Löneförhandling är ingen lätt nöt att knäcka om man, som jag, arbetar inom kommunen. Det vanliga är en procentsats som ska läggas ut i och en chef har oftast en pott att fördela på sin personalgrupp. 2% är inte komplett ovanligt, 3% är relativt vanligt och hamnar man på 4% och uppåt anses man ha fått ett ganska bra påslag. I de flesta kommuner vågar jag påstå att det ser ut på det sättet. Som anställd i sådana omständigheter är det onekligen så att man inte har mycket att spela/tjafsa om!Jag läste i senaste PfB att man kan gå omkring och säga högt, hemma för sig själv:
-Jag vill ha 35.000:-, jag vill ha 35.000:-
Det skulle man säga högt flera gånger för att det sedan skulle kännas mer naturligt att faktiskt be om 30.000:-. Kanske är det en idé? De flesta av oss har svårt för att sätta ett pris (ett högre pris dessutom) på det vi gör.
När jag byter jobb nästa gång ska jag testa denna metod: det är ju ett lite bättre tillfälle att höja sin lön, än de årliga löneförhandlingarna.
Jag vet inte varför många - och jag med dem - har svårt att säga en rejält höjd siffra? Vad är det som gör det så svårt att hävda sitt höga värde? Någon som har en teori?


6 kommentarer:
Jag har testat den metoden och det funkade! I bilen på väg till intervjun lade jag till och med till 1000 kronor mer än jag tänkte och övade på som en galning. Tidigare förhandlingar har jag övarraskad hört min egen röst säga ett lägre belopp än jag tänkt. Inte bra.
Lilla O: häftigt att höra. Det peppar en :-)
Hmm, så det där funkar alltså. Måste prova.
Jag peppade mig själv en gång till att säga en summa och hade bra argument etc. Sedan tyckte jag att själva samtalet gick så bra så, tvärt om mot Lilla O, hörde jag min egen röst säga 1000 kr högre än vad jag tänkt! Och - jag fick igenom det!
Hihi härligt att höra att man kan säga fel åt "rätt håll"!
Skicka en kommentar