torsdag 4 mars 2010

"Och hur mår barnen??"

En kvinna i mitt nätverk reflekterade över jämställdheten på arbetsplatsen härom dagen: ”för varje år som går inser jag är det är värre ställt än jag först trott, jag önskar jag fortfarande hade samma naiva optimism som när vi pluggade på KTH”. Jag funderade ett tag men kunde nog hålla med, ju högre upp i organisationen, ju färre kvinnor, desto sämre tycks det vara ställt med jämställdheten. En sak som gjorde den här (ändå hyfsat unga) kvinnan extra irriterad var hur hennes manliga kollegor envisades med att berätta om sina barn för henne. Hon har inga barn själv och är inte särskilt intresserad.

Några skratt och en natts sömn senare kommer jag till jobbet där en ung man ur min produktgrupp väntar på att få prata med min chef som sitter i telefon. Under tiden passar han på att ge mig en full rapport över hans barn och deras hälsotillstånd. När min chef lagt på luren framför den unge mannen sitt ärende och blir genast lotsad till mig som blev rätt full i skratt och hade lust att svara ”Ja jag kan hjälpa dig med din allvarliga eskalering, men först måste jag veta – hur tusan mår barnen?”.


Hur hanterar ni knattetimmesamtal från era manliga kollegor? Är de irriterande eller bara trevliga? Är det ett bevis på att papporna blir mer jämställda eller att de ser dig mer som mamma än kollega?


Alfa-gårdarna!

Ägor hos min "Alfahanne"-släkting,
en man jag älskar att diskutera jämställdhet med!


Jag drömmer om ett hus med havsutsikt och så en ljuvligt underbar pool, från vilken man förstås ser havet. Det är en av mina stora drömmar och den ska jag uppfylla!

Drömmar är livsviktiga och så roliga att underhålla.

Jag var tvungen att smålé när jag läste om Alfahannarnas gårdar (någon Alfakvinna hade smugit sig in också) och sedan tänkte på det lilla radhus vi köpt i Skåne, i en av dess sommaridyller, och jämförde det hela..! En lång väg att gå, om jag skulle ge mig in i den tävlingen!

Nu roar det mig inte alls, som sagt, med en gård så den tävlingen avstår jag (är heller ingen tävlingsmänniska) men jag tror det ligger lite sanning i det där med Alfahannarna och gårdarna. Jag har en, mycket trevlig, släkting som är urtypen av Alfahanne och visst har han en precis sådan gård - en med anor från 1600-talet...
Hur ser dina boendedrömmar ut?

måndag 1 mars 2010

Delat ledarskap

Japp, nu sitter jag här och har tagit ett litet "karriärsteg" igen. Om det räknas så när man genom en omorganisation går från 7 underställda till 19 underställda men är kvar på ungefär samma "nivå"?

Borde jag inte vara superglad? Jo, det kan man tycka och det är ju vad jag vill men...
... i nästan tre års tid har jag i princip haft ett delat ledarskap med en kille som har varit chef för min parallellgrupp. Det har varit alldeles underbart och nu känns det bara tomt.

De här tre åren har präglats av många korta och långa samtal, lätta och roliga men också tunga och jobbiga. Vi har båda haft personalansvar för hela gruppen under den andres föräldraledigheter men inte heller då har vi varit helt ensamma med våra beslut eftersom den andre bara har varit ett telefonsamtal bort.
Vi har inte alltid haft tyckt likadant men alltid respekterat den andres åsikter. Vi har bollat ideér och strategier och det har alltid känts som om summan har blivit större än delarna. I en artikel på chef.se listas tre viktiga kriterier och dessa inser jag nu att vi verkligen lever upp till.
1. Gemensamma grundvärderingar
2. Absolut förtroende för varandra
3. Prestigelöshet på alla plan

Nu har jag personalansvar för hela "vår grupp" samt ytterligare några individer och det känns så tomt. Min chefskollega är inte långt bort utan i samma ledningsgrupp och vi kommer troligtvis (om han känner samma tomhet) fortsätta ha varandra som bollplank. Men en sak som är tydlig för mig nu, det är att ett mer uttalat delat ledarskap troligtvis skulle passa mig som handen i handsken. Inte för att slippa ifrån tråkiga, jobbiga uppgifter och inte för att jag inte vågar fatta jobbiga beslut utan för att de tråkiga, jobbiga uppgifterna blir roligare om man delar dem med någon och de jobbiga besluten blir bättre underbyggda om de har bollats lite först.

Därför glädjer artiklar som den här mig oerhört. Kanske ska vi söka nästa jobb ihop?

Att gå ner i tid...

Älta, älta, älta. Snart är det dags för utvecklingssamtal med min chef, och flera gånger i veckan har jag funderat på huruvida jag ska gå ner i tid eller inte. Idén är att (kanske) gå ner från 100 % till 90 %. Risken är förstås att jag får jobba 100 % till 90 % lön, och det är det som står på "emot-listan". På "för-listan" står framför allt mindre stress. För nu stressar jag faktiskt, för att få ihop det berömda "livspusslet". Stressen kanske mest finns i mitt huvud, men ändock. Jag ligger konstant minus på flexkontot och försöker jobba ikapp kvällar och helger. Jag hinner aldrig träna och jag somnar oftast innan klockan 22. För mig själv skulle det kännas skönt att gå ner i tid och använda den till att slippa jobba på min fritid, slippa känna att jobbet alltid flåsar i nacken, och även hinna träna på lunchen en till två dagar i veckan. Och detta utan ett ständigt dåligt samvete. I mitt yrke är dock målen och arbetsuppgifterna ganska allmänna, det är väldigt svårt att se hur det ska summeras till 100 % och vad man konkret kan plocka bort för att minska arbetet. Tanken är ju 100 % prestation på 90 % mål, inte 90 % prestation på 100 % mål, om ni förstår hur jag menar.

Just när jag funderade på om jag skulle publicera det här inlägget så hittade jag följande inlägg hos Skriet från kärnfamiljen. Jag känner igen mig så!! Flera av kommentarerna skulle det kunnat vara jag som hade skrivit. Min ambition när vår son började på förskolan var att både jag och maken skulle gå ner till 90 % och vara lediga varannan fredag var. Nu kommer det inte bli så. Han kommer jobba heltid ett tag till i alla fall, och jag kommer använda mina 10 % till att korta de vanliga dagarna - för att över huvud taget få mina timmar att gå ihop med hämtning och lämning på förskolan, hinna med att träna och ta hand om min kropp, och gå lite tidigare någon dag i veckan och hinna mysa lite mer med sonen. För japp, nu har jag bestämt mig för 90 %!

söndag 28 februari 2010

Ladda om för en ny vecka!

Jag tillsammans med en av "de allra bästa" :-)


Hur ser din ultimata omladdning inför en ny vecka ut?

Många har fredagen som sin favoritdag för att det är dagen före lördagen... Denna underliga logik har jag svårt att begripa: om lördagen är så bra att fredagen - bara på grund av sin närhet till lördagen - blir en favorit på grund av just det: borde inte lördagen vara veckans bästa dag då?

Hur som helst: lördag är nog min favoritdag eftersom jag är helt ledig, tar lång mysig frukost och sedan i bästa fall orkar vara vaken en stund på kvällen och inte däckar kl. 22 i soffan.
Den här lördagen hade vi några av våra bästa vänner hemma på middag och det blev sent och givande och roligt i en underbar mix - en underbar och alldeles perfekt lördag alltså!

Söndagen, idag, blev också en toppenomladdning inför stundande arbetsvecka, som sig bör. Vi var hembjudna på brunch till ytterligare andra av de vänner vi räknar som våra bästa och i fem timmar åt vi, drack Bloody Mary och njöt av varandras sällskap (att våra tre söner flög runt och rev stället, tänker vi bort...!).

Jag känner verkligen att det var en perfekt mjukstart på en ny vecka: att koppla av, inte bry sig om städ/disk/tvätt att lyssna och berätta och att argumentera och vädra åsikter. Jojo, alla vi fyra runt brunchbordet har åsikter, det är ett som är säkert.
(hmmm, nästa gång får jag försöka att komma ihåg att lyfta kvotering på dagordningen, så får vi se var det landar!!).

Hur ser din perfekta söndag och omladdning ut?

torsdag 25 februari 2010

Tanken var god men.......

EU har lagt fram ett nytt förslag om obligatorisk mammaledighet i samband med förlossningen, både före och efter.
Tanken är att skydda kvinnor från att få sparken för att de är mammalediga och att utöka kvinnors rättigheter i de europeiska länder där man inte har samma rättigheter som vi har i Sverige.

Problemet är att detta kommer att ske på bekostnad av länder som nått längre, att det per automatik diskvalificerar pappans roll i det nyfödda barnets liv och troligen kommer att bidra till att arbetsgivarna blir än mer restriktiva till att anställa kvinnor i barnafödande ålder.

Mer om detta kan man läsa i Birgitta Ohlssons utmärkta krönika i Aftonbladet:
"Många kvinnor i EU väljer i dag bort barn helt och satsar på karriären eller så ger man upp den när barnen föds.
Effekterna syns i statistiken. EU har världens mest välutbildade hemmafruar. Samtidigt förgubbas och förgummas Europa. Unionens befolkning riskerar att bli en Jurassic Park om inte fler barn föds.
Tillgång till barnomsorg är avgörande om fler ska kunna kombinera familjeliv och yrkesliv. Jag anser inte att vi ska lagstifta om barnomsorg på EU-nivå. Men fler EU-länder måste inse sambandet mellan barnomsorg och ekonomisk tillväxt. "

"Det här låter så efterblivet i dataåldern att jag inte riktigt kan tror att det är sant. Det här skulle ju t ex effektivt sätta p för alla svenska krönikörer och journalister som obehindrat levererar texter samma vecka de fött. Eller författare. Eller andra som har dator som arbetsredskap och kan jobba hemifrån"

"Helt absurt. Okej om det formulerades som en rättighet. Men nu framställs det som en skyldighet. Jag kan förstå att man försöker stärka kvinnors rättigheter i länder som inte har någon föräldraförsäkring. Men det ska ju vara rättigheter! Inte skyldigheter. Och varför framställs det som att föräldraskap enbart handlar om mamman? Snacka om kontraproduktivt!"

onsdag 24 februari 2010

Måste skratta lite!

Ja, jag skrattar lite gott åt/med Maria Wollin idag där hon frågar sig varför man skaffar barn om man inte orkar läsa för dem?
Skrattar gör jag förstås eftersom hon parodierar på den där frasen som fick vårt nätverk att flytta på sig och vara "bara för oss själva", nämligen frasen:
"Varför skaffa barn om man inte tänker vara med dem" (OBS! endast riktat till dem utan hängande könsorgan).

Mitt svar på den frågan var, liksom det ännu är, att jag skaffar barn för att skapa en ny individ, för att få vara en god förebild för en ny vuxen och - ja - jag tycker jag är en god förebild som satsar framåt, gör saker på dagarna som jag tycker är väldigt viktiga och som jag tror förändrar något i samhället.

Åter till det andra temat på Wollins blogg idag: högläsning. Det är en av de viktigaste saker du kan göra för ditt barn, för språk, intelligens, snabbtänkthet med mera. Det är en av de många saker jag i mitt yrke verkar för och just tycker är viktiga nog att satsa mina jobbtimmar på.
Självklart har jag läst högt för mina söner varje dag och gör så än.

tisdag 23 februari 2010

Försök till tjänsteresa mitt i vargavintern

Igår var planen att åka med ett tåg 07.07 från Stockholm C till Örebro, för att genomföra ett kundbesök tillsammans med en lokal säljare, där jag skulle presentera en av ”mina” produkter. Jag visste att det var snökaos och mycket förseningar, så jag övervägde att ta bilen istället för tåget (eftersom det inte verkade som att det skulle snöa mer, bara vara snö på marken, och kallt, men soligt), men efter att ha kollat banverkets hemsida upprepade gånger både på kvällen och morgonen, och "mitt" tåg inte såg ut att vara inställt, så bestämde jag mig för att ta tåget. Trots allt var ju biljetten redan inköpt.

Bild lånad från SMHI

Glad i hågen går jag ut i -20 grader, bara för att finna att det är ersättningsbussar som gäller överallt där tunnelbanan går över jord. Ingen tunnelbana. Jag väntar i 3 minuter på ersättningsbussen, men ger upp och går till närmsta inomhusstation (bara en station bort trots allt). Det är smällkallt men jag går fort och det tar kanske 15 minuter. Väl framme så har jag tur och det kommer ett tåg nästan direkt. Jag känner att det är tajt om tid (men misstänker förseningar även hos SJ) och springer upp till stationsbyggnaden när vi är framme, jag hämtar ut min biljett i automaten 07.05... Kollar tavlan, ser att det är spårändring och springer till det nya spåret (nr 8). Där rullar tåget precis in (!) och jag är nästan först på. Men snart kommer det massor med folk, som tydligen suttit på ett tåg på spår 6 innan den här spårändringen (som alltså även var en tågändring) kom till... Det pratas om att tåget ska säkerhetskollas, och loket ska bytas plats, men sen ska vi åka. Fast eftersom det har skett urspårningar i Hallsberg så ska tåget tyvärr bara gå till Örebro, inte till Göteborg som annars var slutstationen. Men det räcker ju för mig. Efter 20 minuter säger de att det snart är dags att rulla, men efter ytterligare 15 minuter så suckar konduktören (eller vem det nu är som pratar) att "ja... vi var ju startklara att köra... men jag fick precis besked att SJ har ställt in det här tåget. Och jag har absolut ingen aning om varför". Så det var bara att kliva av! Troligen tar SJ inga risker att någon ska bli sittande i ett tåg ute i skogen, och det kanske är lika bra...

Jag överväger om jag ska invänta nästa tåg mot Örebro som ska gå om en timme, eller se om det går någon långfärdsbuss. Men jag får tag på säljaren som jag skulle träffa, och han råder mig att åka till kontoret eller hem, så bokar han om mötet med kunden till ett senare datum när vi kanske t.o.m fått plusgrader i Mälardalen!

Så jag var på jobbet klockan nio och gick upp 05.30 till ingen nytta!

måndag 22 februari 2010

Cristina Stenbeck

Cristina Stenbeck väntar tvillingar och i sommar blir hon trebarnsmor. Hennes första dotter kom sommaren 2008. Vid frågan om hur hon nu ska få ihop livspusslet kontrar hon:
"– Den frågan tycker jag att du ska ställa till Hans-Holger – han har sju barn, svarade Cristina Stenbeck och drog ned applåder." (läs hela intervjun här)

Hon svarar rappt och kompetent, men för mig ger det ändå en lite bitter eftersmak.Jag tycker frågan är högst relevant. Hur 17 får man ihop livspusslet med 3 barn under 3 år? Det är ingen barnlek, och hon har antagligen, (likt många andra kvinnor som officiellt förkunnat att de tycker om sitt arbete, och vill prioritera detta), fått frågan hur hon tar hand om sin familj många många gånger.

Som Cristina själv sa i en annan intervju: "– Den här sommaren är inget för veklingar och mesar direkt."

Antingen frågar vi både blivande fäder och mödrar: - Hur ska du få livspusslet att gå ihop?
Eller ingen alls. Lägg inte hela ansvaret på kvinnan, för hennes mandat sträcker sig bara till 50%






PS. Birgitta Ohlsson (fp) är ju som ni vet också hon, i väntans tider vilket har orsakat stora rubriker.









lördag 20 februari 2010

Kvinnor OCH män på alla positioner

Börje Ekholm, VD på Investor. Bild hämtad på Investor


"Vi måste rekrytera kvinnor, vi måste rekrytera män - på alla positioner i företagen annars kommer vi inte att vara konkurrenskraftiga" orden bjöd Börje Ekholm (VD för Investor) på i TV4's morgonprogram.

Han sa också att gällande jämställdheten tyckte han det var självklart men att det är lika viktigt för ekonomin.

Börje var en trevlig bekantskap i soffan en lördagsmorgon, får jag säga!
En intelligent och klartänkt man som också begrep det vi brukar framhålla här, roligt att höra!