tisdag 3 februari 2009
Planering av middagar
Som jag skrev här har vi tidigare utnyttjat tjänsten Middagsfrid. Nu har vi levt utan dem i ett halvår och total middagskatastrof råder. Varje vecka tänker vi att denna helg ska vi minsann skriva en inköpslista och bunkra mat för hela veckan och varje söndag ligger vi i soffan och tänker att ”nä, vi orkar inte, vi tar det imorgon”. Ingen av oss tycker om att laga mat och det blir ju inte direkt roligare när det enda man hittar i skafferiet är burktomat, makrill och snabbmakaroner. Kanske ska överväga att klicka hem maten från Mataffären? Någon som testat tjänsten? Hur gör ni? Han ni något färdigt rullande schema på maträtter eller är ni så innovativa att ni shoppar loss och planerar först i butiken? Jag som trodde att föräldraskapet automatiskt innebar ordning och reda i livet.. ;-)
Ledig helg!
I helgen kopplade jag av ordentligt och ägnade inte en minut åt arbete!
Visserligen har jag bestämt mig att lägga 1-2 timmar på arbete varje helg för att slippa ha blåslampa-i-häcken-känsla på jobbet (gillar inte alls stressade känslor och lägger hellre komprimerad tid på att beta av i så fall) och så har jag ånyo varit smittad av minsting med förkylning och haft huvudvärk men det har ändå varit riktigt skönt att bara koppla bort alla sorters måsten.
Jag har donat med foton och visat minsting bilder av honom som bebis. Jag har kramat minsting massor och även spelat piratmemory och pusslat med honom.
Jag har också ätit god mat, druckit gott vin och krupit ihop med maken i soffan och myst.
Viktigt med återhämtning under helgerna, således. Inget nytt men värt att påminna sig om ibland!
Visserligen har jag bestämt mig att lägga 1-2 timmar på arbete varje helg för att slippa ha blåslampa-i-häcken-känsla på jobbet (gillar inte alls stressade känslor och lägger hellre komprimerad tid på att beta av i så fall) och så har jag ånyo varit smittad av minsting med förkylning och haft huvudvärk men det har ändå varit riktigt skönt att bara koppla bort alla sorters måsten.
Jag har donat med foton och visat minsting bilder av honom som bebis. Jag har kramat minsting massor och även spelat piratmemory och pusslat med honom.
Jag har också ätit god mat, druckit gott vin och krupit ihop med maken i soffan och myst.
Viktigt med återhämtning under helgerna, således. Inget nytt men värt att påminna sig om ibland!
Då röjde jag i vår skogstomt... Också skön sysselsättning!
måndag 2 februari 2009
Rollen som mor- och farförälder
Mitt första inlägg här på Networking handlade om min pappa och min mans pappa som varje vecka hämtar vår treåriga pojke på förskolan flera dagar.
I Sydsvenskan läser jag om mor- och farföräldrars relation till sina barnbarn.
Ann-Christin Isacsson berättar om hur det är att vara farmor till Axel, 1,5 år gammal:
Det hon i stället tycker är speciellt med farmorsrollen är tiden. Att den plötsligt finns i överflöd. – Jag kan sitta och leka här på mattan utan att känna stress. Eller lägga Axel utan att fundera på allt som behöver göras. Det kunde man aldrig med de egna barnen. Dessutom slipper man alla skyldigheter som man har som förälder.
Tomas Arvisson berättar om att vara morfar:
Trots att mansbilden är i förändring tror han inte att det börjat märkas i morfarsrollen. Åtminstone inte tillräckligt mycket.
– Man kan hoppas, men jag är inte så säker. Fortfarande har mormor och farmor ett större engagemang. Det finns åtskilliga män som behöver en spark i ändan.
Sydsvenskan skriver också om Margret som berättar hur det kan vara för en mormor som känner att hon inte kan leva upp till den traditionella rollen:
Margret har två döttrar och två barnbarn. Alla bor i samma stad. Och egentligen tycker hon själv att de alla kommer bra överens. Problemet är bara de krav hon känner från sina barn.
– Jag känner att min dotter vill ha mer. Men jag vill hinna med mig själv också.
Läs här om sidan på nätet där mor- och farföräldrar kan få hjälp och tips!
Hur ser relationen ut mellan era barn och deras mor- och farföräldrar?
I Sydsvenskan läser jag om mor- och farföräldrars relation till sina barnbarn.
Ann-Christin Isacsson berättar om hur det är att vara farmor till Axel, 1,5 år gammal:
Det hon i stället tycker är speciellt med farmorsrollen är tiden. Att den plötsligt finns i överflöd. – Jag kan sitta och leka här på mattan utan att känna stress. Eller lägga Axel utan att fundera på allt som behöver göras. Det kunde man aldrig med de egna barnen. Dessutom slipper man alla skyldigheter som man har som förälder.
Tomas Arvisson berättar om att vara morfar:
Trots att mansbilden är i förändring tror han inte att det börjat märkas i morfarsrollen. Åtminstone inte tillräckligt mycket.
– Man kan hoppas, men jag är inte så säker. Fortfarande har mormor och farmor ett större engagemang. Det finns åtskilliga män som behöver en spark i ändan.
Sydsvenskan skriver också om Margret som berättar hur det kan vara för en mormor som känner att hon inte kan leva upp till den traditionella rollen:
Margret har två döttrar och två barnbarn. Alla bor i samma stad. Och egentligen tycker hon själv att de alla kommer bra överens. Problemet är bara de krav hon känner från sina barn.
– Jag känner att min dotter vill ha mer. Men jag vill hinna med mig själv också.
Läs här om sidan på nätet där mor- och farföräldrar kan få hjälp och tips!
Hur ser relationen ut mellan era barn och deras mor- och farföräldrar?
Etiketter:
aktuellt i media,
barn,
föräldrar,
livspusslet,
relationer,
Sara
Så vab:ar vi
I veckan som gick var jag hemma och vab:ade i två hela dagar med min treårige son. Det är ovanligt. Jag tror faktiskt det var första gången.
När sonen började på förskola som ettåring gjorde jag och hans pappa en deal:
Vi strävar alltid efter att dela vab:andet jämnt. Om det är möjligt delar vi på dagen och har vaktombyte vid lunch. Om jag har ett extra kritiskt patientbesök på förmiddagen jobbar jag då, eller om maken har ett viktigt möte på eftermiddagen får han jobba då. Jag har svårt att jobba hemifrån eftersom jag jobbar inom psykiatrin (svårt? OK - omöjligt...), medan min man ofta kan jobba hemifrån med datorn då sonen sover. Därför kan han ibland vara lite mer flexibel i när han kan vara hemma.
För oss funkar det bra att ta halva dagar vab och halva jobb, man kan oftast göra det viktigaste på jobbet och ändå vara hemma med sjuklingen. Ibland har dock den ene av oss något extra viktigt planerat på jobbet, och då får den andra vara hemma mer. Som i förra veckan då jag var hemma i båda de dagar vår kille var sjuk. Och det är helt OK det med.
Ett tips för de gånger då pusslandet inte går ihop är Vabjouren:
En kvalificerad och ansvarsfull person med erfarenhet av barn kommer att se efter ert sjuka barn på bästa sätt.Vi kan ta hand om barnet/barnen under några timmar, en dag eller kanske flera dagar. Ni bestämmer själva hur mycket hjälp ni behöver. Vi ställer naturligtvis upp med kort varsel.
Jag har inte testat detta själv, men idén tycker jag är väldigt bra!
Läs Lindas, Evas och Annas tidigare inlägg relaterade till vab, aktuellt i media om vab!
Tillägg: Läs i Sydsvenskan om familjen som fick ett brev istället för utbetalning från Försäkringskassan och att tre av fyra inte klarar att fylla i blanketterna från Försäkringskassan.
Hur löser ni vab:andet?
När sonen började på förskola som ettåring gjorde jag och hans pappa en deal:
Vi strävar alltid efter att dela vab:andet jämnt. Om det är möjligt delar vi på dagen och har vaktombyte vid lunch. Om jag har ett extra kritiskt patientbesök på förmiddagen jobbar jag då, eller om maken har ett viktigt möte på eftermiddagen får han jobba då. Jag har svårt att jobba hemifrån eftersom jag jobbar inom psykiatrin (svårt? OK - omöjligt...), medan min man ofta kan jobba hemifrån med datorn då sonen sover. Därför kan han ibland vara lite mer flexibel i när han kan vara hemma.
För oss funkar det bra att ta halva dagar vab och halva jobb, man kan oftast göra det viktigaste på jobbet och ändå vara hemma med sjuklingen. Ibland har dock den ene av oss något extra viktigt planerat på jobbet, och då får den andra vara hemma mer. Som i förra veckan då jag var hemma i båda de dagar vår kille var sjuk. Och det är helt OK det med.
Ett tips för de gånger då pusslandet inte går ihop är Vabjouren:
En kvalificerad och ansvarsfull person med erfarenhet av barn kommer att se efter ert sjuka barn på bästa sätt.Vi kan ta hand om barnet/barnen under några timmar, en dag eller kanske flera dagar. Ni bestämmer själva hur mycket hjälp ni behöver. Vi ställer naturligtvis upp med kort varsel.
Jag har inte testat detta själv, men idén tycker jag är väldigt bra!
Läs Lindas, Evas och Annas tidigare inlägg relaterade till vab, aktuellt i media om vab!
Tillägg: Läs i Sydsvenskan om familjen som fick ett brev istället för utbetalning från Försäkringskassan och att tre av fyra inte klarar att fylla i blanketterna från Försäkringskassan.
Hur löser ni vab:andet?
Entreprenör med gung
Anders Landberg är en entreprenör med en intressant historia att berätta. I den här artikeln delar han med sig av sin historia och sina tips för balans.
Förskollärare
Nu ska jag sjunga förskollärarnas lov!
Förskollärarna vi haft med yngste sonen har varit avgörande för hur vi kunnat arbeta, trivas, utvecklas, koppla bort allt annat och därmed i högsta grad påverkat hela vår familj och på så vis våra liv. Att förskollärare är ett av de viktigaste yrkena i världen brukar man ju allt som oftast tala om (i alla fall jag) och då i aspekten av det viktiga arbete de har med våra små: att stimulera dem, rusta dem, lära dem och ge värme och trygghet under dagarna på förskolan. Jag vill på intet sätt minimera barnskötarnas roll även i det arbetet, den är ofta betydande och oersättlig.
Förskollärarna utbildar sig i tre år på högskola för att ta examen och kunna arbeta med att utveckla små människor med massor av potential och behov. Genom att göra detta erbjuder de dessa små människors föräldrar möjlighet att på sina håll bidra i världen med vad det nu är de valt att utbilda sig till och/eller arbeta med. Om jag inte vetat till 100% att min son har det superbt där han är skulle jag inte kunnat fokusera totalt på mina arbetsuppgifter.
Vår son började på förskola, i dåvarande bostadsorten, när han var nästan exakt ett år. Vi var förhoppningsfulla och lite nervösa kring detta nya i sonens liv: hur skulle det gå? Efter dag ett var jag inte ett dugg orolig eftersom jag kände att det här var riktigt bra. Mycket riktigt trivdes sonen kalasbra och personalen på förskolan där är helt fantastisk! Det finns inte ord som gör dem rättvisa: de kompletterade varandra, de hade humor, stabilitet, lekfullhet och genuint engagemang. De var flexibla och glada, varma och alltid välkomnande.
I vår familj älskade vi dem faktiskt och allra mest då sonen. Han ville dit även på helgerna!!
När vi köpte hus och var tvingade att flytta var det absolut förskolan vi sörjde mest och till och med övervägde att bo kvar på grund av. Inte kunde vi ha sådan "tur" en gång till, tänkte vi. Men det hade vi! Nya förskolan är mysig, barnen glada och i bra åldrar och personalen åter en guldgruva där de olika personligheterna kompletterar varandra. Inte har de exakt de egenskaper som de förra men andra egenskaper och är bra människor. Även här finns lekfullhet, genomtänkt positiv pedagogik och stimulerande upplevlser. Vi är jätteglada i vår familj över detta. Igen.
Det är då jag inser att det är nog inte bara "tur": hela landet är nog fullt av utbildade förskollärare (och barnskötare) som brinner för sina arbeten, vårdar våra barn med kärlek och pedagogik och gör tusan till bra jobb varje dag.
Mitt varmaste tack till er: vi står och faller med era dagliga insatser!
Förskollärarna vi haft med yngste sonen har varit avgörande för hur vi kunnat arbeta, trivas, utvecklas, koppla bort allt annat och därmed i högsta grad påverkat hela vår familj och på så vis våra liv. Att förskollärare är ett av de viktigaste yrkena i världen brukar man ju allt som oftast tala om (i alla fall jag) och då i aspekten av det viktiga arbete de har med våra små: att stimulera dem, rusta dem, lära dem och ge värme och trygghet under dagarna på förskolan. Jag vill på intet sätt minimera barnskötarnas roll även i det arbetet, den är ofta betydande och oersättlig.
Förskollärarna utbildar sig i tre år på högskola för att ta examen och kunna arbeta med att utveckla små människor med massor av potential och behov. Genom att göra detta erbjuder de dessa små människors föräldrar möjlighet att på sina håll bidra i världen med vad det nu är de valt att utbilda sig till och/eller arbeta med. Om jag inte vetat till 100% att min son har det superbt där han är skulle jag inte kunnat fokusera totalt på mina arbetsuppgifter.
Vår son började på förskola, i dåvarande bostadsorten, när han var nästan exakt ett år. Vi var förhoppningsfulla och lite nervösa kring detta nya i sonens liv: hur skulle det gå? Efter dag ett var jag inte ett dugg orolig eftersom jag kände att det här var riktigt bra. Mycket riktigt trivdes sonen kalasbra och personalen på förskolan där är helt fantastisk! Det finns inte ord som gör dem rättvisa: de kompletterade varandra, de hade humor, stabilitet, lekfullhet och genuint engagemang. De var flexibla och glada, varma och alltid välkomnande.
I vår familj älskade vi dem faktiskt och allra mest då sonen. Han ville dit även på helgerna!!
När vi köpte hus och var tvingade att flytta var det absolut förskolan vi sörjde mest och till och med övervägde att bo kvar på grund av. Inte kunde vi ha sådan "tur" en gång till, tänkte vi. Men det hade vi! Nya förskolan är mysig, barnen glada och i bra åldrar och personalen åter en guldgruva där de olika personligheterna kompletterar varandra. Inte har de exakt de egenskaper som de förra men andra egenskaper och är bra människor. Även här finns lekfullhet, genomtänkt positiv pedagogik och stimulerande upplevlser. Vi är jätteglada i vår familj över detta. Igen.
Det är då jag inser att det är nog inte bara "tur": hela landet är nog fullt av utbildade förskollärare (och barnskötare) som brinner för sina arbeten, vårdar våra barn med kärlek och pedagogik och gör tusan till bra jobb varje dag.
Mitt varmaste tack till er: vi står och faller med era dagliga insatser!
Etiketter:
Anna Langefors Bräutigam,
barn,
föräldrar,
livspusslet,
relationer,
skola och förskola
söndag 1 februari 2009
En reflexion från en norrman i Sverige
Som barn i Norge såg jag lika mycket på svensk TV som på norsk TV, speciellt på måndagar då det inte var barne-tv på norska TV. Under uppväxten lyssnade jag på mycket svensk musik, Gyllene tider, Roxette (utan att veta att det var samma man som sjöng) och Carola som var den stora idolen när jag
var liten tjej. Det var samma med svensk film, min första stora filmupplevelse var Ronja Röverdatter. Ni kanske tror att jag var speciell, på något sätt redan märkt av min framtidiga flytt över kjölen, men nej det är jag inte. Så gott som alla norrmän har bra koll på svensk TV, film, litteratur och musik.
Efter att jag bosatt mig i Sverige har jag funderat kring hur det är åt andra hållet? Jag har kommit fram till att det är uselt rent ut sagt. Norsk litteratur slår bra i Sverige, med Anne Holt, Herbjörg Wassmo och Lars Saaby Chritensen i spetsen, men musik och film ? Musiken har begränsats sig till A-ha, Aqua och Jahn Teigen. Ingen vanlig svensk vet särskilt mycket om norsk musik, även om den slagit stort utomlands.
Under jullovet i Norge var jag och såg en mycket bra och tankvärd film, Max Manus, som har kommit att bli Norges mest sedda film genom tiderna. Dryga miljonen har sett filmen (av Norges 4,5 mi
ljoner invånare). Filmen var så bra att jag gott kunde tänka mig att se den igen när den kom till Sverige så jag ringde SF för att kolla när den kom. Och jag blev lite förvånad när den trevliga damen meddelade att hon inte kunde se att det fanns några planer på att den skulle visas i Sverige? Trots att en hel del av handlingen utspelar sig i Sverige är SF inte intresserad att visa filmen.
Så min fundering är om svenskar verkligen är så ointresserad av att ta del av grannlandets kultur som det verkar, eller om det är norrmän som är dåliga på marknadsföring ?
(klick på bilden för att komma till trailern för filmen)
var liten tjej. Det var samma med svensk film, min första stora filmupplevelse var Ronja Röverdatter. Ni kanske tror att jag var speciell, på något sätt redan märkt av min framtidiga flytt över kjölen, men nej det är jag inte. Så gott som alla norrmän har bra koll på svensk TV, film, litteratur och musik.Efter att jag bosatt mig i Sverige har jag funderat kring hur det är åt andra hållet? Jag har kommit fram till att det är uselt rent ut sagt. Norsk litteratur slår bra i Sverige, med Anne Holt, Herbjörg Wassmo och Lars Saaby Chritensen i spetsen, men musik och film ? Musiken har begränsats sig till A-ha, Aqua och Jahn Teigen. Ingen vanlig svensk vet särskilt mycket om norsk musik, även om den slagit stort utomlands.
Under jullovet i Norge var jag och såg en mycket bra och tankvärd film, Max Manus, som har kommit att bli Norges mest sedda film genom tiderna. Dryga miljonen har sett filmen (av Norges 4,5 mi
ljoner invånare). Filmen var så bra att jag gott kunde tänka mig att se den igen när den kom till Sverige så jag ringde SF för att kolla när den kom. Och jag blev lite förvånad när den trevliga damen meddelade att hon inte kunde se att det fanns några planer på att den skulle visas i Sverige? Trots att en hel del av handlingen utspelar sig i Sverige är SF inte intresserad att visa filmen.Så min fundering är om svenskar verkligen är så ointresserad av att ta del av grannlandets kultur som det verkar, eller om det är norrmän som är dåliga på marknadsföring ?
(klick på bilden för att komma till trailern för filmen)
Kvinna, homosexuell och statsmininster
Tjoho! Något som jag ser som ett stort steg för jämställdheten har inträffat. Islands nya tillfälliga statsminister är den 66-åriga öppet homosexuella Johanna Sigurdardottir, det skriver Expressen om här.
Nu vet jag inget om politik på Island eller om Johanna men om Island fungerar som resten av världen så är hon nog en ytterst kompetent kvinna och jag hoppas att hon kan hjälpa till att bygga upp förtroendet för politiker på Island igen.
Nu vet jag inget om politik på Island eller om Johanna men om Island fungerar som resten av världen så är hon nog en ytterst kompetent kvinna och jag hoppas att hon kan hjälpa till att bygga upp förtroendet för politiker på Island igen.
Vilken typ av kalender använder du ?
SvD har en artikel om vilka fördelar respektiva nackdelar olika typer av kalendrar har. Själv använder jag en hederlig gammal pappersvariant som tom alltid ligger på mitt rum på jobbet. Jag tycker det är svårt att kladda i kalendern i mobilen eller på datorn.
Kvinnor som skapar ljuv musik
Den nybildade föreningen Kvast -bestående av en samling svenska kvinnliga tonsättare- konstaterar efter en genomgång: bara drygt en procent av de verk som svenska orkestrar spelar i år har skrivits av en kvinnlig tonsättare.
För att komma åt den bristande jämställdheten på orkesterscenen ska Kvast nu skapa en repertoarbank med kvinnliga tonsättare, såväl levande som döda och utländska som svenska, samt dela ut priset Guldkvasten till ett konserthus som satsar speciellt på kvinnliga tonsättare.
Hurra för kreativitet och kloka initiativ säger jag!
Läs mer på DN.se!
För att komma åt den bristande jämställdheten på orkesterscenen ska Kvast nu skapa en repertoarbank med kvinnliga tonsättare, såväl levande som döda och utländska som svenska, samt dela ut priset Guldkvasten till ett konserthus som satsar speciellt på kvinnliga tonsättare.
Hurra för kreativitet och kloka initiativ säger jag!
Läs mer på DN.se!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)



