måndag 21 september 2009

Första tjänsteresan

Tjänsteresor har diskuterats här i tråden lite då och då.
För några veckor sedan hade jag min första tjänsteresa efter mammaledigheten. Egentligen har jag väl haft tur som inte behövt resa innan, då sonen är 17 månader nu och korta resor då och då är en del av mitt jobb.

Så även om jag fick gå in och jobba på min lediga dag så måste jag erkänna att jag såg fram emot resan. Det var bara en övernattning och det var länge sedan jag kommit ut och träffat våra kunder och diskuterat tekniska lösningar. Det var också länge sedan jag fått 8 timmars sömn mitt i veckan och en avslappnad middag. Vi var ett bra gäng som åkte så i det hela så var det mycket trevligt och givande.
Det ska ju erkännas att det kändes som om man återfått en del av sitt “gamla jag” när man drog på sig kostymen och körde sina presentationer (3 stycken i rad, phew).

Men vad jag inte hade räknat med var HUR mycket jag saknade lillen. Det var ju faktiskt bara en natt. Men oj vad konstigt det var att spendera sin första natt utan honom!
Det är skönt att ha första resan avklarad nu. Ifortsättningen kommer jag nog att fundera ut något kul som han och jag kan göra när jag kommer hem för att få igen lite kvalitetstid.

När började ni åka iväg på tjänsteresor och hur kände ni inför det?

söndag 20 september 2009

Skilda vägar

Ibland blir livet inte riktigt som man har tänkt. När det blir uppenbart att drömmarna man hade inte kommer kunna slå in och när man inser att man har förlorat det som känns viktigast i livet. Då är man skyldig sig själv att göra ett val. Uppmärksamma läsare kanske noterade i vår uppdatering för någon vecka sedan, att en av oss har separerat. Det var alltså min man och jag.

Vi levde tillsammans i nio år, var gifta i tre. Att börja om på egen hand efter så lång tid var ett svårt val för oss båda. Det var inte ett överilat beslut, och vi hade försökt i flera år att övervinna de hinder som låg framför oss, men de blev oss övermäktiga.

Så står vi här idag. Nya världar. Nya utmaningar. Vi är varandras bästa vänner trots allt, men måste lära oss att leva våra egna liv. Det känns skrämmande ibland, och givetvis sorgligt, men ändå finns där ett hopp. Ett hopp om att få vara lycklig igen. Ett hopp om att leva, uppleva, och älska igen. Och jag vet, att vi har gjort rätt val.

Fem punkter för jämställdhet

Som ni kanske har lagt märke till snuddar jag sällan, om någonsin, vid frågan om jämställdhet här i bloggen. Visst tycker jag att det är viktigt; men någonstans känner jag mig motvillig till att göra en fråga av det, i alla fall vad gäller mitt eget arbetsliv.

Idag publicerar dock DN en fempunktslista för jämställdhet, som träffar väldigt rätt vad gäller min syn på ämnet. Läs mer här!

Hemmafrudebatten - igen

Vi har haft flera inlägg om Anna Anka denna veckan, men hennes liv är ganska fjärran från vardagen för mammor i Sverige. Jag hittade ett inlägg från en svensk hemmafru som faktisk bor inte så värst långt från mig. Jag känner att också hon ska få komma fram med sina tankar om sitt val.

lördag 19 september 2009

Personlighetstest

För er som är intresserade finns det nu möjlighet att genom Jobb24's hemsida att gjöra ett intressant personlighetstest. Mitt resultat var ganska träffande måste jag erkänna.

Pappaledighet

Här är en pappa som tycker att man ska Lagstifta om föräldraledigheten.
Bra att även papporna uttalar sig i den här frågan, och vad kul att en föräldraledig pappa får synas i media.

Mer sånt tack!!

fredag 18 september 2009

Confident Hannah

Ramlade nyss in på en trevlig inspirerande blogg skriven av Confident Hannah som vill inspirera tjejer att ta för sig och förverkliga sina drömmar. Kanske kan fungera som en strimma hopp i dessa tider av lågkonjunktur??

Kristider

Maj 2009: Både jag och maken konstaterar att vi känner oss rätt trygga trots den rådande lågkonjunkturen.
Juni 2009: Ett varsel läggs på min avdelning och fyra veckor senare får vi beskedet att även min man är uppsagd från sitt företag.

Helt plötsligt är vår situation totalt förändrad. Sommarn och semestern blev inte riktigt så avkopplande som vi tänkt. Det är mycket funderingar och det är pressande att inte veta hur framtiden ser ut. Ena dagen känns det ganska ljust och jag är optimistisk men nästa dag kan jag känna mig rejält deppigt och stressad.
Att vi båda två, både min man och jag, har hamnat i uppsägningsträsket har gjort att det emellanåt har varit jobbigt att stötta och peppa varandra.
Som tur är finns det då andra som ställer upp och lyssnar.
För det första är mina arbetskamrater ett enormt stöd. Vi sitter alla i samma sits med varsle och väntande uppsägning. Vi är väldigt sammansvetsade vilket gör att det finns mycket stöd att hämta hos varandra.
Att ha bra vänner att kunna älta sin situation med har också varit viktigt. Personer som inte är personligt drabbade i just denna kris. Särskilt har min fantastiska Networkingvänner varit ett stort stöd. Det är skönt att veta att det alltid finns någon som lyssnar eller kommer med tips och uppmuntran när det som bäst behövs.

Min familj är så klart också jätteviktigt. Barnen kräver uppmärksamhet och när vi är tillsammans med dom måste vi leva i nuet och släppa alla jobbiga tankar en stund, då blir det automatiskt en stunds avkoppling och fokusering på nått annat.

Jag är säker på att allt kommer att lösa sig till slut, men jag längtar verkligen tills vi kommit igenom denna tid. Jag längtar tills när vi kan börja se framåt igen och anta de nya utmaningar som finns där och väntar på oss.

Tänk långsiktigt




Egentligen är det väl dags att sätta stopp för Anna Anka-inläggen, men jag måste bara länka till ett riktigt bra inlägg i den här debatten. För det är ju precis det här som riskerar att hända. Ja, inte ens fru Anka är immun mot detta.


Fast det klart, till skillnad från författaren bakom den här debattartikeln så kanske Anna Anka har garderat sig ekonomiskt i fall att mannen byter ut henne mot en yngre förmåga. Men jag tvivlar på att merparten av alla hemmafruar har möjlighet att casha in en massa pengar när de blir lämnade.


onsdag 16 september 2009

Saved by the bell


Idag pratas det å ena sidan om att konjunkturen vänder, å andra sidan om att arbetslösheten kommer öka i höst. För en vecka sen kom de tråkiga beskeden på min arbetsplats. En trettioprocentig personalneddragning innebar att många av mina kollegor fick beskedet att deras tjänst inte längre finns kvar. Själv kom jag undan med blotta förskräckelsen, min avdelning blev sparad. Kanske på grund av min chefs goda relation med sin chef, kanske på grund av att vi jobbar med något som anses vara ett satsningsområde, eller kanske för att vi är så få (två personer) att man inte ville minska mer på den gruppen.

Oavsett så sitter jag säkert just nu, medan ett tiotal kollegor blir av med jobbet. Många av dem är både äldre och mer erfarna, så det känns väldigt konstigt att vara en av dem som blir kvar. De går med största sannolikhet igenom allt som Linda skrev om för ett tag sen, och just nu är det självklart mycket bitterhet som lyser igenom under luncher och fikaraster.

Jag vill vara hjälpsam och optimisten i mig vill gärna komma med klämkäcka förslag, men jag försöker lägga band på mig. Jag hoppas av hela mitt hjärta att dessa personer nu hittar andra möjligheter och uppgifter, trots att flera av dem är mellan 55 och 60 år, och därmed kanske inte högvilt på arbetsmarknaden.

Vad är er erfarenhet, är det tjänstemännen som får stryka på foten nu, trots att det pratas om bättre tider? Arbetslösheten sägs ju ha viss fördröjning i förhållande till konjunkturen.