måndag 4 januari 2010

Tillbaka på jobbet

Här sitter jag nu tillbaka på jobbet efter nio månaders föräldraledighet. Av min idylliska lugna morgon har jag inte sett något ännu. Tio äver sju kom första samtalet, datorn verkar fungera förvånandsvärt bra och kaffemaskinen är trasig :-(
(Jag hade förutspått dataproblem och en lååång kaffepaus :-)




Bara att kavla upp ärmarna och dra igång, och så självklart trycka ner det dåliga samvetet som lämnade en trött pappa med en skrikande och ett sovande barn hemma. Han reder sig nog.


söndag 3 januari 2010

2010 - dags att se framåt

I dag är det sista dagen på jullovet. Jag har varit ledig en dryg vecka och det har varit skönt. Bland annat har vi varit på semester i vår stuga i norska fjällen och vi hade turen med oss och perfekt väder hela veckan.I morgon börjar verkligheten igen. Vad ska 2010 bringa ? Jag har sådan tur att jag sitter här och längtar till att börja i verkligheten igen, för jag stortrivs med mitt jobb. Jag vet i alla fall en sak som 2010 kommer att bringa - deltidsjobb igen. Efter tre månader med heltid ska jag nu återgå till att vara föräldraledig en dag i veckan.

Nya utmaningar står och väntar på jobbet, minskade platser och resurser kommer kräva nya sätt att jobba, Lagen om valfrihet kommer antagligen att dra igång hos oss under året och vi står i början på en omorganisation i vår förvaltning. Alla dessa saker är både spännande och skrämmande på samma gång. Så jag hoppas 2010 blir ännu bättre än 2009.

Repris: Prinsessperiod, finns det?


Jag är fundersam. Generellt så kläs flickbebisar i rosa och pojkbebisar i blått. Undantag finns givetvis. De föräldrar som klär sina små i andra färger riskerar att förbrylla sin omgivning. Ännu mer förbryllande blir det givetvis om man klär en flickbebis i blått och en pojkbebis i rosa, då har man ställt till det för sig och får ofta upplysa sin omgivning om det egentliga könet på barnet.

Men det var inte detta jag egentligen skulle prata om utan den rosa prinsessperioden som inträffar någonstans mellan 4-8 år. Nu umgås jag oftare med 4 åringar än bebisar och många av dessa flickor har endast rosa kläder på sig i olika varianter och föräldrarna kan ibland sucka och säga att det inte går att få på dem något annat.

Jag vet hur envis en 4 åring kan vara, det är inte det jag betvivlar, men jag är skeptisk till att det verkligen finns en rosa prinsessperiod. Jag tror snarare att samma föräldrar som klädde sina flickor i övervägande rosa fortsätter att fylla garderoben med rosa även sedan flickorna blivit större och hur ska man som 3-4 åring kunna ta på sig något annat än rosa om det inte går att hitta i garderoben.

Jag tycker inte att det är något fel på helrosa flickor eller rosa som färg för den delen heller men jag tycker inte man ska skylla på barnen om man som förälder köper hem de rosa kläderna. Då är det väl bättre att bara säga att man tycker rosa är så fint att man fyller garderoben med det och inte hitta på undanflykter. "Prinsessindustrin" är såklart inte sen att hänga på och sälja prinsessprylar till intresserade. Prinsessor har ju som bekant ofta rosa på sig.

Hade det inte lika gärna kunnat finnas en gul, orange, brun eller grön period? Eller varför inte en grodperiod? Jag gillar också rosa men saknar ofta alla andra fina färger som också existerar men inte syns lika ofta.

lördag 2 januari 2010

Repris: Vad ska du bli när du blir stor?


Trots att planering är något jag gärna gör så har jag aldrig vetat vad jag ska bli när jag blir stor. När det var dags att söka till högskola plöjde jag helt enkelt igenom alla utbildningskataloger och sökte de program som jag tyckter verkade roliga utan någon större tanke på framtida jobb. Samma sak när det var dags att välja inriktning på utbildningen, jag tog det som verkade mest spännande och intressantast.
När det så var dags för det stora steget ut i arbetslivet sökte jag breda jobb för att helt enkelt testa vad jag ville göra. Och när frågan kom på intervjuerna kring vad jag vill göra om 5-10 år svarade jag något flummigt för jag hade verkligen ingen aning. Nu har jag bytt tjänst ett antal gånger och följt principen att tjänsten ska verka roligt och utan någon mer genomtänkt plan för vad som är bra för mitt CV. Och ja, de flesta jobb har varit roliga och intressanta och har tillfört kunskaper till min CV.

Efter 7 år i arbetslivet har jag nu funderat klart - jag har en plan för vad jag vill göra om 5-10 år. Jag har också en idé om vad som krävs för att nå dit. Eftersom jag i grunden är en målorienterad person känns det bra att veta var jag är på väg, men jag är för den skull inte sämre än att jag kan ändra siktet på vägen. Hur planerar ni era karriärer?

fredag 1 januari 2010

Repris: Vikten av en "wing woman"

Det behövs inte alltid stora nätverk för att komma fram, det kan räcka långt att ha en "wing woman" vid sin sida. Vad är det då? Jo, det är en person som är mer än en vän och som inte bara stöttar privat utan även i karriären. Uttrycket kommer från USA där kvinnor insett fördelarna med att samverka för att lyfta varandra i karriären.

Sitter just och läser om två kvinnor som är varandras wing woman i Expressens söndagsbilaga (ingen länk tyvärr - spring ut och köp!) . Det är journalisterna Jenny Östergren och Kristina Thulin som jobbat tillsammans länge och stöttar varandra.
"Var prestigelösa och dra nytta av varandras styrkor då blir resultatet mycket bättre", säger de.

De menar också att tjejkompisar som bara vill älta gamla oförätter och inte kan glädjas åt varandras framgångar går bort och det får man ju hålla med om. Energitjuvar är onödiga och bra att göra sig av med oavsett var de finns.

torsdag 31 december 2009

Nyårsfunderingar

Så är ytterligare ett år tillända. Ett av de mest händelserika, fantastiska, svåraste och mest utvecklande åren jag har upplevt hittills. Och det har givit mig mersmak!
En summering av året skulle innefatta de sista månaderna av mitt halvår i London, där finanskrisen satte sin prägel på allt. Man kunde dagligen se oron i människors ögon på ett sätt som jag inte sett här hemma (kanske för att jag inte har varit i Västsverige?). Den sista tiden i London innehöll också mycket glädje och vänskap och oförglömliga minnen.


London i kvällsljus

"På vägen" hem från London reste jag till Dubai och Oman - två platser som jag längtat efter att få uppleva i flera år. Dubai var en underlig plats där fattigdom och extrem lyx lever sida vid sida. Den senast tidens händelser där har knappast känts förvånande!



Dubai Marina och kryddor på Dubai spice souq


Oman, å andra sidan var en kulturell och naturskön upplevelse där jag snorklade bland färgglada koraller och bland annat en meterstor sköldpadda. Människorna var avslappnade och vänliga och efter en dags besök på vårt kontor i Muscat kände jag mig redan som en del av en stor familj.



Grand Mosque, Muscat, Oman

Väl hemma i Sverige igen bytte jag roll (här och här har jag skrivit om det) vilket har känts riktigt bra. Det började med lite uppförsbacke innan jag lyckades forma min roll på rätt sätt, men nu har de flesta bitarna fallit på plats. Och resten har jag en plan för... ;)

Det utvecklingsprogram jag har varit en del av under två år avslutades nu i november. Det har varit enormt utvecklande och gav mig förmånen att få lära känna inspirerande och fascinerande människor från över 20 länder. Att vi förmodligen aldrig mer kommer att träffas som en grupp igen känns vemodigt, men många av dem har blivit vänner för livet som jag definitivt kommer ha kontakt med.


I privatlivet gick jag igenom en skilsmässa som självklart var svår, men vi har båda kommit igenom den som goda vänner. Jag hade inte kunnat önska mig en bättre utgång.

Under året som har gått har jag också haft lyckan att få flera nya familjemedlemmar som jag tidigare inte har känt. Omständigheterna har gjort att vi inte träffat varandra tidigare och vi ägnar oss nu åt att ta igen dryga 30 förlorade år. Det är nog den absolut viktigaste delen av 2009.

2010 hoppas jag ska innehålla en fortsättning på min nya roll, många spännande resor, och framför allt: fina upplevelser med gamla och nya vänner och familjemedlemmar.

Repris: Nöden är uppfinningsrikedomens moder, eller?


Jag sitter här tvärs över ett kallt och blåsigt Nordsjön med en liten åttamånaders som precis kommit över sin andra förkylning på två veckor. Inget konstigt med det egentligen, men snart är min mammaledighet slut, så nästa vecka börjar inskolningen på dagis inför min arbetsstart den 5:e januari. (Jag vet, redan, mammas lilla älskade troll ska börja dagis…men det ar ett helt annat inlägg, för en annan gång).

Det är alltså nu dags att börja tänka på hur allt ska lösas praktiskt. Här i UK finns inte VAB. Jag har rätt till Dependants leave, vilket är en obetald kris-ledighet som företagets policy instruerar inte bör ta längre än 1-2 dagar. Sen har jag rätt till obetald föräldraledighet om jag behöver längre – men den måste jag förvarna om fyra veckor i förväg.

Därtill, när jag skriver jag, så är det faktiskt bara jag som jag har lov att ta ut den ledigheten. “Men din man då”?! säger vän av ordning. Jo, han har faktiskt inte rätt att ta någon ledighet alls. Man måste nämligen ha varit anställd på sitt företag i minst ett år för att få ta del av dessa ytterst förmånliga ledigheterna som nämnts ovan, och det har han inte.
Så hur löser alla andra det?

Jag frågade ett antal arbetande mammor om denna kris-ledighet. Alla sa att “Jo, den har vi fått använda!”, “EN gång”. Så hur löser dom det då?! Jo, Britterna litar i mycket större utsträckning på sin familj. Eftersom kvinnor pensioneras vid 60 så är det oftast farmor eller mormor som rycker in, om barnen går på dagis alls. Far- och morföräldrar passar nämligen ofta barnen på hel eller deltid istället för att ha dem på dagis när de är små.

Så vad gör då vi? Med mormor och morfar som bor i Sverige och farmor och farfar som är en bra bit över 70, och dessutom bor 4 timmar bort?Avdelningscheferna surrar just nu om befordran för mig inom affärsutvecklingen och man vill ju visa att de valt rätt om det nu blir så.

Svaret är……. Jag vet faktiskt inte vad vi gör, (alla förslag mottages givetvis tacksamt), men vi är nog inte de första med de här problemen och jag har bestämt att detta ska gå att lösa! Just nu litar vi blint till det gamla talesättet “Nöden är uppfinningsrikedomens moder”. Jag tänker inte låta kantiga regler stoppa mig från att jobba, eller tvingas lämna en liten på dagis när han är sjuk. Eventuellt får det bli att jobba igen tiden på helger och kvällar.

Det får helt enkelt bära eller brista och jag hoppas därför dåraktigt, kanske i min naivitet inför uppgiften, att jag får den där befordran i alla fall.


onsdag 30 december 2009

Repris: Downshifting or flexshifting

Downshifting (http://en.wikipedia.org/wiki/Downshifting) har presenterats som ett finurligt alternativ till den som har små barn eller bara vill få ut mer av livet. Precis som namnet antyder så skiftar man ner, alltså kliver neråt på karriärstegen. Man kan downshifta genom att gå ner i ansvar på sitt nuvarande jobb, eller helt enkelt byta yrke.

Fördelen med downshifting ska vara att man minskar stressen, och den som tidigare jobbade väldigt långa dagar kan väl även få mer tid med barnen. Men vad innebär egentligen downshifting? Att du engagerar dig mindre i jobbet. Kanske får du då mer kraft till barnen, men det är inte alls säkert. Däremot får du aldelest säkert mindre pengar i plånboken. Och vad gör du när barnen blivit större? Går tillbaka som IT-chef efter 10 år som florist?

Alternativet: flexibel arbetsgivare. Alla "karriärjobb" betyder inte 80-timmarsveckor och många tjänsteresor. Ett ingenjörsjobb i IT-branschen t ex kan mycket väl kombineras med barn och familjeliv. Flexibla arbetstider där man själv kan boka in möten efter dagistiderna och en möjlighet att jobba hemifrån (när barnen gått och lagt sig) gör att man mycket väl kan hänga med i jobbsvängen utan att försaka sin familj. Fördelen är att du fortsätter växa och utvecklas på jobbet. När barnen blir större kan du successivt återgå till normala arbetstider.

Vi tror att den som jobbar med ett utvecklande och inspirerande jobb blir lyckligare och därmed har mer energi att ge sina barn. När man väljer jobb så ingår inte bara lön och ansvar, utan även arbetsuppgifter, arbetsmiljö och kollegor, något man kanske inte gärna väljer bort när man kombinerar karriär med barn och familjeliv. En annan fördel med att flexshifta är att lönen inte försämras. Vi som skrivit detta inlägg har lyckats flexshifta med framgång, så vi vet att det går.

Skulle tiden ändå inte räcka till så går det alltid att gå ner på deltid, men då är det viktigt att vara tydlig med sin arbetsgivare så att man inte gör 100% av jobbet på en delmängd av tiden. Ett enkelt knep är att lista sina arbetsuppgifter och göra en preliminär tidsuppskattning per uppgift. Analysera sedan listan och försök prioritera bort de 20-25% minst viktiga.

Kommunicera listan och bortprioriteringarna med din chef, var speciellt tydlig med vad du inte kommer göra. Måste de uppgifterna ändå utföras får ni se över om någon annan medarbetare har mindre viktiga arbetsuppgifter som i sin tur kan prioriteras bort. ALLT är inte viktigt, det finns alltid saker som kan vänta.

Vad du än väljer - flexshifta eller downskifta, se till att du inte bara offrar något utan även vinner på det. Släpp tanken på att vara en duktig flicka en stund så kanske du både kan äta kakan och ha den kvar.

tisdag 29 december 2009

Repris: Att pendla


Jag började pendla nu i september när vi flyttade in i vårt nyinköpta hus i förorten. Jag har två timmar från dörr till dörr, före flytten hade jag åtta minuter.

Visst är det lite tröttande att resa och visst får jag gå upp tidigt men förutom det ser jag inget annat än fördelar med att pendla! Jag är en småbarnsmamma som får fyra timmar egentid varje dag – hur många har det? Jag får sammanlagt en timmes rask promenad varje dag då jag promenerar till och från tåget.

Annat trevligt jag ägnar mig åt dessa timmar är musikavlyssnande i min mobil, arbete i piggt tillstånd, läsande av en bra deckare, sms:ande till vänner, verksamhetsutveckling/planering, fikande med ibland en latte om dagen på centralen och andra liknande trivsamma sysselsättningar.

Vila! Ibland vilar jag faktiskt också på tåget och till och med somnar.

Jag passerar Göteborgs central två gånger om dagen och oavsett årstid och klockslag älskar jag att höra ljudet när de ropar ut olika avgångar och förseninggar, det får mig att känna mig internationell på något sätt, det känns som att världen ligger öppen, redo att besökas. Det är också mycket givande att sitta med latten i högsta hugg och se på människor. Somliga jäktar på höga klackar eller i sobra kostymer medan andra har tid att köa på Espresso House för en latte gjord på låglaktosmjölk. Andra sover på en bänk och ruskas av väktare och ganska många tar sin kaffe på språng.

Ibland tänker jag att pendlandet är som livet i miniatyr: jag motionerar, reser, läser, arbetar, fikar, avnjuter en frukostmacka ibland, får i mig en middagskorv andra gånger och samtalar med vänner, stöter på kollegor, tar en middag på vägen hem och handlar vardagsmaten också på vägen hem. Det är alltihop riktigt gemytligt och trivsamt.

Jag kickar igång dagen till hänförande utsikt utanför hemmet, en promenad och lite Prince eller Depeche Mode – laddad och redo att kavla upp ärmarna framme vid skrivbordet. Jag avslutar sedan dagen med vila, ibland en belgisk chokladbit, Dagens Industri (unnar mig någon gång då och då) och lite James Blunt i lurarna – redo att möta kvällens arbetsuppgifter i hemmet eftersom jag helt hunnit lämna arbetsdagen bakom mig.
Det funkar. Det är bra.

Praktiska tips till pendlare: musik är ett måste, liksom en god bok. En laptop underlättar (väntar på en as we speak) och en latte på centralen är aldrig fel. Ett schema uppklistrat hemma i din walk-in-closet är dock mitt allra hetaste tips! Skriv ned ALLA hålltider för hela veckan: när du måste gå, när tåget går, vilken buss du ska byta till etc. Du ska inte behöva kolla upp avgångar och du ska inte behöva tänka när du kör på med tidig uppstigning och seriös pendling – det ska bara vara att kolla det om du är osäker. Svart på vitt. Jag har även ett schema även i min kalender, in case of emergency och jag förlitar mig helt och fullt på det

När man lägger mycket tid på karriären är det gott att låta helgerna handla
om familjen. Här njuter jag min mormor och min son i söndags.

måndag 28 december 2009

Repris: Att bo på landet


Jag är en av de många som valt bort staden och i stället bosatt mig i ett mindre samhälle. Att jag valt kanske är fel, den stora kärleken fans här och då var valet lätt i frågan vart man skulle bo. Jag kan se många fördelar med att bo på landet.

Dels trivs jag bättre i en lugnare miljö som det är i ett mindre samhälle, sen slås jag varje dag av hur skönt det är med kortare avstånd. Att ha dagis på promenadavstånd och kort väg till simhall och mataffär gör att tiden man använder på transport i vardagen kortare. Man slipper dessutom stå i bilköer (som för min del är om det är fler än fem bilar som kör efter varandra) och att trängas på gator.

Att växa upp på landet ser jag som en stor fördel för mina barn. Att slippa avgaser och massa trafik är skönt. Att bara kunna öppna dörren och vara ute i naturen är en fördel som vi njuter av båda barn och vuxna. Dessutom är det billigare att bo på landet, huspriserna är bara bråkdelar av de som finns i städerna.

Nackdelarna då? En nackdel är utbudet, dels av affärer men också aktiviteter. Bio en gång i veckan och inga bra restauranger gör att vi helst åker till närmaste stad och äter och går på bio. Och med fyra mil dit blir det inte så ofta. Men med småbarn hade det kanske inte blivit så ofta ändå. Dock kan vi gå på metropolitanoperan i medborgarhuset i samhället, där de visar direktöverföringar från operan i New York.

Utbudet av affärer är också begränsat. Man kan få det man behöver, men innehållet är inte det största. Där är Internet räddningen många gånger. Den största nackdelen som jag ser det är mindre möjlighet till att ha en bra karriärutveckling. Det finns inte så många arbetsgivare att välja på och det gör möjligheterna mindre. Speciellt bland akademiker är det svårt att hitta utmaningar, vilket gör att ganska många hamnar inom kommunal eller statlig sektor.

Jag är ett bra exempel, med en samhällvetenskaplig examen är valen begränsade i ett område som domineras av mindre företag inom tillverkningsindustrin. Personalavdelningar är oftast små om de överhuvudtaget finns. Så min möjlighet ligger inom offentlig sektor.

Men ibland funderar jag kring min framtida karriär. Var ligger möjligheterna ? Finns möjligheten överhuvudtaget att jag kan nå mina framtidiga karriärmål här ute på landet ?

Det får framtiden visa.