Varför är det så svårt att bara koppla av och njuta av hur saker och ting är? Vi har bott i vårt radhus sedan februari 2006 och inledde med en offensiv renovering för att "sätta vår prägel" på huset. Alla rum ytrenoverades, båda badrummen totalrenoverades och husets fasad fick ny färg. Inte ens köket, som renoverats ett år innan vi flyttade in, lyckades undkomma rollern. Nu, fyra år efter att vi flyttade in, och ytterligare några renoveringsprojekt senare har jag lyckats dra igång ett nytt, denna gång för vardagsrummet. Inte några stora grejer egentligen, men tillräckligt för att äta en hel del av den dyrbara och sällsynta tiden. Vägghängda skåp ska målas, hyllor ska monteras ned och hål ska spacklas. Kanske ska en fondtapet bytas ut eller målas över. Som sagt, ingen rocket science, men det blir ändå långdraget när man bara hinner jobba 1-2 timmar/dag. Jag vet att vi är långt ifrån ensamma om att ha ett hem som är under ständig förändring, men jag kan inte låta bli att fundera över varför det är så?
En sak vi lärt oss är att vi aldrig skulle kunna köpa ett äkta renoveringsobjekt och ha en tio- eller femårsplan, för ingen av oss skulle kunna stå ut med tanken på att det skulle ta så lång tid innan det är "klart" som vi vill ha det. Jag mår fysiskt dåligt när det är oordning, så jag vill göra allt på en gång för att få det klart, vilket ju inte funkar om man ska renovera ett helt hus ordentligt.
Men jag har förstått att en del faktiskt gillar det här. Är du en renoveringsmänniska? Berätta - vad är det egentligen som är så kul med att renovera?
11 kommentarer:
Det fanns en tid när jag verkligen njöt av att renovera. Båda våra två gemensamma boenden (sedan vi flyttade ihop) har varit stora renoveringsobjekt. Visserligen inte fasadrenoveringar, dränering etc, men mycket omfattande behov av ytslikt samt köks- och badrumsdito.
I lägenheten njöt vi av att ägna semesterveckor åt att mla och spackla. Men ,en familj blir renoveringar enbart ett ok.
Numer tänker jag som s, att det finns en anledning till att det existerar duktiga fackmän (och -kvinnor). Jag har vare sig tid eller lust att lägga ned min dyrbara lediga tid på att reovera.
Om vi ngonsin flyttar igen (osannolikt med tanke p bostadspriserna i vår del av Stockholm) så ska det antingen vara till något som öär så fräscht att det bara är att flytta in, eller så ska alla renoveringar göras innan vi flyttar in.
Jag är övertygad om att många barnfamiljer renoverar bort sitt liv och sina barns uppväxt.
Jag gillar inte att renovera. Men for att fa mitt brittiska sandstenshus som folk bor i tills de trillar av pinn sa far man ta skeden i vacker mun och gjora stor-renovering nar huset val ar till forsaljning.
Och jag hal;ler helt med om ordet ok.....man kan ju inte ens flytta innan det ar klart.
Att involvera fackman har bara gjort saken varre. Efter att ha fatt gjort om mycket av jobbet sjalva pa inomhusrenoveringen sa haller vi nu pa med att slita upp tradacket som vi lejde bort for att slippa lagga hela sommaren.
Nu sa fick vi istallet bade delbetala, bestalla mer material och lagga de narmsta 3 helgerna pa att gjora om.
Jag hoppas att detta ar var forsta och sista totalrenovering!
Det är inte lika mycket för att det är kul som att det är ett måste. Vår tanke var definitivt inte ett renoveringsobjekt från början, men hus i Sthlm är inte så billigt och vi hade inte någon jättevinst från tidiagre boende att lägga in.
I vårt område skiljer det 3-4 miljoner mellan de lite äldre och de nybyggda husen.
Då är det inte så mycket val. Men lite kul är det ju också.
Jag gillar att ha det fint omkring mig. Som du. Fast jag lägger ej ned tiden själv. Det orkar jag inte. Hinner inte. Vill inte. Jag sparar- och anlitar folk. Som arbetar för mig. För mina barn.
Jag köpte ett renoveringsobjekt, vi har hunnit halvvägs. Den resterande halvan får ta hur lång tid den vill, jag tänker inte låna mer pengar, och jag tänker inte göra något själv. Alltså spara. Och anlita folk.
Däremellan lever jag i nuet så mkt det går, njuter av det som är fint, ser potential av det som är mindre fint, och framför allt ägnar tid till det jag tycker om. Och de som behöver mig.
Allt behöver inte vara perfekt, och man kan inte få allt. Det är mina motton.
Vad är dina?
//Caroline
Annika: så sant, innan barnen kom var det en helt annan grej, då var det mysigt att göra sådant tillsammans. Och jag tror precis som du att det nog är många som renoverar bort många år av sina liv - är det värt det?
Eva: ja då är det ju inte så mkt att välja på. Däremot oerhört frustrerande om/när man inte kan lita på att det blir bra när man anlitar fackmän - det är ju därför man lägger ut dyra pengar på det.
Camilla: så kommer det blir för oss när vi flyttar till större också, och varje gång vi drar igång ett lite mindre projekt tänker jag på hur vi ska orka en flytt med tillhörande renovering. För här där vi bor, och vill bo kvar, är det också väldigt höga bostadspriser och det finns varken särskilt mycket nybyggda objekt (eller tomter att bygga på om man nu är lagd åt det hållet).
Caroline: du verkar ha hittat din väg framåt, det låter skönt på något sätt. Jag önskar att jag inte hade så lätt att ryckas med och bli blind för hur småprojekt växer och blir stora. Håller helt med dig i sak om dina motton - det låter mycket klokt. Mitt har visat sig vara "friskt vågat, hälften vunnet", så jag har en ivrig och otålig sida som har lett till mycket bra saker men den kan även göra livet lite jobbigt i vissa situationer.
jessica: Ja fast du är ju ändå medveten om vad du gör. Så då är det lättare att förändra sina mönster, visst?! Måste dock tillägga, för att du inte ska tro att jag är så här "avslappnad" gällande hela mitt liv, att på tex jobbet är det en helt annan femma... Och det ska jag ta med mig inser jag nu, allt kanske inte behöver vara perfekt där heller?! 80/20 regeln har jag hört talas om, kanske dags att försöka efterleva den?!
Nu när vi har barn är vi inte lika renoveringsbenägna längre (säger vi som just ska starta den processen - med lejda hantverkare den här gången dock). Vi har själva renoverat två före detta bostäder - lägenheter båda två. Men då hade vi mer begränsad yta och inga barn - det vill säga vi kunde köra hårt en hel helg om vi ville för att sedan kapejsa i soffan. Det går liksom inte nu.
När man dessutom har två som grisar ner hela tiden känns det som om vi kan vänta lite med vissa saker. Jag är mer "förlåtande" numera - jag vet ju att vi kommer att fixa det vi vill fixa, men vi gör det i lite lugnare takt i stället.
Själv mår jag dåligt av om det är kladdigt/smutsigt för övrigt.
Men det där med att göra om allt för att "sätta sin prägel" på huset (eller lägenheten eller vad det är), är det inte ett sent och ganska överdrivet beteende? Så gjorde "man" inte "förr" – man flyttade in och tapetserade kanske om i något rum med hemsk tapet, men det här att köpa något som man sedan blåser ut, så gjorde man inte. ("Förr" är kanske före mitten av 90-talet, skulle jag tro.)
På andra sidan gatan från mitt hem finns en lägenhet som har sålts tre gånger sedan jag flyttade in för 8 år sedan. Vid varje försäljning har hela lägenheten målats om. Från vitt till vitt. Köksutrustning och skåp har bytts ut. Säljaren flyttar ut, och så står lägenheten tom i någon månad eller två medan målare sprutmålar rummen och byggare kånkar in och ut på skåpstommar och kylskåp.
Jag fattar det inte. Vad är det för slit- och slängsamhälle (för att låna en gammal term) vi har, när man inte tycker att två år gamla vitvaror och köksskåp duger för att de har "fel färg"? Eller vad det nu kan vara.
Caroline: jo visst är det ett steg i rätt riktning att inse hur man agerar och hur det förhåller sig till hur man resonerar…
Charlotta: låter precis som oss med andra ord!
Malinka: du har nog rätt i att det är ett överdrivet beteende som kommit mer och mer på sista tiden. Och om det är fräscht, eller ännu bättre om någon nyligen renoverat, finns väl ingen anledning att göra några ingrepp - speciellt inte om det innebär att måla vitt över vitt (det du beskriver om lägenheten mittemot er låter ju ganska bisarrt). Men när man inte trivs med färger eller tapeter tycker jag det är svårt att motstå impulsen att måla om även om det kanske inte är några direkta fel eller skador, eller när rum nått sin livslängd (så var det med badrummen i vårt fall) behöver man ju göra något åt det för att inte riskera att få t ex vattenskador. Men det är ju vettigt att bo in sig och känna efter lite hur man trivs med det som är innan man börjar riva ur tycker jag, och just precis det skulle jag behöva anstränga mig lite för att göra om vi flyttade till ett hus som inte var nyfixat men inte heller ett rent renoveringsobjekt...
Jag tycker att det är skillnad på att rolla bort några tapeter eller fräscha upp ytskick när man flyttar in i en lgh (det vill man oftast göra tycker jag) mot att byta ut fullt fungerande kök. Det sistnämnda är något man tänker både en och två ggr extra innan man gör om, inte minst pga att det kostar mycket pengar. Medan målarfärg, lite nya tapeter och kanske en golvslipning i uppfräschningsbehov är nog något som de flesta av oss ändå funderar på när man flyttar till nytt boende.
Jag måste säga att jag vet få personer som kastar ut allt i ett hus/lgh bara för att få göra om. Totalrenoverar man så finns det en anledning till det. Det känns lite som en "urban myth" att det är någon utbredd trend att ständigt renovera sådant som inte behöver totalrenoveras.
Sen kan man ju alltid delrenovera, t ex ett kök. Byta bänkskivor och kakel eller vad det nu är, som kan få ett gammalt kök att se lite piggare ut, eller mer enligt ens egna önskemål utan att hosta upp 300.000 kronor för en helrenovering.
Och ja, för att svara på din fråga Jessica, så gillar jag att fixa med mitt hem och ha en plan för det :-) Men jag flyttar inte bara för att få ett nytt projekt.
Skicka en kommentar