En reflexion från en norrman i Sverige

Som barn i Norge såg jag lika mycket på svensk TV som på norsk TV, speciellt på måndagar då det inte var barne-tv på norska TV. Under uppväxten lyssnade jag på mycket svensk musik, Gyllene tider, Roxette (utan att veta att det var samma man som sjöng) och Carola som var den stora idolen när jag var liten tjej. Det var samma med svensk film, min första stora filmupplevelse var Ronja Röverdatter. Ni kanske tror att jag var speciell, på något sätt redan märkt av min framtidiga flytt över kjölen, men nej det är jag inte. Så gott som alla norrmän har bra koll på svensk TV, film, litteratur och musik.

Efter att jag bosatt mig i Sverige har jag funderat kring hur det är åt andra hållet? Jag har kommit fram till att det är uselt rent ut sagt. Norsk litteratur slår bra i Sverige, med Anne Holt, Herbjörg Wassmo och Lars Saaby Chritensen i spetsen, men musik och film ? Musiken har begränsats sig till A-ha, Aqua och Jahn Teigen. Ingen vanlig svensk vet särskilt mycket om norsk musik, även om den slagit stort utomlands.

Under jullovet i Norge var jag och såg en mycket bra och tankvärd film, Max Manus, som har kommit att bli Norges mest sedda film genom tiderna. Dryga miljonen har sett filmen (av Norges 4,5 miljoner invånare). Filmen var så bra att jag gott kunde tänka mig att se den igen när den kom till Sverige så jag ringde SF för att kolla när den kom. Och jag blev lite förvånad när den trevliga damen meddelade att hon inte kunde se att det fanns några planer på att den skulle visas i Sverige? Trots att en hel del av handlingen utspelar sig i Sverige är SF inte intresserad att visa filmen.

Så min fundering är om svenskar verkligen är så ointresserad av att ta del av grannlandets kultur som det verkar, eller om det är norrmän som är dåliga på marknadsföring ?

(klick på bilden för att komma till trailern för filmen)