måndag 20 april 2009

Fördomar om kön

Jag minns en jätterolig anekdot en av oss i nätverket har (Tuva, känn dig kikad på!) om hur rollerna och förväntningarna på kön är så fastspikade ibland.

När vi hade en snickare här för att kika på en om/nybyggnation inuti lokalerna råkade jag ut för den där omvända förväntan.
Jag och min manliga medarbetare hade tillsammans, förstås, talat igenom hur det skulle vara med färger och så och hade enats om ett uttryck. Snickaren var på plats och hade talat med oss en stund och jag la till mot slutet av konversationen:
-Och det ska gå i rött.
Snickaren svarade inte och naturligtvis gjorde inte min medarbetare det heller (eftersom vi var införstådda med det båda).
Då reaktion eller bekräftelse på mottagen info aldrig kom från den jag talade med, sa jag igen:
-I rött ska det gå alltså!
Då tittar snickaren på min anställde, frågande. Min anställde är alltså man och jag kvinna. Jag sa att inredningen som skulle byggas skulle gå i rött och min medarbetare sa inget. Snickaren vände alltså sin frågande undran mot min medarbetare, liksom för godkännande eller någon som skulle stoppa det hela!
Då märkte jag denna klassiker att om två personer kommer till ett möte och den ena är man och den andra är kvinna tror mannen man möter lätt att det är mannen som är chef. Trots att min bransch är uppenbart kvinnodominerad!
I sanningens namn ska tilläggas att extremt stor procent av de chefer som finns i min bransch är män – mycket högre representation där än inom kåren i övrigt.
Men det visste inte snickaren. Han vände sig bara till den han trodde var chefen
(jo, han fick mitt visitkort sedan, för vidare kontakt ;-) )

Någon mer med liknande anekdot? (Tuva: dela med dig av din roliga historia please!)

7 kommentarer:

Eva sa...

Ja,
Det tog mig nog 5 minuter en gang att forklara for var catering firma att jag verkligen INTE var ansvarig for mat och catering nar dom kom med sina dagliga leveranser.

Jag foreslog att receptionisten nog gjarna hjalpte dom att hitta den ratte da jag jobbade som ingenjor och inte kande till mycket om matleveranser.

Svaret pa det var att tyckte att jag skulle sluta att skoja med dom och ta emot maten istallet. :-o

Argt stampade jag ner i labbet och beklagade mig for killarna som inte kunde forsta min dumhet.
"Du skulle ju ha sagt, Javist, och sagt till dom att skicka ner all maten har!"

En till Anna sa...

Ett belysande exempel på stereotypa förväntningar tycker jag är gåtan som går ungefär "En far och hans son råkar ut för en bilolycka. Fadern dör och sonen skadas. När sonen vaknar på sjukhus lutar sig läkaren över honom och säger "Men du överlevde i alla fall min son". Vem är läkaren?"

Minns inte när jag hörde den första gången och jag minns tyvärr inte heller om jag själv kom på svaret. Vad jag däremot lagt på minnet är vilka svar man kan få om man testar detta på familj, vänner, kollegor. Jag har fått svar som:

Läkaren är...

Hans farbror/morbror
Hans farfar/morfar
En styvpappa/bonuspappa/biologisk pappa eller adoptiv pappa

Till slut kommer desperata svar som:

Gud fader själv
Jesus
Läkaren är ett spöke och/eller sonen dog visst och båda är i himlen

Rätt svar är att läkaren är sonens mamma. Av någon anledning lyckats väldigt få (kvinnor som män) komma på det.

Vet förstås inte om svårigheten enbart beror på att de flesta föreställer sig läkare som män eller om man förknippar ordet son med far (är ordparen far-son, mor-dotter så pass fasta?) . Om någon skulle orka testa fyra olika varianter med både far med dotter och mor med son och sjuksköterska respektive läkare får ni gärna berätta hur det gick!

Ellinor sa...

Jag jobbar som läkare och handleder ofta studenter. Själv ser jag ut att vara c:a 20 år gammal (enligt de flesta patienter) kollegor brukar dock vara lite mer uppmärksamma :) I höstas satt vi flera läkarstudenter (varav den kille, lång, bredaxlad, med skägg och i min egen ålder eller lite yngre) och äldre läkare i fikarummet när en av läkarna började hålla sitt brandtal om hur man ska vara som läkarstudent. Naturligtvis vände han sig till mig och min kvinnliga kollega (trebarnsmamma, 35-årsåldern). Till sist blev det så fånigt att jag var tvungen att säga "hmm, jo, både jag och C (min kollega) jobbar ju som läkare men jag är säker på att S (den student jag handledde) lyssnar och låter sig inspireras". Jag tror att just den läkaren kommer att läsa noga på id-brickorna i fortsättningen innan han håller några brandtal :D

Annars får jag ofta höra av mammor när jag träffar dem och deras sjuka barn "nejmen, det var ju ingen farbror doktor" lång paus "det var ju en tjej" (mycket förvånat)...

Anna: det gläder mig att för mig var svaret uppenbart ;)

Anna Langefors Bräutigam sa...

En annan Anna: jag minns när jag var liten och hörde den gåtan - då gissade alla som du beskriver det! Men är det så ännu? JEEZ.

Myran: och jeez igen - säger folk fortfarande "farbror doktorn"??? Det är ju skrämmande. Två fel också: varken farbror eller doktor behöver ju vara rätt på en läkare :-)
Det där om brandtalet är också så intressant alltså! Kul att få höra.

En till Anna sa...

Anna: Jodå, jag stötte på den (antagligen inte för första gången) i något sammanhang för bara några år sedan. Blev så fascinerad över folks försök att förklara sambandet hur galet som helst bara läkaren blev en man att jag ett tag testade runt den i flera olika sammanhang med en olika människor. Med, som sagt, väldigt nedslående resultat...

Karolina sa...

Myran:
Jag blev förvånad över mig själv när jag fortfarande kommer ihåg att min kvinnliga läkare för några månader sedan hette Elin. Alltså kallade jag henne i mitt huvud för Doktor Elin. Inte Läkare Karlsson som jag antagligen skulle tänkt om det varit en man.

Det är inte lätt att vara korrekt... Men uppmärksam på sina egna grodor däremot.

Tuva sa...

Härligt inlägg Anna, man vet ju inte om man ska skratta eller gråta, men detta verkar vara en del av välden fortfarande!!

Myran: En kompis till mig som också är läkare och också råkar se ut som 20 hade en AT-elev som var lite äldre kille. Även om hon berättade för sina patienter att hon hade en elev, vände sig många (speciellt äldre) till honom (precis som Annas hantverkare) för att få ett ok (han skulle ju lyssna för att lära sig, inte godkänna).

Anna igen: Oj oj oj! :-) Jag minns inte vilken anekdot du syftar på, det är så många!, men jag postar genast! Detta är ett aktuellt ämne.