I Sydsvenskan läser jag om mor- och farföräldrars relation till sina barnbarn.
Ann-Christin Isacsson berättar om hur det är att vara farmor till Axel, 1,5 år gammal:
Det hon i stället tycker är speciellt med farmorsrollen är tiden. Att den plötsligt finns i överflöd. – Jag kan sitta och leka här på mattan utan att känna stress. Eller lägga Axel utan att fundera på allt som behöver göras. Det kunde man aldrig med de egna barnen. Dessutom slipper man alla skyldigheter som man har som förälder.
Tomas Arvisson berättar om att vara morfar:
Trots att mansbilden är i förändring tror han inte att det börjat märkas i morfarsrollen. Åtminstone inte tillräckligt mycket.
– Man kan hoppas, men jag är inte så säker. Fortfarande har mormor och farmor ett större engagemang. Det finns åtskilliga män som behöver en spark i ändan.
Sydsvenskan skriver också om Margret som berättar hur det kan vara för en mormor som känner att hon inte kan leva upp till den traditionella rollen:
Margret har två döttrar och två barnbarn. Alla bor i samma stad. Och egentligen tycker hon själv att de alla kommer bra överens. Problemet är bara de krav hon känner från sina barn.
– Jag känner att min dotter vill ha mer. Men jag vill hinna med mig själv också.
Läs här om sidan på nätet där mor- och farföräldrar kan få hjälp och tips!
Hur ser relationen ut mellan era barn och deras mor- och farföräldrar?
4 kommentarer:
Hm... känsligt ämne hos oss faktiskt. Mina föräldrar vill gärna vara med barnen, men det finns fler barnbarn i släkten och det krävs inte många barnvaktstillfällen från varje familj för att det ska bli ett ganska intecknat schema för dem. Jag ser på dem att de ibland är rätt trötta - och då känns det inte kul att be om hjälp.
Barnens farfar får inte vara barnvakt (för oss). Barnens farmor är precis prototypen för "den nya tidens farmor", hon har nog med sitt helt enkelt. Vill man att hon ska vara barnvakt får man boka in långt i förväg - då KANSKE hon har tid. Jag förstår henne till viss del, men jag är ganska ofta förvånad över att hon väljer bort relationen till sina barnbarn.
Hemliga damen: Svårt läge, då har ni inte särskilt mycket uppbackning. har ni kanske andra som kan rycka in vid behov? Hoppas det.
Jag växte upp helt utan några mor- och farföräldrar eftersom farföräldrarna var döda och morföräldrarna hade vi ingen kontakt med. Jag avundades mina vänner som hade god kontakt med äldre generationen.
Tackar ofta vår extremt lyckliga stjärna att sonen har både morfar, farfar o farmor som är helt närvarande för honom.
Ja, klurigt ämne!
Jag är uppväxt utan vare sig mor- eller farföräldrar och får vi barn blir situationen mer eller mindre densamma för dem.
Det känns lite tråkigt på många sätt - jag hade gärna velat ge mina barn den relationen.
Det är klart att det känns bättre att ha kontakt med mor- och farföräldrar än att inte ha dem kvar alls i livet.
På slutet har vi börjat idka barnvaktsutbyte med vänner. Ett riktigt hett tips - rekommenderas varmt! När barnen är några år funkar det ju faktiskt att hjälpa varandra i umgängeskretsen.
Skicka en kommentar