Juni 2000, superlycklig över nya jobbet som trainee så bodde jag med min nuvarande make i den nya staden jag hade flyttat till. Vi hade en mysig hyresrätt på 59m2 i ett ganska tvivelaktigt område (på de två år vi bodde där var insatsstyrkan i en trappuppgång mittemot, det brann i vår källare och vi lärde oss båda att känna igen påtända personer och akta oss för dem) som vi faktiskt gillade. Vi hade en bil som inte startade jämt men det gjorde inget för vi hade all tid i världen. Jag gick till och från jobbet och tog gärna en omväg förbi någon affär på vägen hem och vi hade många sena middagar (även på vardagar) och kompisar på besök. Jag kände mig superrik och njöt av att slippa studiemedel eller a-kassa.
Maj 2010, har jag ännu en ny tjänst med mer ansvar och är glad över den men ser mest hur mycket jag har att göra och hur lite tid jag har. Vi (jag och min man) bor i ett hus med rejält renoveringsbehov med våra två små barn i samma stad som innan. Vi har två bilar (fast vi inte vill) för att kunna få ihop lämnings-hämtningslogistiken med vettiga tider på dagis. Dagen går i ett mellan 6 och 20 och sen kommer fritiden... nån timma framför TVn för att ladda inför ännu en natt med superlite sömn. Kompisar träffas på helger och då helst hyfsat barnanpassat. Min lön har ökat med 116% men jag känner mig ändå inte alls lika rik längre.
De säger att det är som värst när barnen är som minst...men frågan som gnager inom mig hela tiden är: -Är det verkligen värt det???
Karriären är kul, huset har en enorm potential och ungarna är underbara (emellanåt :-) men är det verkligen meningen att man ska göra allt på en gång?










