Och visst är jänkarna världsmästare i självförtroende och på att lyfta fram varandra - det kan jag personligen intyga eftersom jag har studerat där en sväng i början av 90-talet. Känner så väl igen mig i krönikörens beskrivning av den positiva atmosfären och den där tron på att allt är möjligt. Där fick jag lära mig att inte skämmas för att ta plats, att våga argumentera för saker och alla konflikter inte är av ondo. Jag trodde jag hade kommit till himlen bokstavligen och njöt av varenda sekund. Jag har nog aldrig mått så bra som människa av att bo där (även om jag är medveten om att det inte är något idealt samhälle sett ur andra perspektiv, men det är inte det vi ska diskutera här). När det handlar om pepping och personlig utveckling är det få som kan slå dem på fingarna och den åsikten står jag för.
Jag kom hem från USA pumpad med energi och hopp och en stark tro på mig själv. Tyvärr minns jag fortfarande min pappas kommentar när jag bubblande försökte berätta om min tid på andra sidan Atlanten och hur fantastiskt jag hade haft det.
"Det finns faktiskt bra skolor här också", sade min pappa småsyrligt och sedan frågade han ingenting mer om min USA-tid efter det.
"Varför har vi i Sverige så svårt för att uppmuntra folk som vill följa sina drömmar? Varför anses människor med planer på rikedom och berömmelse som högfärdiga, självgoda och naiva?", skriver krönikören.
Ja, varför kan vi inte unna andra människor att utecklas och växa oavsett hur de gör det på och var någonstans det sker?
Fler inlägg på NetWorking som handlar om jante hittar du här och här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar