onsdag 9 september 2009

Att vara pappa år 2009

Året är 2009. Platsen är en arbetsplats i södra Sverige, en gravid kvinna fikar med sina kollegor.
 
- Hur länge ska du vara föräldraledig? sa arbetskamraten.
- 6 månader, sa jag.
- Men... ska barnet börja så tidigt på förskolan? undrar arbetskamraten.
- Lillebror har faktiskt en pappa också... svarade jag.

Detta har hänt vid två tillfällen med två olika personer! Att dessa trevliga, välutbildade människor inte ens tänker tanken att pappan ska vara föräldraledig tycker jag är häpnadsväckande. Till deras heder får jag säga att de skämdes när de insåg sitt misstag... 

Orädda kvinnor

Har suttit lite och funderat efter Annas inlägg igår. Framförallt delen som gäller att kvinnor är för blyga och inte söker jobben...

Styrelsetjänsterna brukar tillsättas av en valberedning och där har nyss Ruter Dam som föregångare lagt upp en CV-databas där de kan förmedla lämpliga kvinnor till de valberedningar som har hört av sig. Bra initiativ tycker jag.

Jag funderar även på detta med orädda kvinnor/blyga kvinnor och jag undrar om vi inte alltid hamnar i någon av dessa kategorier. Antingen är vi orädda (i många ögon hotfulla, jobbiga, krävande) eller så är vi blyga (och saknar då de egenskaper som de orädda har...), vi hamnar aldrig i lagomläget.

Jag har hittat en artikel om en kvinna som verkar orädd här. Carina Dreifeldt har som VD för företaget Chillirec bestämt sig för att anmäla de fyra stora skivbolagen till Konkurrensverket för kartellbildning. Om man jämför detta med det stora Asfaltsmålet som var för några år sedan så är det lika stora aktörer och det känns som om det borde ha stått betydligt mer i media om detta (utan att jag värderar om det ligger något bakom det) eftersom det berör något som betydligt fler kan relatera till, musik.
Vad beror det på att det inte har slagit i media? Klassas Carina som en jobbig tjej?

Bara en liten fundering från mig...

tisdag 8 september 2009

Kvotering till bolagsstyrelser

Thomas Bodström har skrivit om kvotering på sin blogg. Där han utvecklar sin syn på varför kvotering är en politisk fråga.

Wagner om varför lyckade kvinnor är "onaturliga"

Det är lunch framför datorn idag, så jag glider in hos Wagner, något jag inte unnat mig tid för på länge. Självklart blir jag genast ilsk och engagerad, trots att jag är både hungrig och trött.

Wagner uppehåller sig denna gång (8 september) vid jämställdhet och förklaringar/undanflykter vid rekryteringar. Kvinnor tycks inte ha nedärvt det som behövs nedärvas för att "lyckas" (klättra högt på karriärstegen i det här fallet). Wagner skriver följande:

"Nästan alla säger att de gärna vill ha fler kvinnor på höga poster. Det är till och med en prioriterad fråga för många. Att det inte händer så mycket förklaras gärna med kvinnors blygsamhet. Kvinnorna måste ta för sig: de måste söka jobben. De måste bli lite mer som män. Särskilt de som redan har jobben säger så. Men frågar man dem själva hur de fick sina jobb så inte har de sökt jobbet, inte. De har blivit headhuntade. Det är så det går till på den nivån, säger de. Då börjar man fundera över begåvningsgraden hos dessa personer."

Personligen vet jag många kvinnor som både vill, kan och törs. Och söker jobben. Dessa så kallade argument faller platt för mig. Jag instämmer givetvis även med Wagners mening att kvinnor har utbildningen och kompetensen, det torde vara otvivelaktiga fakta?
Wagner skriver även följande:

"Undanflykten för dagen handlar alltså om egenskaper som skiljer oss åt av biologiska skäl. Det är något vi kvinnor saknar. Testosteron. Det manliga hormonet verkar vara ett mirakelelixir, så kunde man bara buteljera det och injicera i karriärsugna kvinnor så skulle saken vara biff.
Kvinnor är blyga violer, som hellre vill vara hemma med barnen. "


När jag läser om blyga violer blir jag förbryllad såväl som förvånad. Finns det män(niskor) som ännu på fullt allvar tror att det ÄR så? Finns det män(niskor) som på fullt allvar tror att kvinnor inte skulle vilja ha stimulerande arbeten, lockas av ansvar och makt och klara det galant?
Visst, jag vet att det finns sådana men jag begriper verkligen inte hur de är funtade, fostrade och hur de resonerar.

Mycket mer än en gång har jag befunnit mig i situationer där jag och min man suttit på middagar eller fikor med mer eller mindre ytligt bekanta människor och min mans yrke efterfrågas men inte mitt, tillfällen då min mans karriär och framåtsyftande nyfiket undersöks men inte mitt. Min man och jag är lika sugna, lika engagerade, har lika många hedersuppdrag och what not. Min bransch är lika spännande och i stor utveckling precis som hans men ändå är det som om det inte är intressant.

Nu har jag förvisso tänkt - ja, varje gång - att de ointresserade människorna är lika delar dumma som ohyfsade och det står jag fast vid.
Fast visst ökar det min lust till arbete, skapande verksamhet och stordåd ;-) Man måste ju inte vänta på frågan, man kan ju vara så "pompös" att man berättar även för dem som inte är intresserade...

Även om jag då riskerar det Wagner uttrycker så här:

"När man beskriver kvinnor på det här sättet, gör man också kvinnor som faktiskt har lyckats i karriären näst intill onaturliga. De är icke-kvinnor. Nästan män, faktiskt."

söndag 6 september 2009

Höstkickoff

När vi började blogga här på NetWorking i december 2008 var lågkonjunkturen redan ett faktum, men vad har egentligen hänt oss sen dess, hur har vi blivit påverkade?

Tre av oss har blivit tvåbarnsföräldrar och ytterligare två bäbisar är på väg, samtidigt har tre av oss gått tillbaka till sina jobb efter föräldraledigheten. Två av oss har fått nya chefsjobb, en har gått upp till heltid och en av oss har separerat.

I princip är det nog bara en av oss som är opåverkad av lågkonjunkturen. En av oss har blivit varslad och väntar på uppsägning, en har blivit uppsagd och fått nytt jobb, flera av oss har kollegor som har fått gå på avdelningen. En av oss skall säga upp personal. Även våra familjer är påverkade, då en make har blivit uppsagd och en annan har klarat sig med en hårsmån vid en nästan 90-procentig neddragning.

Samtidigt har fyra av oss nya jobb, en av oss skall rekrytera två nya till sin avdelning och det känns som om det kanske börjar vända.

Så nu kör vi på för fullt igen, med egna tankar om livet, bevakning av intressanta nyheter och tips för hur ni skall lyckas få ihop ert livspussel. Välkomna tillbaka efter vad vi hoppas har varit en skön sommar.

lördag 5 september 2009

Föräldrarhets - hur länge är egentligen okej?


Den här hetsen att vara en duktig förälder och hämta först på dagis har jag funderat över länge. Helst ska man lämna sist, hämta först och låta barnen vara hemma tio veckor på sommarlovet och precis alla andra lov också. Och det finns alltid en dagispolis bland föräldrarna som låter alla andra föräldrar veta hur det ska vara eftersom denne gör precis som ovan. Allt annat är fel med stort F.

http://www.expressen.se/kronikorer/1.1695378/ninni-schulman-forsten-till-dagis-vinnerxpressen.se/kronikorer/1.1695378/ninni-schulman-forsten-till-dagis-vinner

Ninni Schulmans krönika i dagens Expressen är klockren tycker jag. Jag önskar verkligen att vi kunde sluta att tävla i föräldrarskap? Undra på att yrkesarbetande föräldrar känner sig stressade. Varför är det så här?






fredag 4 september 2009

Idol på jobbet

Jag har på sistone jobbat i ett projekt, där en ställföreträdande projektledare ibland fått hoppa in och hålla i en del möten. Jag har varit så otroligt imponerad av hennes sätt att hantera projektmöten. Vi har stora telefon/webmöten där folk från olika länder ringer in. Hon är organiserad, har en agenda, följer den, ser till att hålla tiden, om inte så frågar hon om vi ska dra över eller skjuta upp mötet, för tydliga protokoll osv. När ämnen börjar diskuteras i detalj så lobbar hon för att den diskussionen ska tas separat, och hon ser till att vara väldigt tydlig med vem som får vilken uppgift, och även med att markera när hon inte tycker att det är hon som ska utföra något utan lämpligen någon annan. Allt detta utan att i mina ögon vara otrevlig, utan snarare ödmjuk, men väldigt proffsig.

I veckan fick jag förmånen att träffa henne i verkligheten. Jag kände mig som en groupie på mötet... förutom den proffsiga mötesstilen så lyckas hon också se sval och snygg ut, något som jag alltid avundas. En sån person som får mig att vilja bli lite bättre... lite mindre sloppy, lite mindre disträ, lite mer tänka innan jag talar, och lite mer business helt enkelt!

Lätt kvinnoförakt

Jag kan inte låta bli att länka till den här artikeln i Aftonbladet. Varför? Jo jag är lite förstummad, inte över uttalandet i sig (eller jo kanske eftersom det kom offentligt från en sån hög chef) utan för att han blev av med jobbet...

Finns det kanske lite hopp någonstans om utrensning av gamla gubbstruttar? :-)

torsdag 3 september 2009

Exklusivt råd från Silverryggen



På mitt jobb jobbar en silverrygg. En storväxt karl med gråa tinningar och ett inre lugn som smittar av sig. En person som alla (inklusive undertecknad) har stor respekt för, och även om hans dåliga sidor kanske inte precis sopas under mattan så accepteras de kärleksfullt av hans omgivning. Under en stund av generositet får jag ett exklusivt råd från denne man – ”bli bra på en sak, inte mer, så pratar du om den, och om någon börjar prata om något annat du inte kan, så berättar du bara om det du kan! Berätta mer och mer!”. Det här är inte mannen som kommer med råd till höger och vänster. Det här är inte mannen som skryter eller hävdar sig vid lunchbordet, han behöver inte! Det här är en man vars råd man tar på allvar!

Så när jag satt på Det Stora Mötet, med lite för mycket vatten över huvudet, tog jag självfallet tillfället i akt att bruka detta troligen förträffliga, eventuellt förskräckliga, råd. Jag fick hejdlöst många frågor om produkter som visserligen ingår i min produktdivision, men som befinner sig lite för långt från min produktgrupp för att jag ska kunna svara på dem. Jaha så var det alltså dags! Jag kontrar varje fråga med hur mina produkter fungerar, hur de briljerar, vilka problem de löser. Publiken blir mycket glad. Den Höga Chefen avslutar mötet med ”well Tuva I realize that you are the Go-To person for xxx”. Vad svarar man på något sånt? Man kan ju inte ljuga? Jag har ju faktiskt bara pratat om mina produkter den senaste timmen! Det självklara svaret blev ”well, I am the Product Manager for X, Y, and Z which brings our customers bla bla performance bla bla stability bla bla security bla bla”.



Vad göra åt främmande fysiskt manschauvinierande män?

Du sitter på pendeltåget, läser en mycket god bok (”Ordets makt och vanmakt”) och har tanklöst (eller bekvämt) lagt din väska på sätet intill.
Så kommer en främmande man och grymtar till, bredvid dig.
-Åh, ursäkta, säger du och ler och flyttar beredvilligt ned väskan till det smutsiga golvet istället.
Grymtande mannen ids inte grymta något till svar.

Mannen vräker sig sedan ut i halvliggande pose i sätet, vilket han mer än väl fyller över alla bredder (nej han är inte tjock utan storvuxen med både breda höfter och axlar). Sin vänstra arm, den närmast dig, låter han vila ut över halva din kropp och sedan försjunker han i någon slags dvala medelst muskelspännanden av armmuskulaturen.

Varpå du blir paff.

Paff? Paff!
Och jädrigt ilsken. Men du säger inte ett ord. Möjligtvis grymtar även du och försöker bläddra bland bladen i boken. Guillou gör sig dock inte när din ena arm somnat till följd av den muskeltunga arm som trycker ned och ihop den.
När sedan konduktören ber att få se ditt färdbevis får du anamma närmast akrobatiska konster för att få fram kortet (jo, tack och lov tränade du regelbundet akrobatik som barn) allt medan mannen intill sover tungt. I alla fall ser det så ut.

När du ska stiga av och åter säger ditt patetiska:
-Ursäkta! tittar mannen upp en sekund och sitter sedan lugnt kvar, nöjd av förvissningen att han flyttat fötterna lite. Du får alltså i princip sitta i hans knä för att passera mellan sätena och ut i gången.

Vad ger ni mig för det?
Nu ska jag inte skylla på att den här mannen såg ut som ”en som man inte tjafsar med” (men det gjorde han förvisso) för jag hade inte betett mig annorlunda om det varit en mer timid uppsyn på den intill sittande.

Men vad BÖR man göra? Hur får man fason på ett sådant bryderi? Hade denne karl betett sig likadant mot en man?
Nu får ni prestera svar, för jag vill verkligen veta!