tisdag 22 december 2009

Vikten av att säga vad man vill

Nu är jag återigen på väg tillbaka efter ytterligare en föräldraledighet.

Strax innan min första föräldraledighet var jag fackordförande och en dag när jag hade suttit i förhandlingar med min chefs chef så bad hon mig stanna kvar lite efteråt och så frågade hon mig hur jag trivdes i jobbet som projektledare.
Eftersom jag var helt off guard, men tillräckligt med för att inse att det inte är någon idé att försöka ljuga för henne så var jag ärlig, jag sa att jag trivdes men att jag saknade något och att jag trodde att detta något var personalansvaret och chefsfrågorna.

Under min föräldraledighet var det (som vanligt?) omorganisationer och det dök upp en tjänst som passade mig bra, men som innebar att jag sparkade ner en kollega ett snäpp och att jag dessutom skulle vara chef för honom. Jag sa att jag var intresserad men endast om inte min kollega hellre ville att tjänsten skulle annonseras ut. (Dvs om han absolut inte ville ha mig som chef). Han ville hellre ha mig och efter en liten skakig början så kom vi igång bra och samarbetet fungerade.

Sen har jag varit hemma igen nu med barn nummer två och då har det varit en enorm omorganisation eftersom mitt företag har blivit uppdelat i fyra. Jag har då blivit placerad på en tjänst som jag inte vill ha och jag har också vägrat den placeringen. Egentligen hade jag tänkt att ta den för att sedan söka nytt jobb men efter att ha pratat med min chef och än en gång berättat vad jag vill jobba med så tyckte han att jag skulle vägra så skulle han se vad han kunde få till när han har satt sin nya organisation.

Där är vi just nu, så den 4/1 går jag tillbaka till min gamla tjänst som chef över mina gubbar men sedan den 1/2 har jag ingen aning om vad jag gör.

Är det något som inte passar mig så får jag väl söka ett nytt jobb. (Hur som helst tänker jag jobba kvar i 3 månader så jag får mina extrapengar från föräldraledigheten.)

3 kommentarer:

Linda R sa...

Jag har precis fått kommentaren "det märks att du inte tar skit", ja så kanske det är men framförallt vill jag inte gå till ett jobb som jag inte vill ha.
Vi har sådan koll på vår ekonomi att vi klarar oss även om en av oss skulle bli arbetslös och det är klart att det är en extra trygghet.

Sen är det läskigt att uttrycka vad jag behöver och vill (det har jag aldrig övat på som liten, snäll, anpassningsbar och ordentlig flicka :-) Men det är ju enligt mr. Jesper Juul även viktigt i ett förhållande.

Maria sa...

Linda - Att uttrycka vad man vill och behöver är generellt något folk är dåliga på. Tänk om vi alla kunde ha en öppen dialog om vad vi vill och få upp korten på bordet utan att för den sakens skull skapa en konflikt.

Vad mycket enklare livet skulle vara då, om man slapp leka tankeläsare jämt och ständigt. ;) Och vet man var man har varandra blir det ju så enormt mycket lättare att finna lösningar på sina problem.

Linda H sa...

Jag har också alltid varit tydlig mot mina chefer med vad det är jag vill göra, och tack vare det har jag idag arbetsuppgifter som jag känner att jag trivs med.
När jag började jobba var det på en tjänst som jag kände alltmer att jag inte alls trivdes på, så jag framförde önskemål om att byta inriktning.
Jag har haft turen att ha chefer som lyssnat och tagit till sig det jag sagt. Och när tillfället har funnit har dom sett till att placera in mig i lämpliga projekt. Lite tur har jag haft också, då mina önskemål stämt bra överrens med vad företaget behövt för kompetens. Men hade jag aldrig gjort klart vad det var jag ville, hade jag aldrig kunnat få chansen.
Och det är något jag har tagit med mig nu när jag söker nya jobb också. Jag försöker vara så ärlig som möjligt med vad det är för arbetsuppgifter jag är ute efter.