Hur ska man egentligen förhålla sig till jobbet när man är nygravid?Man vill kanske inte berätta för alla när det är så nytt. Samtidigt kan det vara bra att ha en förklaring till varför man plötsligt går runt och gäspar hela dagarna, faller ihop av trötthet över konferensbordet och inte längre dricker kaffe.
Blir det sen ingen graviditet utan ett missfall så kanske även det påverkar humöret och frågan är om det går att arbeta om man har rejäla magsmärtor och blödningar.
För att inte tala om hur man mår psykiskt.
Berättar man riskerar man dessutom att prioriteras bort från viktiga projekt beroende på vilken erfarenhet ens kollegor har av andra gravida.
Hur gör ni? När berättar ni?
Har ni råkat ut för konstigheter som nygravid på jobbet?
7 kommentarer:
Jag har berättat för de närmaste på jobbet eftersom de "blir drabbade" hur det än går.
Båda mina graviditeter har jag väntat ett par månader med att berätta. För mig kändes det inte som att jag ville dela den nyheten förrän då. Det kan ju gå galet i princip hela graviditeten, även om risken är högre i början. PÅ mitt jobb har nästan alla barn och cheferna är alla småbarnsföräldrar så jag var aldrig nervös över att berätta och kände inte heller att jag behövde förklara mig.
Det enda knepiga har varit när alkohol kommit in i bilden - hos oss har det inte varit ovanligt med fredagsöl/vin och champagne för att fira säljframgångar och folk som fyller jämnt. Det blev mycket fusksmuttande och hälla ut när ingen ser.
Under min första graviditet bytte jag jobb tidigt - var i vecka 10 när vi skulle skriva papper och då valde jag att säga som det var först för att säkra att företagets inställning till det hela var vettig (vilket den var, annars hade jag inte bytt). Så då fick jag outa det tidigare än jag egentligen önskade, men till en liten skara. Under andra graviditeten blev det uppenbart redan vecka 9 på en konferens där det serverades gös, det fanns inget annat alternativ till mig än en köttbit, vilket väckte ganska stor misstanke.
Jag har inte haft så mycket emot att det kommit fram relativt tidigt - jag är inte särskilt skrockfull av mig och har också tyckt att det varit skönt att folk vetat om det eftersom man mår lite risigt. Däremot tycker jag det är viktigt att var och en får välja själv när man är redo att outa, det är ju olyckligt om en person som t ex vill vänta länge av någon anledning blir "avslöjad". Tycker det är viktigt att inte gå på och fråga, utan tänka att man berättar (eller visar tydligt) när man vill att andra ska veta.
Trots en del tråkigheter i bebisfabriken tidigare så outade jag min graviditet i vecka 6. Helt enkelt för att jag spydde HELA tiden och det liksom inte gick att dölja... fick ju förklara att magåkomman inte var smittsam.. ehum.. Hade inget val men hade gärna väntat lite längre. Ångrar dock inget, det var skönt att slippa smussla!
Jag har smusslat extremt länge med båda mina graviditeter. Har berättat för chefen vid inskrivning ungefär, och så många månader som möjligt senare till övriga kollegor. Jag vill inte att magen skall "komma ivägen" för mitt dagliga jobb och då har det känts som om det är min ensak vad som försiggår med min kropp.
Sen har jag haft tur och mått extremt bra båda gångerna så det har bara varit den där omisskännliga rondören som tillslut avslöjat mig. :-D
Värsta jag var med om var en kick-off i Prag där precis ALLA gissade att jag var gravid (vilket jag var) eftersom jag inte drack sprit (vilket jag normalt gör). 8-) Jag hade åkt på en urinvägsinfektion och käkade penicillin men det var ingen som trodde på mig... 8-)
JAg har berättat sent, eller ja i v 17 för kollegorna, men mest för att jag tycker det är svårt att hitta rätt tillfälle. För chefen något tidigare. JKag har inte alls blivit negativt bemött någon gång utan haft kvar alla roliga arbetsuppgifter och fått vara med på det som händer.
Jag har mått väldigt bra under graviditeterna med mina båda barn och inte berättat förrän efter ultraljudet i v. 18, andra gången så sent som i v. 20 just för att det inte gick att dölja längre då samt att jag har varit med om graviditerer som inte har gått bra.
Det har inte funnits någon anledning att berätta tidigare eftersom jag har kunnat vara mig själv och har mått bra. Jag har sett det som att jag vinner mer på att tiga just för att inte gå miste om något i mitt jobb. Jag gillar mitt arbete och egentligen behöver man inte begära föräldraledighet förrän två månader innan det är dags, men det är ju svårt att dölja den fysiska biten så länge =)
När det gäller alkohol har jag flera gånger låtsas sippa på vin, ingen märker att man inte dricker. Ofta har jag kunnat skylla på att jag ska köra bil.
Jag har varit med om graviditeter som inte har gått bra och då har det känts väldigt skönt att få behålla det för sig själv. Jag ogillar när folk tycker synd om mig och har svårare att sköta mitt jobb i den sitsen. Visst gjorde det ont i mitt hjärta, och kanske var jag inte gladast i några veckor men jag skötte mitt jobb och förmodligen var det ingen som tänkte på hur jag var i dessa perioder.
/Estelle
Skicka en kommentar