina förskolor och vi föräldrar trivs också med att kunna kombinera den stimulans som vi får från våra arbeten med den stimulans som våra barn ger oss.

fredag 25 december 2009

Repris: ...och vad gör du på fritiden?

Intervjuaren tycker att intervjun nästan är över, de tunga frågorna är avklarade – de om styrkor, svagheter, hantering av misslyckanden och vad som kännetecknar en bra chef. Då kommer den, den lätta men ändå så svåra frågan: ”Vad gör du på fritiden?”.

Vad ska man svara?
Sanningen? Att, ”tja, oftast när jag kommer hem från jobbet så lagar vi lite mat hemma och sen brukar vi säcka ihop framför TV:n”. Nej, man vill ju gärna låta lite roligare än så. Läser böcker, tycker om att resa, umgås med kompisar… Men de sakerna känns ändå lite halvtrista, som sånt som alla gör.

När jag var nyutexaminerad, mitt i förra lågkonjunkturen, så läste jag en artikel i någon tidning som vände sig till studenter, och där hade några företag fått kommentera svar på intervjufrågor. Jag minns så tydligt att ett av svaren var just ”efter jobbet så gillar jag att kolla på TV, eller spela TV-spel”, och de flesta företagen tyckte det var en attityd som de inte ville ha hos dem som de anställde.

VA! Vad spelar det egentligen företaget för roll vad deras anställda gör på fritiden så länge det inte handlar om olagligheter eller möjligen moraliskt tvivelaktiga affärer? Det roliga med artikeln, så här i efterhand, var att de utfrågade företagen var just sådana som kräver 50-60 timmars arbetsvecka. Ska man ovanpå det hinna ha ett gäng stimulerande och "korrekta" fritidsintressen?

För ett tag sen diskuterade jag med några vänner huruvida man ska nämna sina fritidsintressen redan i ansökan, platsar de t.ex. på ett CV? En tjej hade t.ex. hört en rekryterare som tröttnat på att läsa om folk som ”gillar att åka skidor i Alperna”. Egentligen är det ju konstigt att det bara är unika fritidsintressen som är godkända. Vår diskussion mynnade i alla fall i att om man söker jobb via en rekryteringsbyrå så är det onödigt att ha sina fritidsintressen listade i sitt CV, men om man däremot söker direkt till rekryterande chef, så kan det finnas en poäng, eftersom de då är mer intresserade av människan som de ska jobba med.


Själv började jag med scrapbooking för några år sen. Och förutom att det är en rolig hobby som jag gillar, så fick det till följd att jag stolt kan svara på frågan om vad jag gör på fritiden, för jag har numera en hobby som även speglar vem jag är! Så fånigt, men så skönt ändå. Nu är jag alltså ganska avslappnad när fritidsfrågan kommer upp. Vilken är din värsta intervjufråga?

torsdag 24 december 2009

Repris: Efter föräldraledigheten


Slutet av min andra mammaledighet närmar sig med stormsteg och det får mig att reflektera över hur olika den första och den andra mammaledigheten varit. Första gången hade jag väldigt svårt att koppla bort jobbet. Bara tanken på att vara borta månader i sträck skrämde slag på mig – tänk om jag hinner glömma allt jag kan under tiden, eller om de på jobbet hinner glömma mig och vad jag kan? Dessutom blev jag rastlös av att inte träffa människor i ett jobbsammanhang varje dag.

Faktumet att jag bytt jobb bara fyra månader innan min dotter föddes bidrog helt klart till suget efter att jobba igen – jag var ju mitt uppe i allt det spännande och roliga med att vara på ett nytt jobb när jag plötsligt skulle koppla bort jobbet helt och vara hemma. Jag var hemma i åtta månader innan vi växlade över så att jag jobbade och min man var hemma, och ytterligare sex månader senare började vårt första barn på dagis och vi kastades in i lämna-hämta-karusellen.

Nu andra gången har jag haft en betydligt mer avslappnad inställning till min frånvaro från jobbet, jag känner en trygghet i vetskapen om att den kompetens som jag skaffat mig genom utbildning och arbetslivserfarenhet inte försvinner bara för att jag är föräldraledig. Jag har också på ett helt annat sätt tyckt att det varit skönt att vara hemma, kanske för att livet när man pusslar barn, heltidsjobb och pendlingstider är en planeringsmässig utmaning och föräldraledigheten har gett mig en paus från dessa bryderier.

Livspusslet...

Idag är min andra dotter tio månader och om en månad är det alltså dags för skiftbytet som innebär att jag ska börja jobba igen och min man vara hemma. Jag ser verkligen fram emot att komma tillbaka och det känns extra skönt att veta att det finns någon annan som tar över hemmaprojektledarrollen på heltid i åtta månader innan vi behöver börja med lämna- och hämta-logistiken. I och med att jag jobbar som konsult känns det extra kul att veta att det finns ett uppdrag som jag ska in i direkt när jag kommer tillbaka, då är det ännu lättare att komma upp i marschfart på kort tid.

Mina tips till dig som är på väg att börja jobba efter en föräldraledighet:
  • Tankar på att du har tappat din kunskap och kompetens under tiden du varit hemma är med största sannolikhet bara ett hjärnspöke. Att känna sig lite ringrostig är inget konstigt, men det tar troligtvis inte så lång tid innan du är lika varm i kläderna som du var innan du gick på ledighet.

  • Boka ett samtal med din chef en till två månader innan du planerar att komma tillbaka för att diskutera eventuella förändringar av din roll eller dina arbetsuppgifter efter föräldraledigheten. Är du sugen på att byta roll eller arbetsuppgifter är det ett strålande tillfälle och många upplever att det känns extra roligt att komma tillbaka till en ny utmaning.

  • Om du har kopplat bort jobb och kollegor helt under föräldraledigheten är det bra att börja återuppta kontakten en tid innan du kommer tillbaka. Pejla läget på jobbet med jobbarkompisarna – vad har hänt under tiden du varit borta, har det kommunicerats några planer framåt som är bra att känna till, har det startats några nya projekt, skett eller planerats några omorganisationer, och så vidare. Det är större risk att känna sig osäker och ringrostig om man inte är uppdaterad.

  • Om din partner kommer att vara föräldraledig en tid efter att du börjat jobba, se till att ni delar samma bild om vad som förväntas av den som är hemma respektive av den som jobbar! Till exempel att hålla koll på planeringsdagar på dagis, om barnen behöver nya skor och kläder, matplanering och ~handling.

    Många som varit hemma och ska skiftbyta gnuggar händerna och både tror och hoppas att partnern kommer att få en chock över hur svårt eller jobbigt det är att vara hemma och ha huvudansvaret för barnen. Det är lätt att glömma att det kan vara svårt att vara den som jobbar när en person är föräldraledig; att ständigt behöva pussla för att få ihop sin arbetstid samtidigt som man vill vara hemma med sin familj så mycket som möjligt. Lyssna på varandra och fastna inte i en tävling om vem som har det tuffast!

  • Sist men inte minst; gör en mental notering av hur du faktiskt utvecklats under din föräldraledighet. Själv märkte jag att jag blev bättre på att planera och prioritera mitt arbete, på att hantera logistiska utmaningar samt att jag hade fått en bättre barometer för att identifiera vad som är bråttom och vad som är viktigt, något som speciellt är användbart när något oförutsett dyker upp till exempel i ett projekt.

onsdag 23 december 2009

Repris: Varför kvotering?


En av de frågorna jag tycker är viktigt när det gäller jämställdhet är frågan om ytterligare kvotering av föräldraledigheten, en tredjedel åt mamma, en tredjedel åt pappa och en tredjedel som är förhandlingsbar. Jag tror att papporna behöver den skjutsen framåt som ökad kvotering ger i fighten mot mammorna som inte vill dela med sig av ”sina” dagar.

Det är en hel del pappor som i dagsläget inte vet att de har rätt till halvparten av FP dagarna, de tror att de endast har de 60 öronmärkta dagarna. Många mammor ser nämligen FP dagarna som sin egendom. Under min tid på FK arbetade jag som pappainformatör och mötte ofta pappor som inte visste att mamma och pappa har halvparten av dagarna var. Den information gav ofta papporna kraft att förhandla om mer pappaledighet med sin partner.

För oss som bor på landet finns det andra frågeställningar och ofta en mer konservativ hållning till jämställdhet. För jämställdhet är i mångt och mycket knuten till en högre utbildningsnivå vilket är en bristvara här omkring. Kommunen jag bor i ligger i botten när det gäller utbildningsnivå i Sverige och samtidigt långt ner i pappornas uttag av föräldrapenning.

Kvinnorna på landet kanske inte har ett jobb som ger dem lika mycket som kvinnor i storstäderna med högskoleutbildning. Då tycker de det är skönt att slippa jobbet under 1½ år och är obenägna att dela föräldraledigheten med pappan. Därför kan det vara bra med ökad kvotering. För forskningen visar att man i familjer som delar ansvaret för barnen har mindre risk för skilsmässa. Så det är ett viktigt ämne att förmå oss mammor att släppa fram papporna i föräldraskapet och låta dom göra det på sitt sätt. I mina ögon är man två likvärdiga föräldrar.

En annan orsak till att jag tycker att det borde öronmärkas mera dagar är att ge männen mer legitimitet hos sina arbetsgivare för att ta ut föräldraledighet.

Jag är medveten om att nackdelen kan bli att vissa barn behöver börja på dagis tidigare för att det fortfarande är så i en del familjer att man anser att pappan inte kan ta ut föräldraledighet. Antingen för att hans arbetsgivare inte tycker man ska eller för att familjens ekonomi inte klarar av det enligt dom själva. Men frågan är om detta är tillräckliga skäl för att låta bli ytterligare kvotering.

Jag kan också tycka att familjer själv ska få välja och en indelning i tredjedelar ger fortfarande möjligheter för familjer att skapa egna lösningar. Samtidigt som staten pushar lite på sina invånare.

Hur har vi själva gjort ? Absolut inte som jag skulle vilja ha gjort. Jag har varit hemma det mesta med våra två barn. Och den erfarenheten har bidragit en del till min åsikt om ytterligare kvotering. För under min tid som mammaledig har jag mött många mammor som ser föräldraledigheten som sin tid, en skön paus från ett tråkigt jobb.

Samtidigt som jag sett hur man som par kan riskera att leva två parallella liv, där resultatet kan bli att man inte har förståelse för hur den andra upplever sin vardag.

tisdag 22 december 2009

Favoriter i repris

Då det är lite lugnare i bloggosfären under jul- och nyårsledigheten tänkte vi passa på och ge några inlägg från förra året lite extra exponering igen.

Håll utkik efter den här symbolen så ser du vilka inlägg som repriseras.

God Jul på er allihopa!


Dan före dan före dopparedan


Tänk att det är dan före dan före dopparedan! Den dagen tyckte jag alltid var så speciell som barn och den kändes som en ramsa.
Mitt bland människors julstress, lågkonjunktur och företagsavvecklingar finns det i julen något särskilt och speciellt, som jag tycker fångar essensen av denna högtid: tacksamheten, närheten och närvaron.
Jag har i mitt privata liv haft många jular som blivit förstörda, totalt, av skäl jag inte vill gå in på här. Sedan snart tre år tillbaka är det inte så längre och jag har fortfarande vett och sans att ta vara på det. Jag tänker att det är otroligt och fantastiskt att alla omkring mig får vara lyckliga och glada denna dag, det är lång ifrån självklart överallt eller för alla.

Jag har glädjen att vara ledig på julafton, jag får fira med alla jag älskar och alla de är glada och har frid i hjärtat. Allra mest uppskattar jag att mina älskade har ro och glädje.
”… let’s hope it’s a good one, without any fear…” (som Lennon sjunger)

Vad uppskattar du mest med julen, om du måste välja en sak?

Där ser man, jag trodde jag redan författat mitt julinlägg här. Nu ska jag vara sådär Ernst-glad, som det är en lycka att få vara och fortsätta arbeta imorgon också och sedan är det jul, jul, strålande jul ;-)

Vikten av att säga vad man vill

Nu är jag återigen på väg tillbaka efter ytterligare en föräldraledighet.

Strax innan min första föräldraledighet var jag fackordförande och en dag när jag hade suttit i förhandlingar med min chefs chef så bad hon mig stanna kvar lite efteråt och så frågade hon mig hur jag trivdes i jobbet som projektledare.
Eftersom jag var helt off guard, men tillräckligt med för att inse att det inte är någon idé att försöka ljuga för henne så var jag ärlig, jag sa att jag trivdes men att jag saknade något och att jag trodde att detta något var personalansvaret och chefsfrågorna.

Under min föräldraledighet var det (som vanligt?) omorganisationer och det dök upp en tjänst som passade mig bra, men som innebar att jag sparkade ner en kollega ett snäpp och att jag dessutom skulle vara chef för honom. Jag sa att jag var intresserad men endast om inte min kollega hellre ville att tjänsten skulle annonseras ut. (Dvs om han absolut inte ville ha mig som chef). Han ville hellre ha mig och efter en liten skakig början så kom vi igång bra och samarbetet fungerade.

Sen har jag varit hemma igen nu med barn nummer två och då har det varit en enorm omorganisation eftersom mitt företag har blivit uppdelat i fyra. Jag har då blivit placerad på en tjänst som jag inte vill ha och jag har också vägrat den placeringen. Egentligen hade jag tänkt att ta den för att sedan söka nytt jobb men efter att ha pratat med min chef och än en gång berättat vad jag vill jobba med så tyckte han att jag skulle vägra så skulle han se vad han kunde få till när han har satt sin nya organisation.

Där är vi just nu, så den 4/1 går jag tillbaka till min gamla tjänst som chef över mina gubbar men sedan den 1/2 har jag ingen aning om vad jag gör.

Är det något som inte passar mig så får jag väl söka ett nytt jobb. (Hur som helst tänker jag jobba kvar i 3 månader så jag får mina extrapengar från föräldraledigheten.)

måndag 21 december 2009

Julefrid, för somliga...

Känner du av julstressen du också? Kan måhända något av nedanstående ha något med saken att göra?

* Två tredjedelar av kvinnorna ansvarar för huvuddelen av julstädningen i hemmet.

* Den praktiska planeringen inför julen sköts i drygt 70 procent av hemmen av kvinnorna.

Dessa siffror är hämtade från TCO:s jämställdhetsundersökning som DN uppmärksammar idag, läs mer här. Ingen blir väl det minsta förvånad, men visst är det ändå tröttsamt att se att det faktiskt förhåller sig såhär i vårt åh-så-jämställda land. Och inte är jag bättre själv, skyller på att jag är mammaledig och kan fixa saker under dagarna...