Bra att även papporna uttalar sig i den här frågan, och vad kul att en föräldraledig pappa får synas i media.
Mer sånt tack!!
lördag 19 september 2009
Pappaledighet
Här är en pappa som tycker att man ska Lagstifta om föräldraledigheten.
Bra att även papporna uttalar sig i den här frågan, och vad kul att en föräldraledig pappa får synas i media.
Mer sånt tack!!
Bra att även papporna uttalar sig i den här frågan, och vad kul att en föräldraledig pappa får synas i media.
Mer sånt tack!!
Upplagd av
Camilla
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Men grejen är ju att även om han är man så kan han inte veta hur en annan familj skulle klara av det han klarar av.
Jag sätter barnen i första rummet. Ingen kollektiv lagstiftning har ju möjligheten att veta vilken inre status det finns i en specifik familj.
Det är faktiskt så att vissa personer saknar förmågan till både ömhet och omsorg. Vissa personer har ju sk "personlighetsstörningar". Skall man då tvinga bort den andra föräldern som primär omsorgstagare.
Denna fråga diskuteras alltid ur ett välfungerande medelklassperspektiv. Utopiskt och ensidigt.
Helt enkelt korkat.
Förändringar måste ta tid. Man kan inte tvinga på kollektivet denna typ regleringar utan ovillkorliga konsekvenser.
Dessutom anser jag med bestämdhet att det är för tidigt att generellt och likformigt byta sk "första anknytningsperson" vid 6 månader. Vi bör nog vänta till 9-12 månader innan vi tvingar ut den ammande modern.
Det handlar faktiskt inte bara om modersmjölken. Anknytningsscheman är långt mer komplexa än födan.
Dessutom är barn mycket olika. Inte bara föräldrar. Vissa barn behöver långt mer stabilitet och kontinuitet än andra.
Detta kan aldrig en stelbent lagstiftning hantera.
Vi kommer att få betala ett pris med betydligt fler unga barn med otrygg anknytning. Mer bråk och mer oro på dagis o förskola. Mer otrygga vuxna till slut.
Låt mig säga:
Jag är helt tvärsäker.
Det kommer som ett brev på posten.
Anders: Oavsett hur och om man kvoterar så tycker jag det är otroligt skönt att höra en man uttala sig i frågan, annars är det mest kvinnor som skriker för att de är rädda för att bli av med "sin" föräldraledighet.
Camilla
OK! Då förstår jag.
Annars är jag livrädd för den rådande diskursen som som enbart ser allt ur ett rättviseperspektiv.
Anknytning, personligheter och livets komplexitet skiter fullständigt i rättviseperspektivet.
Då gäller endast Funktionsperspektivet.
Betänk att den biologiska verkligheten fungerar som ett mycket mycket mycket komplex elektriskt system.
Input - överföringsfunktioner - output.
Hjärnans kodning fungerar precis som datorer.
Skit in Skit out!
Men ta också och reflektera över varför inte fler män skriver och reflekterar över detta ämne.
Kan det bero på att mäns existensdilla fokus inte alltid prioriterar "omvårdnaden" av de små liven.
Jag ser detta faktum som en tydlig sk "riskfaktor" för det framtida samhällets empatiska nivå i den stund man kvoterar omvårdnaden av de små liven.
De små liven skall ju snart bli vuxna. Hur funkar det när farsan inte visste hur man skulle göra.
Nu hinner jag inte läsa allt någon av er skriver utan bara en enda sak som andersbwestin säger: att personlighetsstörda inte ska tvingas in i föräldraskapet på bekostnad av den andra förälder som (i bästa fall) inte också är det.
Detta har jag tänkt på många gånger, det kan jag säga. Jag har också funderat många timmar över detta och kommit fram till att man får skapa samhället och systemen efter det som ÄR fungerande och använda det som norm.
För (alla dessa) andra med störningar/psykiska sjukdomar och annat ska (men det görs ej alltid) samhället komma in och arbeta med DET. I de fallen är det inte antalet föräldradagar eller jämställdhet som är problemet/frågan, utan i de fallen beövs psykologhjälp och särskilda insatser.
Det var mitt inlägg, lördag kväll!
Hoppas alla har en bra en!
Anna
Det blir mycket att lösa mitt i samma stund. Har samhället dessa resurser.
Min fru jobbar i denna värld som terapeut. Kön till henne är oändlig helt utan kvotering.
Nu är det ju inte så illa att man behöver använda personlighetsstörning som huvudargument. Vi är ju alla lite "normalstörda" på all möjliga sätt..
Även hos oss normalstörda finns onekligen olika begåvningar och egenskaper.
En välfungerande man behöver dock inte vara den bästa ormvårdaren. Likaså inte kvinnan.
Men nu är det så att jag personligen är helt övertygad om att den generaliserade kvinnan har en bättre förmåga att ge omsorg och trygg anknytning till de riktigt små barnen. Det är det inga normer som ser till. Utan kemi. Dvs hormoner och signalsubstanser som får hjärnan att fokusera i en viss riktning.
Även den normalstörda mannen får successivt en omställning av hjärnan, men denna omställning har en viss tidsfördröjning relativt kvinnan. Låt mig gissa minst 9 månader.
Det är den ena komponenten.
Den andra är kontinuitet. Det lilla livet behöver kontinuitet. Första anknytningsperson är livs- viktig för hela livets anknytningsschema.
Att försöka byta mellan första och andra anknytningsperson kan inte göras på kommando ungefär i 6 månadsåldern.
Ingen jäkla korkad politisk dogm har möjlighet att styra hjärnans system inuti de små liven.
Ska vi överhuvudtaget styra detta med politik så kan jag med motstånd acceptera 33-33-33 % kvotering. Där den enda 33 % kan väljas fritt av familjen själv.
Jag tror stenhårt på att pappan skall vara hemma med barnen. Men jag är tveksam om att detta kollektivt skall styras till att komma före 12 månaders ålder.
Detta med tid och intoning och varje individs unicitet är mycket centrala komponenter för mitt resonemang.
Jag ger mig aldrig på denna punkt eftersom jag vet att jag har rätt.
När jag skriver detta är jag väldigt noga på att skilja på individ och kollektiv nivå.
Skicka en kommentar