"Och ja. Jag känner igen mig på många sätt. Klart jag sätter mina barns behov före mina egna. Klart jag prioriterar mina barn före jobbet.
Men inte alltid. Och inte varje dag. För om jag har ont i huvudet kanske jag inte orkar vara kalasmamman. Då får pappan vara kalaspappan och så är jag mamman som gömmer mig i källaren. Och ibland har jag inte alls ont i huvudet, men är mer sugen på att slösurfa än att spela “Vilda valpar”. Och hur bra mamma jag än vill vara så kan jag kanske inte komma för sent till jobbet varje dag bara för att låtsaskompisen är hungrig. För sen kanske jag inte har något jobb kvar, och då kanske vi alla får gå hungriga."
Men inte alltid. Och inte varje dag. För om jag har ont i huvudet kanske jag inte orkar vara kalasmamman. Då får pappan vara kalaspappan och så är jag mamman som gömmer mig i källaren. Och ibland har jag inte alls ont i huvudet, men är mer sugen på att slösurfa än att spela “Vilda valpar”. Och hur bra mamma jag än vill vara så kan jag kanske inte komma för sent till jobbet varje dag bara för att låtsaskompisen är hungrig. För sen kanske jag inte har något jobb kvar, och då kanske vi alla får gå hungriga."
2 kommentarer:
Allt bygger på ett feltänk. Mamman uppoffrar sig för sina barn och tänker inte på vilka signaler hon samtidigt skickar till dem. Hon lär barnen att mamman är en person som alltid sätter andra före sig själv men är det verkligen så hon vill att hennes döttrar ska bli?
Kvinnor som bränner ut sig i 40-års åldern alternativt upptäcker att de inte har något liv när barnen flyttar hemifrån.
Jag tror barnen mår bäst av att ha en balanserad mamma som ibland sätter barnen först, ibland sig själv.
Ha, ha, ha...huvudet på spiken :-D
Skicka en kommentar