
Jag har varit själv med barnen hela veckan och har kämpat med tiderna för att hinna lämna, jobba, hämta, natta, jobba, sova. I morse hade jag ett väldigt viktigt möte klockan 09:00 och var verkligen förberedd.
Klockan ringer 06:00 och vi kommer igång väldigt bra. Jag har tagit i ordentligt med marginaler för att verkligen komma i tid till jobbet. Alla är samarbetsvilliga och vi kommer ut till bilen - som är täckt av ett 40 cm tjockt lager med snö.
Står i kostymbyxor med snö upp till knäna och borstar av bilen i 10 minuter medan vi äntligen kan åka iväg. Rullar ut från uppfarten och ska åka iväg ut på vägen då det tar stopp. För mycket snö på vägen, bilen blir som en plog och jag kommer ingenstans. Backar tillbaka, fastnar i snön och blir till slut stående tvärs över gatan och blockerar två bilars framfart.
Ut och skotta igen, bort med snön från däcken och testar återigen. Inget resultat, sitter fast och glider bara. Ut igen, svetten rinnner, tiden går. Till slut kommer jag iväg, kör 20 meter tills det blir en liten lutning uppåt. Glider igen, måste backa tillbaka och inser att det är kört. Jag kan inte komma iväg.
Ut med ungarna ur bilen, snö till knäna igen - denna gång med en iskall grundkyla längs med vaderna. Fram med pulkan, i med lilltjejen och så ska vi promenera till busshållplatsen istället. Pulkan är en sådan där bebispulka med högt ryggstöd, vilket ger den hög tyngdpunkt som gör den väldigt ostadig.
Kostymbrallorna är nu totalt genomblöta och vi pulsar sakta framåt. Klarar 10 meter sen åker lillan i snön. Kör ytterligare 10 meter, pulkan välter återigen. Tredje försöket, snöret på pulkhelvetet går av.
Jag står och tänker på mötet som jag håller på att missa, på hur jävligt störande det är att plogbilen aldrig plogar på vår gata och väljer mellan att skrika så högt som jag aldrig skrikit förut eller att kasta pulkan åt helvete och fortsätta med lilltjejen i famnen istället.
Det blev alternativ två och nu går jag med 12 kg overallbeklädd 1½-åring i famnen, handväskan på armen och två små storasyskon i släptåg till busshållplatsen. Inser att tiden rinner iväg och försöker ringa en granne som också har barn i Storas klass. Hon svarar att hon är insnöad och att klasskompisen ska stanna hemma.
Precis då ringer min jobbtelefon.
Det är en av deltagarna på mitt viktiga möte som ringer. Hon ville säga att mötet är inställt på grund av sjukdom. Lättnaden som rinner genom kroppen är så påtaglig att jag glömmer bort att mina fötter är isbitar, att jag står och väntar på en buss som aldrig kommer och att jag precis kastat bort en pulka.
Vi gick hem och inväntade barnens farmor som kunde vara barnvakt idag istället. Efter en härligt ostressig morgonkopp kaffe satte jag mig på bussen och åkte till jobbet.
Och nu har jag ägnat en kvart av min begränsade arbetstid åt att gnälla om det på bloggen.
Vilken drömanställd jag är.

10 kommentarer:
Hahaha, din kvart du la av din dyrbara arbetstid har räddat min dag. Det var bara det himla kontorslandskapet som hindrade mig från att bryta ut i igenkännande gapskratt :-)
Men erkänn att livet blir lite roligare när allt inte går att kontrollera.
Helt underbart! Tack för skrattet!
(hade ni haft en "Tummen upp" knapp här hade du definitivt fått den!
Jag hade gett upp någonstans strax innan pulkhelvetessnöret gick av. Och ringt till jobbet och sagt att jag var såinihelvete insnöad! Force majeure.
Kan känna din ilska, förtvivlan och sedan lättnad! Kram!!!
Som den man jag är så saknar jag den centrala informationen.
Bilmärke
Bakhjuls - eller framhjulsdrift
Däckstyp och däckens kondition.
MVH
Ps! I går skottade jag i 3,5 h.
Idag har jag skottat 2,5 timmar.
Men bilen bara flyter uppepå.
Bilmärke: SAAB 9 5 med Nokia vinterdäck med dubb.
DS
Jag retas eftersom jag bor i Norrland och som fd Stockholmare tycker jag alltid att det är lite kul att läsa om människor i Stockholm som har sin relation med snön. Det är nästan lite sadistiskt.
Anders -
Jag är född och uppvuxen i norraste norrland så jag har vanan inne både med snöskyffeln och bilkörning i vinterföre :-)
Det var väl därför jag så naivt trodde att jag skulle fixa det från början, istället för att direkt ge upp och gå till bussen.
PS Framhjulsdriven bil, vinterdäck med dubbar som har två säsonger bakom sig.
Jag ville bara retas och påpeka det manliga perspektivet.
Män i allmänhet hade fokuserat på bilen och hårdvaran medan du gjorde en kvinnlig berättelse som handlade om barn och andra tankar.
Det var den kontrasten som jag ville markera genom min lilla stygga kommentar.
Jag tycker att din berättelse var bra. Så kan det vara i dagens högpresterande kultur. Inget får komma i mellan. Speciellt inte i naturen.
Tidigt igår morse när jag iklädd "skogskängor" och termobyxor pulsade fram i snön till bussen (som skulle ta mig till jobbet) var jag så glad över att barnen var hemma med mormor just den dagen... Även om vi har gångavstånd tilll dagis hade det varit ett "helt företag" att ta sig dit...
Du har dock skrivit om din morgon på ett väldigt roligt sätt. Jag kan såväl förstå din stress... och därefter ditt lugn när allt löser sig till det bästa!
Ååå vilken ångest jag fick när jag läste ditt inlägg, så skönt att mötet blev inställt ändå!
Hög igenkänningsfaktor! Just nu tycker jag det känns som att jag "slösar bort mitt liv" på av- och påklädningar, snöskottning samt att forcera oplogade gator vi dagislämning och hämtning. Det äter.
Min lättnad var stor när jag läste om hur du fick samtalet om det inställda mötet. Läste med stor inlevelse...
Skicka en kommentar