Kristider

Maj 2009: Både jag och maken konstaterar att vi känner oss rätt trygga trots den rådande lågkonjunkturen.
Juni 2009: Ett varsel läggs på min avdelning och fyra veckor senare får vi beskedet att även min man är uppsagd från sitt företag.

Helt plötsligt är vår situation totalt förändrad. Sommarn och semestern blev inte riktigt så avkopplande som vi tänkt. Det är mycket funderingar och det är pressande att inte veta hur framtiden ser ut. Ena dagen känns det ganska ljust och jag är optimistisk men nästa dag kan jag känna mig rejält deppigt och stressad.
Att vi båda två, både min man och jag, har hamnat i uppsägningsträsket har gjort att det emellanåt har varit jobbigt att stötta och peppa varandra.
Som tur är finns det då andra som ställer upp och lyssnar.
För det första är mina arbetskamrater ett enormt stöd. Vi sitter alla i samma sits med varsle och väntande uppsägning. Vi är väldigt sammansvetsade vilket gör att det finns mycket stöd att hämta hos varandra.
Att ha bra vänner att kunna älta sin situation med har också varit viktigt. Personer som inte är personligt drabbade i just denna kris. Särskilt har min fantastiska Networkingvänner varit ett stort stöd. Det är skönt att veta att det alltid finns någon som lyssnar eller kommer med tips och uppmuntran när det som bäst behövs.

Min familj är så klart också jätteviktigt. Barnen kräver uppmärksamhet och när vi är tillsammans med dom måste vi leva i nuet och släppa alla jobbiga tankar en stund, då blir det automatiskt en stunds avkoppling och fokusering på nått annat.

Jag är säker på att allt kommer att lösa sig till slut, men jag längtar verkligen tills vi kommit igenom denna tid. Jag längtar tills när vi kan börja se framåt igen och anta de nya utmaningar som finns där och väntar på oss.