Lindas tänkvärda inlägg fick mig att börja fundera. När vi drog igång den här bloggen hade jag just fått mitt andra barn och var mitt uppe i föräldraledigheten. I tanken sliten mellan viljan att "vara med" på jobbet, och njutningen i att vara hemma med en ny liten person. Vips så har över två år gått och den där lilla har blivit en lite större, men fortfarande liten, tjej, och storasyster har hunnit upptäcka hela sitt känsloregister och även hunnit igenom en grubblande fas med mycket tankar och frågor om döden. När äldsta dottern var nyfödd höll vi oss väldigt uppdaterade: vi hade läst de rätta böckerna och hade koll på allt ifrån utvecklingssprång till tillväxtfaser. Men nånstans längs vägen blev böckerna omkörda av verkligheten, och numer händer det ofta att jag känner mig tagen på sängen som förälder: oförberedd på vad som väntar runt nästa hörn och vilka frågor och funderingar jag kommer att ställas inför. Om det fanns ett facit till just min fem- respektive 2½-åring skulle jag vara oändligt tacksam (förutsatt att det kom i komprimerad form, annars skulle jag inte hinna läsa det).
Några ganska vällästa böcker om barn
När jag tänker efter tycker jag att jag diskuterade föräldraskap mer med andra föräldrar när barnen var små. Nu när de börjar bli större händer det mer saker och barnen är också mycket mer olika varandra som individer. Jag känner mig på många sätt mer utlämnad och hänvisad till mitt eget omdöme nu, och värst är det såklart med äldsta barnet som är den som banar väg, den andra halkar ju bara med i kölvattnet.
Under första året har man kanske en föräldragrupp som man kan nyttja, men vart får man bäst utbyte när barnen kommer upp i förskole- och skolåldern? Jag utnyttjar vårt nätverk här, NetWorking, till många sådana frågor eftersom flera har barn i samma åldrar. Hur gör du? Har du någon särskild som du pratar med, som kanske känner både dig och dina barn? Eller använder du forum på internet?
6 kommentarer:
vilket härligt inlägg! Du beskriver ju själva livet. visst?! Livet har inget facit. Livet är inte svart eller vitt. Livet har alla färgskalor. Och det insåg du den dagen du kastade boken.
Jag var likadan. Läst om allt och lite till med /inför mitt första barn. sedan kom det andra barnet- med en medfödd sjukdom. Hon kunde inte bajsa själv. (och kan inte). Då får mamma-rollen sig en verklig prövning. Här går mamma-intuition, magkänsla och att finnas till här och nu, före alla böcker och läkartips i världen. vi som mammor och pappor känner våra barn bäst och ser därmed förhoppningsvis deras behov.
Annars har jag ett fint kontaktnät inom vårt föräldrakooperativ, inom kyrkan samt via familjeforum på nätet. Även grannar hjälper till för att bolla rena och skära barn-frågor.
Bvc är fortfarande bra också. Vi hade nämligen tur och fick bytt till en riktigt proffsig sköterska, som dessutom är expert på just hirschsprungs sjukdom (Stellas sjukdom).
tack för en bra blogg!!
Mm, min taktik är att diskutera barn där jag kommer åt. Kniviga frågor tar jag med de mest betrodda, såna där etiska saker eftersom det blir fler av dom när barnen blir äldre. Känns hur viktigt som helst att ha några jag kan vara helt ärlig med om vad jag känner och tänker. Och så bloggar jag...
Caroline: tack för din kommentar, insiktsfullt! Ja, det är väl precis just det som är livet, och att ständigt växa med nya utmaningar. Det är svårt att föreställa sig hur det är att leva med ett barn med en sjukdom, men jag kan tänka mig att det är ännu mer värdefullt att ha människor omkring sig som man kan anförtro sig åt. Intuition och magkänsla är ofta viktiga vägvisare men ibland känner jag mig så tagen på sängen och fullständigt oförberedd på frågor eller händelser, och då är det lätt att bli ställd! Skönt med en bra BVC-sköterska som har specialkunskaper för just ert fall!
KaosJenny: Ja jag gör nog lite som du, tar olika typer av frågor med olika personer omkring mig. Hur som helst är det väldigt befriande att prata och höra om andras erfarenheter. Som du säger känns det viktigt att ha någon som man kan vara fullständigt ärlig med, ibland behöver man ventilera riktigt svåra frågor som man kanske inte vill prata med vem som helst om.
Jag känner också som du, med tillägget att det blir liksom svårare att ventilera ju äldre barnen blir. Visst kan jag prata om min 7-årings problem, men det är med större omsorg och eftertanke.
Det känns som att man behöver värna om barnens personliga integritet i takt med att de blir äldre och blir mer som individer. Ibland väljer jag att inte ventilera med någon förutom barnens pappa förstås, just av denna anledning.
Du är så klok Johanna, jag är glad att ha personer som dig att bolla saker med.
Klokt sagt Johanna - det skriver jag också under på :-)
Jag är oändligt tacksam över att jag har mina "mammanätverk" - i det här fallet vårt nätverk här och min inofficiella mammagrupp (ett egenihopsatt gäng med tjejer från min första graviditet).Men jag lägger också till min syster, vars barn är lika gamla som mina, ett gäng mammor på dagis, som både har barn på mitt äldsta barns avd och snart också på den avd som vår dotter ska börja på i höst, och naturligtvis också min man.
Men jag väljer varsamt vilka som jag bollar olika saker med. Och jag läser fortfarande en del litteratur/artiklar etc i ämnet - det är bara tiden som är lite mer begränsad nu.
Skicka en kommentar