Många tror att jag är superprivat på jobbet speciellt eftersom jag klär mig i en egen stil. Men jag anser att jag bara klär mig väldigt praktiskt (inte snyggt och inte trendigt). Jag vill inte ha snygga och dyra kläder på jobbet då jag emellanåt hamnar nere i någon lerig schakt.
Men imorgon är ett typexempel på när jag tycker att jobbet inkräktar på mitt privatliv. Vi ska ha konferens med några entreprenörer som vi anlitar ofta. Konferensen är på ett supermysigt litet hotellställe och självklart så skall det badas i den mysiga pooldelen mellan konferensen och middagen.
Det kommer inte jag att göra. Varför undrar säkert många. Jo, för att det är den privata Linda som älskar att bada, speciellt i mysiga poolar (men då med min man) eller i roliga vattenrutschkanor. Hade det varit ett stort ställe som var lite mindre intimt, eller om det bara hade varit med min avdelning så hade jag kanske tänkt på det en gång till. Men att mysbada med de som man kanske 3 månader senare kommer att sitta och förhandla med känns grymt konstigt.
Den privata Linda har även håret utsläppt ganska ofta (och inte uppsatt som på jobbet) och på somrarna har jag ofta klänningar (men aldrig på jobbet, det spelar ingen roll hur varmt det är).
Var drar ni gränsen mellan ert jobbjag och ert privatjag?
10 kommentarer:
Hehe, lite tvärtom och lite likadant!
Jag har alltid klänning på jobbet och aldrig någonsin byxor där. Ytterst sällan har jag iofs byxor hemma också, men när jag målar om och dylikt har jag det.
Jag skulle aldrig bada i den situation du beskriver heller.
Fast å andra sidan badar jag i bästa fall ihop med min man (ja, hemma badar jag gärna med honom!) men badar ogärna överhuvudtaget bland andra eftersom jag har stora knallröda psoriasis på kroppen :-)
Så, de gränserna har jag också. Sedan tycker jag att gränserna vad man berättar och inte berättar är intressanta! Särskilt om man arbetar som chef.
Hur resonerar du kring det?
Skulle precis som du aldrig bada på jobbet eller med jobbet, inte ens med min avdelning.
Sen har jag nog tyvärr lite svårt att dra en tillräckligt bra gräns mellan privat/jobb. Men jag jobbar på det :) Tror det mest handlar om att träffar jag rätt person så förvandlas det från en jobbrelation till en privatrelation. Som man kan ta med sig även efter att man gått vidare i jobbvärlden.
Hm, ja... gränsen mellan jobb och privat flyter ibland och det har det alltid gjort, både när jag varit arbetstagare och chef. Jobbet påverkar hemmet och tvärtom men jag tycker att det känns lugnt... Badar gärna både på jobbresor och privat men dricker inte med jobbet. Inte privat heller iofs... Vilka kläder jag har på mig beror helt på vad jag gör. Enda skillnaden är att jobbrelationer inte blir privata när jag är chef...
Jag har funderat på detta med vad som händer nu när jag är chef. Mina jobbrelationer som har blivit mer privata har hittills aldrig varit med någon av de som jag är chef över utan med kollegor.
Annars "ute med gubbarna" så anpassar jag mig till snacket och är väl precis som de ganska privata men med en cynism och ironi som gör att det är lite svårt att greppa den ursprungliga historien. Vi raljerar över konstiga saker som min man och deras fruar gör och sen garvar mna åt allt.
På kontoret så skall man dela med sig lagom mycket gulligt om sina barn för att knyta lite band med de andra föräldrarna. Men det handlar mest om saker barnen gör och inte hur de är. (Precis som berättelserna om min man, de verkar privata men de är bara en karikatyr).
När jag tänker efter så är jag ganska privat och öppen med saker vi gör hemma, men jag pratar inte om känslor, allvarliga sjukdomar, gräl och liknande.
Det beror på tycker jag. Vad gäller badandet :-D så var det helt okej den gången hela vårt analysteam (både killar och tjejer) åkte till Hasseludden, där de har varma källor utomhus. Det kändes inte konstigt alls. Däremot avstod jag vid ett annat tillfälle (konferens) när det var vinterbad utomhus i en sådan där varm tunna - det kändes alldeles för påträngande, men då var jag å andra sidan också helt nyanställd och hade fullt upp med att lära känna folk.
När det handlar om vad jag berättar på jobbet så beror även det på. Vissa kolleger är jag tightare med än andra, men naturligtvis har jag även en privat gräns där. Fast vi är nog generellt ganska öppna med varandra på mitt jobb.
Intressant inlägg - som jag var tvungen att skriva ett eget inlägg om :)
Vi har pool på jobbet. Behöver jag säga att jag inte badar där!? ;-)
Men hallå, vilket intressant blogg! Pluggar samhällsvetenskap och sociologi, här hos er kan jag lära mig massor :) Bokmärker och kommer tillbaka!
miamaria
Miamaria: Välkommen till oss - vad roligt att du har hittat hit :-)
jag har ett jobb som inte tillåter smycken/klocka/armband/långt utsläppt hår pga hygien (matsäkerhet), och på jobbet har vi arbetskläder. Så vad jag har på mig får jag inte välja, vilket är skönt tycker jag ofta (ett mindre beslut om dagen). Sminkningen brukar också vara mer neutral, lite maskara bara. Väldigt sällan är jag helt osminkad, eftersom jag vill se "medelsvensson" fräsch ut, men inte partysminkad - för det känns som att det är en privat del av mig.
Jag gillar arbetskläder, och funderar på att fortsätta ha speciella kläder för arbetet - även när jag slutar på mitt nuvarande jobb. Att byta kläder innan/efter jobbet känns också som en skön markering för mig själv vad jag bör koncentrera mig på.
Väldigt intressant att läsa om dina tankar kring privat på jobbet. Jag har badat i badhus med mina kollegor, men å andra sidan har vi en rätt kamratlig och avslappnad stämning på jobbet och jag är inte involverad i några som helst förhandlingar. Jag tror att det är klokt av dig att värna om din integritet, trots risken att ses som någon som är lite för korrekt. Själv uppskattar jag egenskapen korrekt och integritet både i arbetslivet och privatlivet.
Skicka en kommentar