Varför är det så svårt att bara koppla av och njuta av hur saker och ting är? Vi har bott i vårt radhus sedan februari 2006 och inledde med en offensiv renovering för att "sätta vår prägel" på huset. Alla rum ytrenoverades, båda badrummen totalrenoverades och husets fasad fick ny färg. Inte ens köket, som renoverats ett år innan vi flyttade in, lyckades undkomma rollern. Nu, fyra år efter att vi flyttade in, och ytterligare några renoveringsprojekt senare har jag lyckats dra igång ett nytt, denna gång för vardagsrummet. Inte några stora grejer egentligen, men tillräckligt för att äta en hel del av den dyrbara och sällsynta tiden. Vägghängda skåp ska målas, hyllor ska monteras ned och hål ska spacklas. Kanske ska en fondtapet bytas ut eller målas över. Som sagt, ingen rocket science, men det blir ändå långdraget när man bara hinner jobba 1-2 timmar/dag. Jag vet att vi är långt ifrån ensamma om att ha ett hem som är under ständig förändring, men jag kan inte låta bli att fundera över varför det är så?
En sak vi lärt oss är att vi aldrig skulle kunna köpa ett äkta renoveringsobjekt och ha en tio- eller femårsplan, för ingen av oss skulle kunna stå ut med tanken på att det skulle ta så lång tid innan det är "klart" som vi vill ha det. Jag mår fysiskt dåligt när det är oordning, så jag vill göra allt på en gång för att få det klart, vilket ju inte funkar om man ska renovera ett helt hus ordentligt.
Men jag har förstått att en del faktiskt gillar det här. Är du en renoveringsmänniska? Berätta - vad är det egentligen som är så kul med att renovera?












