
Jag iakttar mina reaktioner under denna min första arbetsdag efter semestern. Magklumpen griper omkring sig, precis som den gjorde före semestern: Vill inte göra just detta, vill inte ha just den här rollen, just de här utmaningarna.
Kan inte låta bli att leta efter punkten där jag vek av på ett mentalt sidospår som leder bort från min nuvarande arbetsplats, ungefär som när man råkar vika av på en avfart man inte tänkt sig: men det var väl inte hiiiiitåt jag skulle.
Trodde jag. Eller som när man vaknar upp bredvid någon och känner att nu är det färdigt: slutet har redan börjat för oss två.
Men jobb är ju ändå bara jobb, så kanske finns det en påfart nånstans lite längre fram? Inte blir det lättare att hitta när jag vet att jag ofta lurar mig själv: drabbas av dåligt självförtroende när jag egentligen behöver större utmaningar, längtar frihet när jag någon annanstans suktar efter mitt i smeten och hetluft.
Jag får syn på tre strategier som jag använder. Den första har äntligen börjat fastna i ryggmärgen: som jag inledde med – jag iakttar. Jaha, nu har jag ångest. Det var värst. Undrar om det sitter i länge till. Den andra kan vi kalla för hold your horses. Den påminner mig om hästdressyr eller mindfulness. Fokuserar ögonblicket och konstaterar att det är uthärdligt – ingen anledning till oro just nu. Eller nu, eller nu. Vad är det bästa jag kan göra för den här frågan – och för mig – i just detta ögonblick?
Min tredje strategi är att odla bilden av hur jag vill ha det: Intresserad, lugn, tydlig. Närvarande i människomötena och redo att träda i dansen, ömsom föra ömsom följa. Ödmjukt ta mig an varje fråga i dess tempo och i rimlig skala, med energin samlad i konstruktivt fokus på lösningar. Se fram emot mina arbetsuppgifter: skriva, tänka, möta, resonera, planera, presentera. Känna att jag gör det på mitt sätt. En känsla av harmonisk samexistens mellan arbete, familjeliv och fritid.
En fjärde variant som jag leker med är att se mig som ett verktyg för något annat, större. Något i stil med
Elisabeth Gilberts föredrag om forna tiders syn på geniet som ett medium för något annat, en tratt och inte någon som själv har det fulla ansvaret för sin kreativa process. Det finns obehagliga kopplingar att göra till det här tankesättet, många ondsinta processer har rullat fram på kugge-i-hjulet-perspektivet, men där finns också en ödmjukhet som kan få spända axlar att sjunka.