Tanken på barnskaffande som det enda ”äkta” sättet att leva är provocerande, men det är faktiskt också uppfattningen att den som blivit förälder per automatik straffat ut sig ur umgängeslivet. Själv var jag så rädd för att tråkstämplas när jag blev gravid att jag knappt pratade om det - en självsanering som säkert var tacksam för omgivningen, men för mig själv en distansering av en grad som gjorde det extra överväldigande när jag väl satt där med mitt barn. Plötsligt fanns hon, på villkor som inte hade någonting att göra med min eller andras syn på föräldraskap.
Jag kan känna igen mig i det där att värja mig för nidbilden av den tråkiga småbarnföräldern, den som bara pratar om sina barn och som förlorar sina tidigare intressen. Jag känner mig i mångt och mycket som den jag var innan, även om ytterligare ett enormt viktig bit tillkommit i och med föräldraskapet så klart....
Läs hela krönikan här!

1 kommentar:
Det var här på NetWorking någon skrev att livet inte är en popularitetstävling. Det är ju så sant. Jag tror att kvinnor generellt måste bli bättre på att leva sina egna liv utan att fundera så mycket på vad andra tycker. Sen kan vi också jobba lite på att inte döma ut andras val utan respektera varandra trots att vi gör olika val. Det bygger nog mycket på osäkerhet - om någon väljer annorlunda än jag är det en direkt kritik mot mitt val. Men det behöver ju inte vara så. Resan att bli mamma var stormig för mig. Ibland var jag så stolt och lycklig att jag trodde jag skulle spricka. Jag var kanske periodvis jobbig för min omgivning, ingen annan såg ju hur unik min graviditet/mina barn var (av det enkla skälet att det inte var unikt för någon annan än mig). Jag försöker komma ihåg det nu efteråt när jag ser det med lite mer nyktra ögon. Varje graviditet är unik för just de föräldrarna.
Skicka en kommentar