Idag pratas det å ena sidan om att konjunkturen vänder, å andra sidan om att arbetslösheten kommer öka i höst. För en vecka sen kom de tråkiga beskeden på min arbetsplats. En trettioprocentig personalneddragning innebar att många av mina kollegor fick beskedet att deras tjänst inte längre finns kvar. Själv kom jag undan med blotta förskräckelsen, min avdelning blev sparad. Kanske på grund av min chefs goda relation med sin chef, kanske på grund av att vi jobbar med något som anses vara ett satsningsområde, eller kanske för att vi är så få (två personer) att man inte ville minska mer på den gruppen.
Oavsett så sitter jag säkert just nu, medan ett tiotal kollegor blir av med jobbet. Många av dem är både äldre och mer erfarna, så det känns väldigt konstigt att vara en av dem som blir kvar. De går med största sannolikhet igenom allt som Linda skrev om för ett tag sen, och just nu är det självklart mycket bitterhet som lyser igenom under luncher och fikaraster.
Jag vill vara hjälpsam och optimisten i mig vill gärna komma med klämkäcka förslag, men jag försöker lägga band på mig. Jag hoppas av hela mitt hjärta att dessa personer nu hittar andra möjligheter och uppgifter, trots att flera av dem är mellan 55 och 60 år, och därmed kanske inte högvilt på arbetsmarknaden.
Vad är er erfarenhet, är det tjänstemännen som får stryka på foten nu, trots att det pratas om bättre tider? Arbetslösheten sägs ju ha viss fördröjning i förhållande till konjunkturen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar