En kvinna i mitt nätverk reflekterade över jämställdheten på arbetsplatsen härom dagen: ”för varje år som går inser jag är det är värre ställt än jag först trott, jag önskar jag fortfarande hade samma naiva optimism som när vi pluggade på KTH”. Jag funderade ett tag men kunde nog hålla med, ju högre upp i organisationen, ju färre kvinnor, desto sämre tycks det vara ställt med jämställdheten. En sak som gjorde den här (ändå hyfsat unga) kvinnan extra irriterad var hur hennes manliga kollegor envisades med att berätta om sina barn för henne. Hon har inga barn själv och är inte särskilt intresserad.Några skratt och en natts sömn senare kommer jag till jobbet där en ung man ur min produktgrupp väntar på att få prata med min chef som sitter i telefon. Under tiden passar han på att ge mig en full rapport över hans barn och deras hälsotillstånd. När min chef lagt på luren framför den unge mannen sitt ärende och blir genast lotsad till mig som blev rätt full i skratt och hade lust att svara ”Ja jag kan hjälpa dig med din allvarliga eskalering, men först måste jag veta – hur tusan mår barnen?”.












