onsdag 16 december 2009

Anna Skarhed

Här på Networking var det visst ganska dött? Själv börjar jag få kontakt med världen igen efter en dryg vecka då hela familjen har varit supersjuka i feber, snuva och hosta.

Idag har jag beställt julklappar på nätet, skriver julkort och läser GP lite noggrannare och då hittade jag en intressant artikel om Anna Skarhed (artikeln ligger tyvärr inte online). Anna har precis blivit vår nya JK, den första kvinnan på ämbetet på 300 år!

Men det som jag störde mig på i artikeln är att rubriken är "HISTORISK - Sveriges första kvinnliga JK är ingen karriärmänniska". Varför en sån formulering? Är det fult att vara karriärmänniska? Blev hon bara erbjuden jobbet av en händelse eller... tänkte jag och läste vidare.

Men sen när man läser artikeln så handlar den om en tävlingsinriktad kvinna som tycker det är löjligt att vi fortfarande diskuterar vikten av att fler kvinnor (inom juridiken) blir chefer och som med sitt perspektiv numera aldrig skulle säga att villkoren är samma för manliga som för kvinnliga jurister. Utan att kunna värdera en karriärväg inom juridiken så ser hennes ganska intressant ut.

Varför har den kvinnliga journalisten valt den rubriksättningen?
Är det värre med målmedvetna kvinnor som vill göra karriär än de som sitter på höga poster "utan att vara karriärmänniskor"?

Jaja, hur som helst verkar Anna vara en redig kvinna och det ska bli spännande att se vad det står om henne framöver, nu ska jag försöka orka julpynta lite till.


7 kommentarer:

Anna LB sa...

Nej, jag har inte trätt in som akutbloggare denna gång ;-)
Kul med en uppdatering!

Jaa, varför är det så att det är fulare att vara karriärist än att inte vara det? ALLT ligger i vilken innebörd semantiken ska behäftas med!
Att vara karriärist (ännu fulare än "att vara i karriären" märk väl) är för mig att vara kompetent, road av sitt arbete och absolut villig och fokuserad på att göra sig bästa i yrket. För mig är inget utav det negativt.
"In the eye of the beholder" således, ännu en gång och här får man nog vara beredd att leva med likadana olika åsikter/debatter som när det gäller ordet "feminist".

Malinka sa...

Det är troligen inte journalisten som satt rubriken, det brukar vara en redigerares uppgift.

Kan bli lite märkligt.

Rebecka Edgren Aldén sa...

Precis vad jag tänkte, Malinka. Journalist som jag är kan jag försäkra dig om att det inte är den kvinnliga journalisten som har satt rubriken. Men visst är det konstigt... Jag skulle säga att det är ett exempel på balansering (som vi skriver om i vår bok): En kvinna som når högt blir lite skrämmande, och då oskadliggör man henne genom att antingen trycka på hennes kvinnliga sidor eller som här försäkra oss läsare om att hon inte är en "karriärist".

Helga sa...

Ni har säkert rätt. Jag kallar mig feminist utan att blinka, men karriärist skyggar jag för.

Jag förstår helt era invändningar men hade jag läst rubriken och artikeln hade jag nog reagerat positivt. För mig är det ändå lite skönt att höra att man kan nå intressanta ch utvecklande positioner utan att satsa liv, blod och hälsa på karrären.


Det ligger i betraktarens öga och ens erfarenheter präglar en. Min tillvaro ser just nu ut som så att jag allvarligt undrar om jag kan kombinera mitt jobb med att ha familj för att inte tala om hälsan i behåll. Och jag har en jämställd man!

Rebecka Edgren Aldén sa...

Helga - och det är detta som är det orättvisa, det ojämställda! Att trots att man har en ojämställd man så är det kvinnan som funderar på om det verkligen är värt det, eller om man inte skulle hoppa av! Varför är det så? Kanske är det så att trots att ni lever jämställt så ställer du högre krav på dig själv, eller omgivningen eller vad det nu är? Det är också en form av balansering. Det är bra märkligt...

Linda R sa...

Malinka, Rebecka, ja det är säkert sant med rubriken. Jag har grymt dålig koll på hur journalistyrket fungerar, känner i ärlighetens namn inte en enda journalist.

Helga, men tycker du verkligen att det är bättre att någon "råkar" få ett högt uppsatt jobb än att det är någon som vill uppåt och har kämpat för det? Samtidigt så tror jag att jag förstår lite hur du menar. Jag kallar mig egentligen inte karriärist och ingen av mina kompisar skulle kalla mig det. Jag kör mitt eget race, med mina ena kläder och mitt enkla språk och det finns faktiskt plats för mig också och jag klättrar långsamt uppåt.
Sen har jag ingen ambition att klättra allra högst upp (då det blir för mycket ekonomi och för lite teknik då) men det kan ju ändras, vi får se vad som händer och hur det känns. Det viktigaste är att jag känner mig utmanad och att jag har en möjlighet att utvecklas hela tiden.

Helga sa...

Senkommen kommentar till Linda R - jag menar såklart inte att kompetens och vilja inte ska löna sig. Men jag reagerar faktiskt direkt på formuleringen "vill uppåt". Vadå? Hurdå? Varför då? Precis som du skriver vill jag kunna köra mitt race och vara mig själv och hoppas att det kan ge resultat också.

Och jag tror inte att jag resonerar så här bara när det gäller kvinnor..