Det börjar med förlossningen, den ska såklart vara vaginal och absolut inte snitt. Som tur är födde jag vaginalt och har man haft en jobbig förlossning kan man få dispens för att få föda med snitt nästa gång om det blir fler barn. Puh! Jag klarar mig alltså.
För att vara en perfekt mamma ska du amma sex månader, men inte längre, då blir det nämligen äckligt. Att amma offentligt går självklart bort! Har man som jag, inte ammat alls, kan man t.ex få kastat i ansiktet vilken dålig mamma man är av en kurator när man gråtandes ska gå igenom en jobbig förlossning. Inte ok att inte amma alltså!
Att gå i stan med barnvagn betyder såklart att man är ute efter att köra på allas smalben och irritera andra människor (ja, inte om man är pappa såklart, då får man glada tillrop istället eftersom man är så duktig). Stanna hemma! Att bo i stan med barn är självklart inte heller bra. "Du kan inte älska ditt barn som bor i stan med henne" sa en man till mig. Nu har vi flyttat ut till förorten och kan bocka av den punkten också. *pustar ut*
Självklart ska ni dela på föräldraledigheten men helst inte för mycket, mamman ska ändå vara hemma lite längre än pappan, hon är ju ändå mamma, kvinna, den viktigaste för barnet! Sedan ska du börja jobba, självklart deltid och du får inte tycka om ditt jobb för mycket. Det innebär nämligen per automatik att du värdesätter ditt jobb högre än ditt barn. Att tycka om att jobba men ändå prioritera sitt barn högst i livet är en ekvation som inte går ihop, det förstår väl vem som helst!
När barnet är tillräckligt gammalt för att börja på förskola (ja, självklart finns det regler för hur gammalt barnet ska vara, för att inte tala om vilka tider barnet ska gå!) så ska man börja på just förskola. Att som vi, ha vår dotter hos en dagmamma, är såklart inte bra, hon har nämligen ingen högskoleutbildning och antagligen kommer vår dotter bli lite konstig pga detta. Att vi har 100 % förtroende för henne och att vår dotter älskar att gå dit är oviktigt.
Det finns såklart många andra regler, t.ex. vad man ska göra när man är föräldraledig, hur man ska uppfostra, färger på kläder etc. Det är så mycket att tänka på om man ska göra rätt! Vi är inte olika som människor, har inte olika behov och familjers livspussel kan inte se ut på flera sätt! Bara så ni vet.
28 kommentarer:
*skrattar igenkännande*
Det är skrämmande hur lite nyanserat bilden av en mamma är nu för tiden. Jag har också brutit en hel del av normerna kring det att vara mamma redan från början, jag har ju fött barn med snitt och inte ammat i sex månader. Huff och huff hur ska det gå för mina barn ?
Haha, liksom Karin sitter jag också och fnissar, fast egentligen är det tragiskt.
Dock ammade jag min son nästan exakt i sex månader :-) Men ve och fasa, han fick ju ibland ersättning när t.ex. jag hade eksem på brösten eller när min man tog hand om honom. Gah, minuspoäng direkt!
Ja, herregud man baxnar av allt moraliserande kring mammarollen som förekommer i Sverige. Det är banne mig alltid något som är fel. Själv är jag nog den hemskaste mamman med ett snitt bakom mig (jag räddas väl av det var ett katastrofsnitt då sonen höll på att stryka med), hade svåra amningsproblem och gav ersättning som komplement, bodde kvar inne i stan tills sonen var nio månader, körde en sk trendvagn (Bugaboo), hoppade in på ett projekt på jobbet en kortis när sonen var sex månader (mannen var pappaledig då, men si det var inte självklart för en del runt omkring), började jobba heltid efter ett år då min man stod mellan två jobb och var pappaledig samtidigt som han skolade in sonen på förskolan (ajabaja, inte göra det när sonen endast är 14 månader - vad fan gör man när det är kört med dagisplatser annars?) och sen fortsatte att jobba heltid till råga på allt. Att vi dessutom tycker att det är viktigt att ge sonen en så bred bild av verkligheten som möjligt (som att klä honom i alla möjliga färger, köpa blandat med sk pojk- och flickleksaker osv) gör inte saken bättre.
Så klokt inlägg. Tragiskt hur sant det är. Men skönt att få skratta åt det tillsammans med andra som förstår att det är galet galet!
Ahh... och sen har vi ju det här med barnvakt. Man ska ju inte "lämna bort" sitt barn eftersom "man skaffar inte barn för att lämna bort dem". Som mamma vill man ALLTID vara med sitt barn, tycker att det är jätteskoj att leka med dem och behöver inte utbyte med andra vuxna.
Millan : aj då, hur många minuspoäng får jag den här veckan när barnen är i fjällen utan mig en hel vecka ?
*skrattar högt*
Bra Malin, du har verkligen slagit huvudet på spiken.
En sak som aldrig upphör att förvåna mig är hur många människor ser det som självklart att upplysa andra om vad som är rätt. Det finns liksom ingen ödmjukhet inför att alla kan välja att göra på sitt eget sätt, nej då, det finns ETT sätt och gör man inte på det sättet är man ett ufo.
Johanna: Tur att vi UFOn kan hålla ihop då... ;-)
Japp vi UFOn får hålla ihop
Japp, ett helt universum av ufon
;-)
I alle fall en hel blogg ;-)
Jag kommer ihåg när jag gick på julfest när sonen (född med snitt) var tre veckor och en chef på en systeravdelningen undrar var jag har gjort av barnet. Som om jag skulle ha med mig en treveckors på julfest....
"- Han är hemma med sin pappa"
"- Jaha, är han barnvakt!!!"
Du har så otroligt rätt! Inser nu också att jag hade riktig tur med amningen, ammade ju exakt 6 månader, inte en dag mer eller mindre. Vilken tur, tänk vilken dålig mamma jag skulle vara annars, hahaha.
Kul att jag kunde roa damerna. Skrev inlägget för en månad sen och då var jag faktiskt rätt sur när jag skrev det ;-)
Elin: shit pommes vilken pricksäkerhet!
Och jag hade en förlossningsdepressioooooooooon. Jag är rökt som morsa för tid och evighet efter det. Fast ganska skönt att det ändå är kört, då kan ju kidsen gå i skitiga kläder och leva på pannkaka så mycket de behagar - deras "mamma" är ju ändå inte riktigt hundra.
och glöm inte att du absolut inte ska tycka att det är bra för ditt barn att vara på förskola när du är hemma med syskonet. Du skaffar väl barn för att vara med dem själv!
Tack för underhållningen!
Hihi :-)
Sa sant sa sant........
Ibland kanns det som att det ar mindre "masten" harover i UK.
Vad hande med "vad som passar dig och ditt barn"?
Dock sa "maste" man laga hemmalagad barnmat har i byn. Annars....Men ammningen ar inte lika viktig.
Vi kanske skulle borja utbyte ;-)
Det är ett fascinerande fenomen det här... och det är åt många håll det utdelas predikningar. Jag har lagat den mesta maten själv till sonen istället för burkmat och jag lovar, jag har fått ordentligt sneda blickar över det också, då är jag en hippiemamma och en sådan där jobbig förälder som ger andra föräldrar dåligt samvete! Dessutom hade jag en bra förlossning och det ska man inte ha den ska vara jobbig om det ska vara rätt, och inte får amningen fungera bra heller... då är man nästan lite pervers. Men å andra sidan har vi haft med sonen på några fester och gett honom kakor och låtit honom småäta mellan måltiderna så det kanske jämnar ut sig :-). Det går helt enkelt inte att göra "rätt", det finns alltid någon morlapredikare som känner sig förorättad av just mina upplevelser och min föräldrastil och måste hävda sig genom att pika andra
Matilda: Som du säger så går det aldrig att göra rätt. Det finns tydligen inget som är så provocerande som att vara förälder, eller snarare mamma. Det är konstigt hur det "tillåts" alla människor att ha så otroligt mycket åsikter om just detta, föräldrar och barnlösa/fria. Det kan ju inte finnas något annat område där folk tycker det är ok att ifrågasätta andras val så mycket.
UNDERBAR läsning Malin, du gjorde just min morgon :-)
Det var så många inlägg redan när jag läste det här (13 stycken vid det tillfället)att jag tänkte "what the heck, jag har inget att tillföra". Men måste ändå!
Jag hoppas ni alla STRUNTAR i vad folk tycker!!!
Jag gör det.
Jag skulle aldrig göra egen puré (men har för den skulle respekt för dem som gör det), jag låter min treåring äta lördagsgodis och kakor fick han börja smaka redan vid ett år (huuuuuuva).
Förskolan började han som ettåring och ganska långa dagar har han också.
Huvaligen, han längtar dit ibland - vad månde det säga om oss som föräldrar?
Jag skaffar inget jämnårigt syskon till honom (gjorde det inte heller åt min stora son) trots att barn "behöver jämnåriga syskon".
Det finns såååååå många högljudda åsikter att hur man än vänder sig är man damned if you do, damned if you don't.
Vi har ett härligt familjeliv och trivs ihop - resten struntar jag i ;-)
Visst kan man tycka att det är roligt med alla "måsten" men har man tillräckligt mycket självförtroende så inser man att de bara är att strunta i dem.
Det som däremot är sorgligt i mina ögon är att ni alla, tycks det i alla fall mig, på den här bloggen fokuserar på er själva och era behov i stället för på era barns.
Anonym,
Det ar synd att du fatt den bilden av oss.
Var ambition ar ju att kombinera familjeliv och karriar utan att barnen hamnar iklamm.
Det finns ju manga forum dar man kan diskutera allt barnrelaterat och nastan ingenstans man kan fa ideer om hur man far ihop jobb och familj. Det ar nog darfor vi har mycket jobb och karriarfokus harinne.
Sen kan jag tycka att det ska vara lika sjalvklart for mammor att ha lite egentid/fokus som det ar for pappor.
Du far gjarna utveckla vad det ar som gjor att du uppfattar oss pa det viset du beskriver.
Anonym är ju fånig... Om nån har självförtroende så är det ju Anna som verkligen struntat i alla måsten och gör sin grej. Sen drivs ju den här bloggen av 16 individer, krariärkvinnor som knappast har damp och inte kan fokusera på flera saker samtidigt. Tror inte nån försummar sina barn här.
Anonym: Du har helt rätt, jag sätter mina behov först! Jag går tidigt från jobbet för att få så mycket tid som möjligt med min dotter. Helgerna är helt vigda åt familjen då jag VILL vara med dem. Tyvärr måste man ju jobba, men så har jag ett jobb jag tycker är kul, attans!
Barn och deras utveckling är ett minst lika stort intresse, jag hade lika gärna kunnat skriva på en mammablogg, men nu finns det sådana, samt forum, så det räcker och blir över :-)
Jag vad svarar man på ett sådant inlägg. Jag kan inte annat än skriva under på Malins sista inlägg - så ser mitt liv ut också. Min man och jag flexar våra tider och pusslar i veckorna för att ge sonen mesta möjliga tid med oss och viger sedan hela helgerna till familjen. Det här är en blogg för de som vill kunna kombinera barn och familj, vilket jag tycker att alla vi här gör väldigt bra, om jag får säga det själv.
:-)
Anonym: jag kan bara tipsa dig om att läsa fler inlägg, ifall du tänker så. Jag älskar mina barn och har kalasbra relation till dem. Jag älskar också min man och har ett bra äktenskap jag aldrig skulle vilja byta ut och jag älskar mitt arbete och skulle aldrig byta ut det heller.
Var ligger svårigheten i detta? I mitt kön?
Fredrik: jag tackar och blir så glad över dina ord ;-) :-)
Anonym
Del 1: Jag håller med dig. Men det där självförtroendet är inte snutet ur näsan.
Del 2: Efter alla påhopp kanske det blivit så att man måste trycka extra på att det är okej att prioritera sig själv också för att kunna ge sitt barn rätt livsvärde och sina döttrar ett självförtroende i att när hon får barn kunna göra en rättvis bedömning över hur hon vill lägga sin familje-tid.
Bilden som ges här är ju lite vinklad. Det håller jag med om. Vi skriver inte om vaknätter, trotsålder och gränslös kärlek till våra små. Men det är primärt och självklart i våra liv. Det kan jag lova. Vi har istället fokuserat på det som ofta kommer ikläm och som vi OCKSÅ vill hinna med.
Hoppas du förstår vår infallsvinkel och fortsätter läsa
Skicka en kommentar