Men någon gång under sin karriär hamnar nog de flesta tyvärr i ett jobb eller en situation när man känner att “Nej, det här är verkligen inte för mig“.
Från att ha sett fram emot att gå till jobbet sa drar man sig inför det på morgonen. En olustig känsla infinner sig på söndagseftermiddagen och kanske får man ont i magen eller spänningshuvudvärk.
Anledningarna kan vara många. Allt ifrån en chef man inte kommer överens med till arbetsuppgifter man inte trivs med eller kanske för mycket tid iväg från familjen.
Sa när är det då dags att se sig om efter nytt jobb eller t.o.m. säga upp sig utan jobb?
En väninna till mig bröt ihop storgråtande för några veckor sedan när vi frågade hur nya drömjobbet gick. När en annars så positiv tjej är en skugga av sitt forna jag inom loppet av två månader… då är det nog dags att se sig om efter nytt jobb.
Likadant kan jag tycka att om man regelbundet ligger vaken på nätterna och oroar sig, eller man håller på att gå in i väggen, då är det nog dags att se över sin situation.
Tyvärr ser man inte saker och ting realistiskt ibland. Det blir väldigt negativt och man ser inte att man kanske har andra möjligheter.
Jag förstår inte än idag att jag inte bad om förflyttning eller lämnade ett av mina jobb tidigare än jag gjorde. Vi behövde egentligen inte min lön och p.g.a. mitt resande så sågs vi nästan aldrig. Jag satt mot slutet, helt slutkörd av långa dagar utan chans att komma hem på flera veckor, gråtandes på mina hotellrum och längtade hem.
Så… varför sa jag inte upp mig och levde på min fästman i ett par månader tills jag hittat något nytt som passade vår situation mycket bättre?
Tjurskallighet och stolthet kanske? Vad tillför jag utan mitt jobb? Skaffade man sig 300'000:- i studieskulder for att sitta hemma och göra ingenting?
Men det är stor skillnad på att inte tycka om sitt jobb emellanåt och att må dåligt över att gå dit.
Min fråga ar därför till er… Var drar ni gränsen och slänger in handduken?
MVH



10 kommentarer:
Det är en fråga som jag brottas med just nu. Har därför inget svar, men följer inläggen med intresse.
Jättebra och viktigt inlägg. Det kan vara jättesvårt att se sitt eget bästa när man är mitt uppe i det. Svårt!
Tjejer/damer/Kvinnor
Välj era krig.
Kriga aldrig mot manliga teflonhjärnor.
Det har vi män (utan teflonhjärna) sedan länge förstått. (Insikten startade redan i 4 års åldern)
Jag har tex sedan 20 år egen firma just för att slippa detta.
Flertalet män viker istället ner och inordnar sig i den manliga hierarkin. En anordning som funnits i miljoner år för att få samhället att "fungera" och evolutionen att fortgå.
Jag känner mig ganska säker. En orsak till att duktiga kvinnor deppar och blir utbrända är att de inte startar eget eller klarar av att "vika ner" när de möter på de manliga teflonhjärnorna.
Manlig hierarkiinordning är bevisligen svårt för kvinnor att klara av. Kvinnor som lyckas klara manliga teflonhjärnor spelar med fast på en virtuellt parallell arena. Dom är i samma fysikaliska rum men "skiter" i den manliga påfåglingen. Betraktar den istället med ett nyfiket helikopterperspektiv.
Rekommendation: Se det så här. Manliga teflonhjärnor existerar för att evolutionen skall fortgå. Kvinnor och män som inte står ut öppnar eget eller viker ner.
De som viker ner satsar istället på fritiden och/eller familj vilket kan vara precis lika bra. Eller bättre?
De som startar eget kan förhoppningsvis bygga nya företag som på sikt "krossar" teflonhjärnornas företag. Alternativt skapas andra företag som åtminstone är minst lika samhällsnyttiga som teflonhjärnornas företag.
Kampen och selektionen kan då fortsätta i nya banor.
Detta är en rekommendation som bygger på evolutionsläran istället för den kontraproduktiva postmodernismen.
En väldigt viktig detalj:
Vi har bara ett kort liv. Välj därför era krig.
Försök att njuta fast det är svårt.
Min fru insåg detta för 10 år sedan. Ny är hon en lycklig kognitiv psykoterapeut som inte bryr sig en sekund om manlig påfågling.
Hon har ju mig.)
Jag fick nog och sade upp mig. Men jag hade ordnat så att jag hade ett nytt jobb som väntade först.
Jag tror mitt första tecken var att jag började leta nytt jobb på allvar, inte bara som jag gör då och då "kollar på andra jobb för att jag är nyfiken".
Men det är fortfarande en av de mest befriande grejer jag har gjort - att få gå in till den förhatligt dålige VD'n och förklara för honom hur dåligt jag tycker att han skötte sitt jobb och att jag inte tänkte slösa bort min energi på att jobba för en människa som honom. HALLELUJA. Att få säga vad jag tycker, utan filtrering (jag var inte ens speciellt artig). :-)
Sen fick han sparken en vecka senare och jag ombads komma tillbaka till min tjänst. Väldigt speciell situation.
Ja just, och jag fick nog av ovanstående VD när jag precis för hundrade gången tröstat en av mina anställda som blivit osakligt kritiserad/utskälld av vederbörande. Han var en sjuk personlighet, en korrupt man som förskingrade firmans medel och gjorde sig omöjlig med både personal och kunder.
Jag hade under det år han varit VD oftare och oftare funnit mig i att ljuga för att försöka "släta över" hans beteenden och uttalanden, jag hade flängt omkring och försökt lappa ihop relationer med kunder och över huvud taget kändes det inte längre som om jag orkade med min roll.
Men det tog väl ungefär ett år att inse att jag borde dra. Så reaktionstiden är inte blixtrande snabb när det gäller sådant här.
Jag hade ett jobb förra året där jag inte alls mådde bra och inte insåg det innan jag fick sluta. Men nu ser jag att det var något av det bästa som kunde hända. Hela tiden på det jobbet hade jag magproblem, huvudvärk, ångest, hjärtklappning samt dålig matlust. Men jag vågade inte vara så ärlig mot mig själv att inse det för att jag var rädd för att bli sett som en loser.
Så nu njuter jag av att längta till jobbet och av att slippa söndagsångest.
Jag tycker att när man mår fysisk dåligt av ett jobb eller inte känne sig bekväm i företaget eller med arbetsuppgifterna är det dax att fundera.
Och Anders jag har mött en hel del av de teflonhjärnar du nämner i mitt förra jobb.
Intressanta kommentarer!
Ser skillnaded mellan UK och hemma. I sverige ar ju "Vad jobbar du med" en av de forsta fragorna man staller nar man traffar nagon. Har (uk) sa tar det manader innan man fragar. Sa vi Svenskar identifierar oss nog starkt med vara jobb och ar nog mindre benagna att saga upp oss om vi inte har nagot annat - aven om vi mar jattedaligt.
Teflonhjarnor......bra utryck!
Och, ja Anders du har ratt, ingen verkar ta en diskussion med dom. Folk bara "lagger sig". De kommer undan med det mesta.
Sprang pa en san for nagra veckor sen. Ingen trevlig upplevelse kan jag saga.
Hur kanner du infor att jobba i egen firma? Ar sjalv lite for feg for att prova pa da jag ar orolig att jag ska fa ihop jobb och familjeliv.....
Eva
Att ha egen firma i teknikkonsultbranschen kräver antingen stenhårt arbete eller att man som jag "haft turen" att vara intresserad och bli kunnig inom ett område som få personer kan och som samtidigt blivit efterfrågat.
Det stora "problemet/fördelen" är annars att firman och jaget har en tendens att flyta ihop.
Detta kan både vara inspirerande och till slut jobbigt. När man blir lite äldre kan man bli lite trött på att inte få vara sitt andra JAG.
Jag hade aldrig orkat ha egen firma i en prispressad hårt konkurrensutsatt yrkesroll. Nu är jag expert och då går det att "flyta lite uppepå". Har man en djup kunskap inom ett efterfrågat område så får man t.o.m status bland "teflonhjärnorna". Dom behöver mina tjänster. Och jag instrumentaliserar dom till objekt.
Då slipper jag reta mig på dom.
Detta är inte lätt att svara på. Men i mitt fall bygger min styrka på att jag redan som 12 åring började nörda inom det teknikområde som jag sedan lyckats ombilda till ett specialistyrke.
Jag har dock fått för mig att få kvinnor är tekniknördar redan i barndomen. Då kan det vara svårt att bli en trygg expert inom detta område som vuxen. Det handlar till slut om fokus och om man vill gå in så totalt i sitt kompetensområde så att t.o.m JAGET blir upplöst.
Många konstnärer och artister gör dock detta i hela sitt yrkesliv.
Att ha egen firma är nog lite besläktat med konstnärskap.
MVH
Detta är väldigt intressant. Det som lätt händer är ju att man, när man egentligen borde kasta in handduken, har börjat tvivla på sin egen förmåga. "Kanske är jag inte så bra som jag trodde, jag fixar ju inte det här..." Där har i alla fall jag något jag behöver jobba på :-)
Jag känner så väl igen det som Catharina skriver. När jag har vantrivt med mina arbetsuppgifter så sviker självförtroendet och jag börjar tvivla på om jag verkligen kan något. Och det underlättar inte beslutet att bestämma sig för att söka sig vidare.
Skicka en kommentar