Jag har ännu inte kommit till det stadiet då jag bestämt mig för att säga upp mig, utan jag sitter fortfarande kvar på samma arbetsplats som jag började på för 8.5 år sedan. Jag har varit väldigt, väldigt nära ett par gånger men det har ändå slutat med att jag har stannat kvar.
Första gången jag funderade på att söka mig vidare var när jag bara hade varit anställd ett knappt år. Jag vantrivdes med mina arbetsuppgifter men innan jag hittade något annat passande jobb så omorganiserades vi och jag fick en chans att testa på annat arbete. Nu blev det helt plötsligt mycket roligare att gå till jobbet och funderingarna på att sluta kom av sig. Efter några år, då jag jobbat upp kompetens inom mitt nya teknikområde, blev jag gravid och gick så småningom hem på föräldraledighet.
När jag sen började jobba igen efter 8 månader kändes det rätt skönt att komma tillbaka till samma arbetsplats där jag hade frihet att lägga upp mina arbetstider och arbete så som det passad mig. Men de arbetsuppgifter jag hade haft innan föräldraledigheten hade i princip försvunnit och jag hamnade i nått limbo i väntan på att ”mitt” projekt skulle komma igång. Jag hade alldeles för lite att göra och de arbetsuppgifter som jag fick passade mig inte alls. Dagarna på jobbet var långa och tråkiga och jag väntade bara på att gå hem. Tankarna på att hitta någon roligare tjänst någon annanstans vaknade igen. Men så blev jag gravid igen och jag bestämde mig för att se denna föräldraledighet som en tid då jag verkligen funderade igenom vad jag ville ha ut av mitt arbetsliv. När jag gick hem på föräldraledighet andra gången var jag övertygad om att jag inte skulle komma tillbaka igen.
Jag var redan rätt så klart över vad det var för typ av arbetsuppgifter jag var intresserad av, och jag hade också fört diskussioner med min chef att jag ville få möjlighet att bredda min kompentens. Under föräldraledigheten sökte jag några nya tjänster och blev kallad på nån intervju men jag kände att jag inte var beredd att satsa 200% på jobbet just nu. Jag hade inte heller inte riktigt rätt profil för mina drömjobb.
Men precis som tidigare hade jag tur igen!
Min arbetsgivare behövde fylla på med kompetens precis i den inriktning som jag önskade, så det föll sig väldigt naturligt att jag ”skolades om” när jag kom tillbaka til jobbet. Nu känner jag att jag har jag fått det bästa av två världar. Jag har kvar alla mina fördelar med mina många år i företaget och jag får jobba med precis det jag allra helst vill.
Sammanfattningsvis så kan jag väl säga att anledningen till att jag stannat kvar så länge på samma arbetsplats är möjligheterna till varierande arbetsuppgifter (kombinerat med lite flyt), förtroende från min chef och bra förutsättningar att kombinera jobb och småbarnsliv. Men visst kan jag ibland känna ett sug av nyfikenhet av att se något annat, så om rätt jobb dyker upp någon gång i framtiden då är jag beredd att hoppa på.


2 kommentarer:
Känner igen mig i mycket av det du skriver. Har också varit länge på samma arbestplats. Att hela tiden få nya utmaningar, ha ett upparbetat nätverk och en bra balans mellan arbete och fritid är saker som gör att jag är kvar.
Jag är inne på fjortonde året hos samma arbetsgivare. Och precis som du har jag haft mina ögonblick av tristess, men det har alltid funnits alternativ och "vilja" är något som verkligen lönar sig på denna firma så jag har "viljat" mig runt jordklotet i firmans tjänst (flera olika tjänster både utomlands och här hemma). Mycket mycket svårt att komma på varför jag skulle lämna dem då. :-) Skulle MÖJLIGTVIS vara för den knapra löneutvecklingen då...
Skicka en kommentar