lördag 4 september 2010

Ny statistik om löneskillnader

Gudryn Schyman skapade ju rejält blåsväder i somras när hon eldade upp en hel del pengar, och på det sätt skapade rubriker. På något sätt är det konstigt att det hon skulle markera inte fick lika mycket utrymme, skillnader mellan kvinnor och mäns löner.



Nu har en ny rapport från medlingsinstutet kommit som visar att det finns stora löneskillnader mallan kvinnor och män, specielt i privat sektor. Det finns forfartande jobb att göra fö att kvinnor och mäns löner ska vara lika, ett verktyg är kvotering som Anna skriver om här, eller kvoterad föräldraförsäkring som jag skrivit om här.

fredag 3 september 2010

Gästinlägg Jenny: Del 4 - Sitter i båten en stund

Känner mig märkligt avslappnad efter att ha sökt de båda jobben jag nämnde senast. Jag litar fullt ut på att det blir som det är meningen - inshallah, que sera sera eller vad man nu vill kalla det. Samtidigt skulle jag bli rejält snopen om jag inte kallas till intervju för åtminstone någon av tjänsterna. Fråga mig inte hur de båda tankegångarna går ihop. Kanske är jag helt enkelt styv i korken.

Jobbsökandet och att ha fått skriva av mig här på Networkingbloggen får mig att slappna av, i alla fall tillfälligt. Andningen når nu nedanför naveln och en någorlunda arbetslust infinner sig. Dock under fortsatt kedjetuggande på läkeroltabletter. Kanske är det ett tecken att vara vaksam på: när mitt behov av att ständigt tugga på något dras ut över hela dagar och veckor – då har min inre tryckkokare börjat värma upp sig, något är på gång.

I de bästa stunderna funderar jag faktiskt på hur det skulle kunna vara att jobba kvar. Finns det något roligt som jag kunde stövla upp till högste chefen och föreslå? För inte så länge sedan sa han till mig: ”Jag lyssnar mycket på de tankar du för fram i olika sammanhang. Mer än du kanske tror.” Så visst handlingsutrymme borde det finnas. Ironiskt nog tror jag att det prestigelösa, öppna, trygga klimat han bidrar till att skapa är just det som får mig att börja leta efter nya utmaningar redan.

Jag har fått utrymme att växa en del de här åren. Otack är världens lön, sägs det.

Förebilder & kvotering

Nu är jag där igen: vid ett av mina favoritämnen, nämligen kvotering!
Jag vet så förtjusande väl att frågan är en ständigt het potatis men jag tycker inte att den kan ventileras för ofta.

Senast jag slogs, med full kraft, av varför jag tycker att det är rätt och riktigt med kvotering var när jag, för andra gången, såg filmen ”Invictus”.
Har ni sett filmen, om Mandelas liv och framför allt hur han använde sig av Sydafrikas rugbylag för att skapa vi-känsla i landet?

När rugbylaget åker ut till kåkstäderna, i filmen så som de gjorde i verkligheten, är det ett stort rugbylag bestående av idel spelare som är afrikaaner och en afrikansk spelare. Den afrikanske spelaren heter Chester.

När laget kliver ur bussen kommer alla barnen i kåkstaden rusade och de springer allihop förbi afrikaanerna, fram till Chester. De ropar:
-Chester, Chester, Chester!
De kramar honom, klänger på honom och hyllar honom.
Varför?
För att de kan identifiera sig med honom och han är deras förebild.

Jag vill, här med kanske övertydlighet, framhålla min ståndpunkt i debatten:
vi behöver förebilder som tar den plats vi själva bör känna att vi kan nå.
Själv kan jag inte identifiera mig med tjänsteMÄNNEN i grå kostymer och Tag Heuer-klockor men jag lusläser artiklar om kvinnliga ledare och iakttar hur de ser ut och vilka frisyrer de har. Jag gör det med stort nöje och det händer saker inom mig, i min skalle, när jag gör det.

Jag kan argumenten mot kvotering.
Jag tror inte att det är KUL att vara inkvoterad och bära hundhuvudet.

Jag tycker dock inte heller att det är nöjsamt att luta mig tillbaka och fortsätta iaktta hur män kvoterar in varandra och jag har burit så många hundhuvuden i mina da’r att jag vet att det är uthärdligt. Det har de flesta kvinnor gjort.
Vi kan leva med detta i hundra år om det innebär att våra barnbarn slipper.
Det är socialt hållbart och hållbarhet är aldrig fel!

onsdag 1 september 2010

Höstkänslor

Åh vad jag älskar den tidiga hösten, dessa ljusa, höga klara dagar med kalla friska mornar. De mörka mysiga kvällarna då allt luktar så underbart och alla höstkänslor.

Min slitna 35-åriga själ får en sällsam kick och underbart självförtroende av små ouppfostrade byggkillar som flirtar hejdlöst vid korsningen trots barnstolar i bilen. Tack killar för en underbar start på dagen :-)

Idag började dagisracet för oss, med båda barnen på dagis och en man som både fick lämna och hämta på dagis första dagen på jobbet i år (eftersom jag är på konferens och precis skall fixa iordning mig innan middagen). Jag återkommer med hur det kommer att fungera i höst men planen är att maken lämnar och jag hämtar 15.15 varje dag...

Linda

tisdag 31 augusti 2010

Jag läste ett välskrivet inlägg hos Skriet från kärnfamiljen apropå tidigare inlägg om att inte räcka till - "Men varför skaffade du barn?". Fler nyanser kring huruvida man är road av att leka med sina barn, men också annat intressant. Läs vetja!




Gästinlägg Jenny: Del 3 - Nya vägar

Arbetsdagarna är inte lätta. Lite stiltje innan alla är tillbaka efter semestern – för mycket tid att tänka! Jag har sökt ett internutlyst jobb med ett startfält av guds nåde. Men även om jag skulle skrälla och få det är jag inte säker på att jag verkligen vill.

Visst finns det tusen saker kvar att lära, färdigheter att utveckla, kanske också upplärning att betala av på, men hela jag längtar efter nytt sammanhang och en ny sorts roll, inte bara samma roll i större format och i samma miljö. Jag undrar om jag någonsin lär mig vilken orolig själ jag faktiskt är.

Går in på Platsbanken för första gången på nästan fyra år. Hittar två jobb direkt som lagts ut dagarna innan! Det känns som någon försöker säga mig något. Konsultroller, det som jag gått och funderat på som ett intressant alternativ.

Visst har jag också hört talas om jakten på debiterbara timmar, över- och underbelastning, konkurrens kolleger emellan. Ni som läser detta och har erfarenhet av konsultjobb – åt rekryterings-, organisations- och utvärderingshållet – snälla berätta hur ni har det!

Ringer om det ena jobbet för en lös pejling, söker det andra på blodigt allvar (två veckor före deadline!). Bestämmer mig samtidigt för att köra hårt på det första också. Kära nån då: Det här kunde jag inte ana för två veckor sen!

måndag 30 augusti 2010

Pendling & mänskliga relationer

Som van pendlare har jag gått ifrån att ha ca 1,5 timmar enkel väg, till att ha ca 2 timmar. Jag färdas alltså fyra timmar om dagen, till och från arbetet.
Jag cyklar till tåget, åker tåg, byter till buss och går den sista sträckan.

Den här nya pendlingen och det nya arbetet tillsammans med nyförvärvade erfarenheten att man "kan glida ifrån varandra" i äktenskapet, om detsamma negligeras, har skapat ett ny slags vardag för mig. Jag har slutat att Facebooka från hemmet, i princip - glider väl in några minuter då och då - och jag har har slutat att se på TV i den formen att jag följer TV-serier eller ser TV-program (när de sänds åtminstone).

Istället har min inställning och vardag blivit följande:

- Facebookar, sms:ar och privatmejlar en timme varje morgon, på tåget till jobbet och en timme på kvällen, på tåget hem. Förträffligt att catcha up morgon och kväll och resan susar förbi. Det är endast på detta vis jag håller mina vänskapsrelationer igång, så det är nog så viktigt.

-Jogging utföres numera på kvällstid igen, då det blev tokintensiva morgnar med både strykning, make-up, hårfix och jogging, på de redan tidiga morgnarna. Jag ÄR ingen 04:30-människa och då får jag jogga antingen precis före middagen eller strax före läggdags istället.

-Soff-umgänge har nyskapats på så vis att tiden mellan 21-22:30 är helig tid, numera.
Maken och jag och hunden huserar ensamma i vardagsrummet och väljer med omsorg en film eller ett TV-program från "webb-TV" (vet ej vad det heter: pay-per-view?). Inte en dator i sikte utan fullt fokus på varandra med samtal, tända ljus och gärna ett glas vin.
Quality time, vilket jag anser är en korrekt OCH viktig term och företeelse. Det funkar, kan också rapporteras - vi är mer kära än någonsin tidigare!

-Sagoläsningen på kvällarna med sonen har blivit utökad på så vis att vi ofta alla tre deltar i denna procedur: en vuxen läser medan de andra två i rummet lyssnar. Underbart mys.

Ja, så får vi ihop det, det här pusslet, den här "omöjliga" pendlingen.

Har någon där ute andra tips eller frågor? Do tell!

fredag 27 augusti 2010

Arbeta hemma

Jag sitter här vid en ledig stund under inskolningen och läser SVD på nätet. Mina ögon fastnade på Anna Roxvalls krönika om att jobba hemifrån och jag ler lite igenkännande. Även om jag mest jobbar övertid hemifrån så är det ju något som alltid görs i sista sekund och ofta halvliggandes i sängen. Resultatet blir bra men så är det också en teknik som har utvecklats och förfinats sedan studietiden.

Jag funderar lite på hur det skulle gå om jag förväntades att jobba större delen av min arbetstid hemifrån. Troligtvis skulle jag nog få väldigt mycket att göra på helgerna, för sån är jag, jag skjuter gärna på allt tills jag känner pressen. När jag arbetar hemifrån och det är hantverkare hemma så fungerar det bra, men det är nog bara för att jag känner mig så påpassad från dem. :-)

Jag vet att en del av tjejerna här behärskar hemarbetstekniken till fullo men hur ser ni andra på det?

Linda

Gästinlägg Jenny: Del 2 - Snoken och jag

På söndagen gräver jag om komposten. Mannen har backat ett halvt steg med en spade i stadigt grepp; han gillar inte ormen och dess släktingar. Vi får upp en snok till ytan och den väljer att ringla över kanten och försvinna. Troligen finns det fler, men de håller sig undan. Det enda vi hittar är ett torrt skinn som någon av dem har lämnat efter sig. Ömsat skinn…

På tisdag morgon cyklar jag till jobbet. Det blir plötsligt helt klart för mig att den arbetssituation som i tre år har känts som en sommaräng att skutta runt på, nu är alldeles upptrampad och trång. Och känslan av att det inte finns någon väg tillbaka blir tydlig. Det kommer en tår. På något sätt måste jag vidare. Jag har varit med om detta förut. Att ömsa skinn.

Den gången var jag en ung teknikutbildare som via en frivillig uppsägning, ett antal obskyra extraknäck, en flytt och en högskoleutbildning blev samhällsvetare, administratör och så småningom chef. Oj, vad det första steget var svårt! Framför allt att ta mina signaler på allvar. Det var nog första gången jag gjorde något som inte var helt enligt förväntningarna.

Troligen var det därför jag väntade så länge att enda lösningen till slut blev att säga upp mig, att trycka på reset-knappen och lämna sammanhanget. Det är så mycket svårare att förändras i ett befintligt sammanhang jämfört med att börja på ny kula. Och nu verkar det alltså som att jag är där igen. Kan mina strategier användas för att hitta andra sätt att hantera en förändring? På ett mindre drastiskt sätt, om nu det är bättre. Det är i alla fall betydligt mer praktiskt för både mig och min omgivning.

Mitt i alltihopa så tacksam för att det är jobbet som skaver och inte familjesituationen. Min man må ha svårt att förstå mitt passionerade förhållningssätt till jobbet – som inte lämnar utrymme för särskilt många jämngrå dagar innan jag börjar skruva på mig – men det är ändå hos honom och hela mitt hemma(samman)hang jag kan vila. Och resonera.

torsdag 26 augusti 2010

Bloggundersökningen

Före sommaren hade vi en undersökning av vad ni läsare tycker om NetWorking och vad ni skulle vilja se mer av i framtiden. Jag tänkte ge er en liten sammanfattning av vad som kom fram i svaren så att ni också får ta del av dem.

  • 96 procent av de som svarade på enkäten var kvinnor.
    Föga förvånande med tanke på bloggens tema :-)

  • Medelåldern på alla svarande var 35 år. Den yngsta var 22 år och den äldsta 58 år.
    Vi är jätteglada att se att även läsare som är yngre och äldre än vad vi själva är kan hitta någonting intressant på NetWorking. Kul!

  • Svarande som säger att de bor i Stockholm med omnejd var i klar majoritet med 42 procent av svaren. På andra plats kom svaret Mellanstor stad (61 000-200 000 inv) med en svarsandel på 22 procent.
    Det här resultatet är kanske inte så konstigt eftersom Stockholmsregionen är störst i Sverige, men jag skulle nog ha velat se fler läsare från de två andra storstadsregionerna också. Vi får bli bättre på att kommunicera mer lokalt helt enkelt.

  • Hälften av alla respondenter säger att de kollar in på bloggen någon/några gånger i veckan. Ungefär 30 procent anger att de kollar varje dag.
    Det här var faktiskt väldigt trevlig läsning eftersom vi ibland blir lite stressade över att inläggen kommer för sällan. Men om hälften av er kollar in lite då och då så märker ni inte att vi inte uppdaterat en dag.

  • På frågan om vi ska bredda konceptet NetWorking även till andra plattformar som IRL, Facebook, LinkedIn eller något annat, verkade svaren luta positivt till detta förslag.
    Helst skulle de som svarat vilja se att vi skapade en grupp/sida på Facebook och hade nätverksträffar.
    Vi skribenter har inte tagit ställning till detta ännu, annat än att vi är säkra på att vi vill träffa läsarna IRL på våra respektive boendeorter (Stockholm, Göteborg, Malmö) till en början. När det gäller andra plattformar får vi se vad som händer i framtiden.

  • De öppna frågorna som gällde vad ni tycker om bloggen, vad vi kan förbättra och vad ni vill läsa mer om har vi haft mycket stor nytta av. Vi är väldigt tacksamma för er feedback och vi tar till oss det ni säger.