
fredag 5 februari 2010
Kärt besvär...

onsdag 3 februari 2010
VAB igen

tisdag 2 februari 2010
I dag är jag extra stolt över att vara kvinna
Grattis Birgitta - du kommer att bli en fantastisk minister.
måndag 1 februari 2010
Skolan Del II
Åh, detta studentliv! Bara några veckor in på terminen har gått, men det känns som att jag hittat rätt. Just nu är det social-psykologi som står på schemat och många ”oh” och ”aaah” formas i mitt inre medan jag läser littraturen. Jag har svårt att selektera och skumma, mest för att det är så intressant. Grupp-processer och hur vi agerar / interagerar i vår vardag framkallar många skratt och hummanden när jag sitter hemma framför skrivbordet. En klar fördel märker jag att jag har i och med mina år som personalare där jag stött på de flesta saker som rör en HR-avdelning.
Diskusioner kring hur massmedia påverkar oss, skapar fördomar och stereotyper. Hur det nya informations samhället drabbat oss, och hur det bidrar till positiv utveckling. Att få söka svar och utmana sina funderingar är så givande!!
fredag 29 januari 2010
Sista dagen
Det var med blandade känslor som jag steg in på kontoret idag. Jag lämnar nu alla de kollegor som jag träffat i stort sett dagligen under väldigt många år. En del kommer jag säkert att träffa även i framtiden men många kommer säkert att försvinna iväg.
Men visst känns det samtidigt jätteroligt och spännande med alla de nya utmaningar som väntar. Jag känner mig enormt taggad och peppad till att starta med något nytt.
Ja, så på måndag gäller det bara att köra igång för fullt!

Gå vidare i karriären
Här ska jag bo och fortsätta spana in i framtiden.Ja, det var visst lite stiltje här ett litet tag, personligen märkte jag det inte ens eftersom jag haft så fullt upp...
Jag har fått nytt jobb och ska byta 26/4! Det är dock inte det enda jag byter då: jag byter också stad, hus, "familjekonstellation" och - det känns nästan som att jag byter - liv.
Vi som bott i vårt älskade hus i vår älskade lilla förort i 1,5 år ska göra oss redo att sälja. Vi ska också göra oss redo att köpa, i Skåne. Maken och jag ska även ordna varsitt boende kvar här i trakten åt varsin vuxen son (och jag ska hjälpa min vuxne i jobbsökeri) och vi ska ordna ny förskoleplats åt liten son. Flytt och packning är ord som börja röra sig i skallen igen. Jag kommer under senvår och försommar att veckopendla, troligen, så även ett sådant boende ska jag söka upp.
Varför? Jo, maken fick veta att hans företag flyttar inom överskådlig framtid så då började jag söka de tjänster som dök upp i regionen som verkade riktigt roliga och spännande; ett naturligt nästa steg. Och, go figure, jag fick en av dem!
Det är i sanning ett riktigt drömjobb för mig med så intressanta arbetsområden och -uppgifter och med vad som verkar vara en bra chef. Bra chefer ska man ju, som bekant, försöka välja.
Så när allt sorterat in sig i sina fack med alla bostäder, sysselsättningar, klaffande datum och kostnader (huva) så kommer jag nog unna mig att tänka lite mer på allt galet KUL som väntar!
Förutom jobbet och att det ligger i en spännande stad nära kontinenten, så är det tokKUL att jag flyttar tillbaka till den trakt där jag bodde under de viktiga barndomsåren när jag var 7-14 år. Jag flyttar "hem" till fantastiskt goda barndomsvänner och barndomstrakter som fortfarande, vid denna höga ålder av 39, rör mig till tårar varje gång jag kommer dit.
Redan i helgen ska vi njuta av husvisningar i en äkta sommaridyll och jag kan se för mig hur vi i sommar promenerar ned från "vårt hus" till en fantastisk sandstrand i ett semesterparadis och kallar det "hem"!
Farhågor för yngste sonen som gillar sin förskola och sina kompisar skarpt har jag självklart och döm om min förvåning när vi talade med sonen en vecka efter att vi berättat om Skåne och flytt och han säger:
Det fanns ingen kontenta eller sens moral i det här inlägget, skrivet från sjuksoffan, ser jag. Har ni tips på var jag finner inackorderingsrum, andrahandslägenheter eller annat åt stora sönerna, dela gärna med er!

Att båda ha kakan och äta den
Nu när vi fick vår andra son i höstas hade vi tänkt oss samma upplägg. Men den här gången känns allt så annorlunda. Allt är mycket lättare och roligare och jag längtar inte så vansinnigt tillbaka till jobbet som jag gjorde under förra ledigheten. Plötsligt kändes tanken att börja jobba heltid redan i slutet av april inte så lockande. Vi började diskutera att vi skulle förlänga vår ledighet den här gången- det är troligen sista gången vi är hemma med småbarn. Men... samtidigt saknar jag ändå stimulansen, utmaningarna, arbetskamraterna och vuxenlivet på mitt jobb- skulle jag verkligen vara borta ännu längre än planerat?
En av mina bästa vänner kom på den lysande idén: börja jobba bara en dag i veckan! Gott om tid att hänga med killarna och samtidigt en liten fot i arbetslivet! Så det kommer nog bli så, en dag i veckan hela maj, två dagar i veckan i juni och sedan full fart först i augusti. Sedan tar maken över- och lillkillen
får vänta lite längre på förskoleinskolningen.
torsdag 28 januari 2010
Skolan Del I
Sitter på tåget på väg till skolan. Skolan ja, känns fortfarande lite konstigt att jag numer är student. Saker jag inte funderat på i flera år har nu blivit högst relevant. Matlådor, studentrabatt, kurslittratur, för att inte tala om min nya ekonomi som är ett tunt eko av vad som förut damp ner på kontot runt den 25:e.
I min klass är vi ca75 st. Det är blandade åldrar och vi är en ansenlig andel som passerat 30, men detta inlägget får handla om min återblick till 20-någonting.
Första dagen:
”Ska ni gå på insparksveckan? Den startar ute på snöplanen med glögg och varmkorv och så lite självlysande brännboll! VÄLKOMNA!!”
Förväntan lyser ur många av mina klasskamraters ögon. Jag känner mig lite gammal när jag säger att det vore ju jättetrevligt, men jag ska hämta barnen på dagis. Hmmm...
Olika funderingar tycks jag läsa in i deras ögon:
-Oj, hon måste vara över 30, minst. Tur att jag läser nu. När jag är i hennes ålder vill jag vara färdig och ha karriären i full fart.
eller;
-Åh, det där låter mysigt. Familj, hus, barn... Det kommer passa mig också!
eller;
-Aha, någon med lite mer erfarenhet. Bra att veta, och kanske kunna bolla idéer med.
Jag är inte knasigare än att jag förstår att dessa reaktioner jag projicerat på mina kursare är tankar som jag själv haft och fortfarande har.
För en stund så är det roligt att flyta med i snacket, Kåren hit, skattjakt dit. Lekar och allvar är blandat. Det har inte varit jättemycket fokusering och prat om studier. Förutom i den nervösa frågan över hur mycket alla andra har läst. Ligger jag efter? Vår kursledare gav oss redan första dagen rådet att ”tagga ner”. Hon menade att denna utbildningen tenderade att dra till sig många prestations prinsar och prinsessor, så vi skulle bara ta det lugnt.
Hon verkar vara en mycket klok kvinna och jag tänker följa hennes råd. Vi hörs vidare, nu ropar tunnelbane föraren ut universitetet, så det är bäst att samla ihop pinalerna och kila av.
Snökaos

Jag har varit själv med barnen hela veckan och har kämpat med tiderna för att hinna lämna, jobba, hämta, natta, jobba, sova. I morse hade jag ett väldigt viktigt möte klockan 09:00 och var verkligen förberedd.
Klockan ringer 06:00 och vi kommer igång väldigt bra. Jag har tagit i ordentligt med marginaler för att verkligen komma i tid till jobbet. Alla är samarbetsvilliga och vi kommer ut till bilen - som är täckt av ett 40 cm tjockt lager med snö.
Står i kostymbyxor med snö upp till knäna och borstar av bilen i 10 minuter medan vi äntligen kan åka iväg. Rullar ut från uppfarten och ska åka iväg ut på vägen då det tar stopp. För mycket snö på vägen, bilen blir som en plog och jag kommer ingenstans. Backar tillbaka, fastnar i snön och blir till slut stående tvärs över gatan och blockerar två bilars framfart.
Ut och skotta igen, bort med snön från däcken och testar återigen. Inget resultat, sitter fast och glider bara. Ut igen, svetten rinnner, tiden går. Till slut kommer jag iväg, kör 20 meter tills det blir en liten lutning uppåt. Glider igen, måste backa tillbaka och inser att det är kört. Jag kan inte komma iväg.
Ut med ungarna ur bilen, snö till knäna igen - denna gång med en iskall grundkyla längs med vaderna. Fram med pulkan, i med lilltjejen och så ska vi promenera till busshållplatsen istället. Pulkan är en sådan där bebispulka med högt ryggstöd, vilket ger den hög tyngdpunkt som gör den väldigt ostadig.
Kostymbrallorna är nu totalt genomblöta och vi pulsar sakta framåt. Klarar 10 meter sen åker lillan i snön. Kör ytterligare 10 meter, pulkan välter återigen. Tredje försöket, snöret på pulkhelvetet går av.
Jag står och tänker på mötet som jag håller på att missa, på hur jävligt störande det är att plogbilen aldrig plogar på vår gata och väljer mellan att skrika så högt som jag aldrig skrikit förut eller att kasta pulkan åt helvete och fortsätta med lilltjejen i famnen istället.
Det blev alternativ två och nu går jag med 12 kg overallbeklädd 1½-åring i famnen, handväskan på armen och två små storasyskon i släptåg till busshållplatsen. Inser att tiden rinner iväg och försöker ringa en granne som också har barn i Storas klass. Hon svarar att hon är insnöad och att klasskompisen ska stanna hemma.
Precis då ringer min jobbtelefon.
Det är en av deltagarna på mitt viktiga möte som ringer. Hon ville säga att mötet är inställt på grund av sjukdom. Lättnaden som rinner genom kroppen är så påtaglig att jag glömmer bort att mina fötter är isbitar, att jag står och väntar på en buss som aldrig kommer och att jag precis kastat bort en pulka.
Vi gick hem och inväntade barnens farmor som kunde vara barnvakt idag istället. Efter en härligt ostressig morgonkopp kaffe satte jag mig på bussen och åkte till jobbet.
Och nu har jag ägnat en kvart av min begränsade arbetstid åt att gnälla om det på bloggen.
Vilken drömanställd jag är.
tisdag 26 januari 2010
Snart händer det
Själv sitter jag och väntar på vad som kommer att hända under februari. Den 1/2 delas mitt bolag i 4 olika, och jag som är chef på en avdelning som ofta arbetar åt det som nu har blivit de andra bolagen vet ännu inte riktigt hur det skall gå till rent praktiskt. Om vi skall externfakturera allt, eller om vi skall fakturera vår tid och sen låta fakturorna gå direkt till de andra bolagen? Vilka som får beställa jobb osv. Hur som helst ser jag en administrativ mardröm framför mig.
Sen som pricken över i:et har jag precis blivit med i en arbetsgrupp som med hjälp av workshops skall föreslå den nya organisationen på den nya avdelningen (eller vi ska väl med hjälp av workshops helst komma fram till det som vår nya chef redan har planerat ;-) vilket innebär 3 eller 4 heldagsbokningar som skall trängas in i februari.
Är det bra eller dåligt att vara utvald? Det verkar som om det är dagens chefer på avdelningen som är med. Jag hade i detta skede gärna bara suttit och väntat och fått en plats tilldelad och arbetet utifrån detta. Just nu är det lite väl mycket gungfly (och därtill tillhörande revirpink) till och med för mig.
Våren är numera inbokad med jobb, styrelsemöten, karateträningar och dagismöten (och en skidresa :-), men efter en så här underbar vinter så går jag åtminstone in i detta med en hel drös energi som jag inte brukar ha såhär års.
Linda (som sitter på den konstiga datorn hemma och kompletterar med en fin vinterbild någon annan dag)
